Oscars i långa rader

Oscarstatyetter i långa rader blev det - inte oväntat - till The King's Speech.

Roligt - tycker jag - att Susanne Biers vann en av statyetterna för sin film Hämnden.

För övrigt kan jag konstatera att svenska tidningar ägnar väldigt mycket utrymme åt att Persbrandt inte var på Oscarsgalan. Han hade nämligen inte fått tag på biljetter.

DN, Svd, Aftonbladet

Kattskötarhelg

"Hur vet man att en katt har lågt blodtryck?" frågade damen på apoteket när jag hämtade ut den receptbelagda medicinen. Och det är en berättigad fråga för det hör nog inte till vanligheterna att man kommer på tanken att mäta katters blodtryck. Men när man kommer på den tanken så finns det faktiskt små blodtrycksmätare även för våra fyrbenta sällskapsdjur.

Och hur kommer man på att man ska kolla kattens blodtryck? Jo, ett tecken på högt blodtryck kan vara om katten börjar se dåligt - eller som i fallet med vår stackars kisse blir mer eller mindre blind väldigt plötsligt. Hur konstigt det än kan låta så kan det hänga ihop med högt blodtryck som gör att näthinnan lossnar (har faktiskt aldrig hört att samma symptom förekommer hos människor med högt blodtryck).

Så efter veterinärbesök och medicininköp har helgen ägnats åt att sköta om och trösta en stackars blind och deppig katt.

När inföll den förhistoriska tiden?

Jag sitter och läser presentationer av böcker [ja, det händer ju ganska ofta att jag gör det] och plötsligt slår det mig att historiska faktaböcker, särskilt de som vänder sig till barn och särskilt om de handlar om dinosaurier ofta innehåller epitetet förhistorisk tid eller förhistoriska djur. Jag kan inte låta bli att fundera över när denna förhistoriska tid inföll? Eller kanske snarare, när började den historiska tiden? Jag menar, allt som inte händer nu och inte kommer att hända om en minut eller i morgon, är väl historia? Jag har lite svårt att tänka mig att det hände något före historien startade. Så vadan detta "förhistoriska"?

Dags för årets bokrea

Av diverse mejl som ramlar in att döma, liksom av artiklar i Svd och DN så förstår jag att det är dags för årets stora bokrea. Det kan ju tyckas pinsamt att jag som jobbar med böcker inte har bättre koll än så (vi har ju till och med bokrea på Barnens Bokklubb också), men det var länge sedan bokrean var ett årligt måste för mig. Fast å andra sidan ser jag i Svd:s reatipslista att både Sigrid Combüchens Spill och novellsamlingen Nära hem av Alice Munro återfinns. Så det kanske kan vara värt att göra ett svep på rean ändå.

Fortsättning följer .. typ

Jag undrar om det är någon ny trend att böcker ska sluta utan att man får veta hur det går. Ok, jag visste ju att manuset jag läste var del ett i en serie. Men ändå. Hade nog förväntat mig att några frågetecken skulle rätas ut och att några utslängda trådar skulle redas ut. Så blev nu inte fallet. Det mesta lämnades ganska olöst och då hade jag ändå tagit mig igenom drygt 500 manussidor.

En bok jag inte förstår mig på

När jag läser Oscar K & Dorte Karrebæks bok Lägret förstår jag inte riktigt vad de menar. Vill de använda bilderboksformatet till att berätta om koncentrationslägren och förintelsen? Eller använder de nazisternas läger som någon slags allegori över hur dagens förskola/skola fungerar? Om det är det förstnämnda som avses så tycker jag att det hade varit bättre att skildra det på ett mer naturalistiskt sätt, där ett koncentrationsläger är ett koncentrationsläger. Om det ska ses som någon slags kritik av hur vi behandlar våra barn så är det direkt osmakligt att använda en av vår tids största förbrytelser som liknelse.

I boken får vi följa en grupp barn som anländer till lägret. Där blir de fråntagna sina kläder och personliga ägodelar och till och med sina namn. De sover i baracker och varje morgon är det uppställning och avmarsch till arbetet - som består i att tillverka små trähästar. Den enda mat de serveras är vattnig soppa och torrt bröd. I allt väsentligt liknar upplägget alltså ett koncentrationsläger. Men samtidigt är skildringen väldigt surrealistisk. De vuxna [vakterna] är tecknade som clowner eller cirkusdomptörer och barackerna där barnen sover har namn som Blåklockan, Tusenskönan och Gullvivan. Namn som oundvikligen för tankarna till förskolan. Och som avslutning får de barn som överlevt lägret ta sin examen och föräras alla likadana rockar och svarta mössor. Så hur ska vi tolka det? Som att vi går in i skolsystemet som egna personer och kommer ut som identiska kopior?

Boken har fått mycket uppmärksamhet och i stort gott bemötande, men jag blev mest förbannad när jag läste den och det skulle aldrig falla mig in att läsa den för ett barn. Nu är den för all del inte tänkt för små barn, de som man vanligtvis läser bilderböcker för. Men om jag skulle vilja berätta om förintelsen för barn så skulle jag tveklöst i stället välja Pojken i randig pyjamas.

Skrivet om boken: GP, DN, Expressen

Trött dator

Det är inte bara undertecknad som lider av vintertrötthet. Även undertecknads dator har fått en släng av den sjukan. Eller om det är så illa att maskineländet är på väg att lämna in helt och hållet. Idag fick jag i alla fall tålmodigt vänta i en halvtimme [och nu överdriver jag inte ett dugg] på att datorn skulle behaga starta och vara redo för lite enklare arbetsuppgifter.

Tog samtidigt tillfället i akt och säkrade alla bilder från den trötta datorn över till en extern hårddisk. Det är lite knepigt det här med att man numera har alla bilder i digitalt format. Digitala bilder lagras ju som bekant bäst på maskiner som rätt vad det händer finner för gott att sluta fungera.

När minnet är kort

Idag ritades det ännu ett nummer av vår medlemstidning här på Barnens Bokklubb. Det viktigaste arbetsredskapet är de listor med av oss godkända böcker. Dessa läses och läses om igen i jakten på böcker som utgör en bra blandning i kommande nummer. Det kan bli lätt förvirrat emellanåt. När ingen minns vem som läst vad.

A: Var det inte du som läste den här boken!
Jag: Nej. Eller jag tror inte det i alla fall. Vad handlar den om?
A: Det står här att ......
J till A: Men vänta, nu ser jag ju i listan att det står att det var du som läste den.
A: ???

30 days of books - dag 7 & 8

Dag 7 och 8 i den här bokutmaningen gäller mest underskattade respektive mest överskattade bok. Särskilt sjuan är svår tycker jag. Det finns säkert en massa underskattade böcker som jag inte ens känner till för att de är just underskattade och inte har nått den breda allmänhetens kännedom. Då har jag mycket lättare att lista överskattade böcker. Jag minns när Umberto Ecos Foucaults pendel kom och hyllades. Naturligtvis ville jag läsa detta mästerverk, men blev grymt besviken. Jag kunde inte ens förmå mig att ta mig igenom hela romanen. Jag fann den onödigt ordrik och omständlig. En spänningsroman ska väl ändå ha något lite fart framåt och inte hela tiden ta av åt alla andra håll?

Monika Fagerholm är en annan författare som är väldigt uppskattad och rosad, men vars böcker jag har svårt att ta till mig. Det finns säkert många kloka insikter i hennes böcker, men även hennes stil är för omständlig för min smak. Och det är ju naturligtvis så att vad man räknar som underskattat eller överskattat i mångt och mycket sist och slutligen handlar mycket om våra personliga preferenser.

SL och vintern

Det är för all del ganska trevligt med en morgonpromenad i snö[o]vädret. Men jag hade föredragit att få välja det själv. Inte tvingas till det på grund av att SL bestämt sig för att ha ett stall med bussar som inte klarar av att trafikera vägarna om det råkar ligga snö på dem.
Visst , det har kommit ganska mycket snö det senaste dygnet. Och visst, det fortsätter att vräka ner snö. Men på min ofrivilliga morgonpromenad såg jag personbilar, taxibilar, budbilar, varubilar, ja till och med en och annan cykel. Det var alltså en hel del fordon ute på vägarna. Saknade i princip bara två fordonstyper - buss och snöplog.
 

Inte överens - tydligen

Kung Bore och jag är inte överens - tydligen.
Jag trodde att jag hade gjort fullständigt klart för Kung Bore att han skulle hålla sig undan nu.
Jag trodde vi var överens om ingen mer snö på den här sidan om sommaren.
Men jag hade fel - tydligen.

Day 06 – A book that makes you sad

Definiera ledsen tänker jag när jag ser utmaningen för dag 6. Det finns mängder med böcker som jag gråtit floder till. Men det betyder inte nödvändigtvis att de gör mig ledsen. Inte egentligen. Däremot blir jag ibland ledsen när en bok tar slut. Ledsen att den tar slut. Men Peter Pohls Vi kallar honom Anna gjorde mig ledsen på riktigt. Det är en grym och sorglig berättelse om mobbning och om otillräcklighet. Anders blir mobbad i skolan och skolpsykologen tror att några veckor på ett sommarläger kommer att vara bra för honom. Det är det inte. Visar det sig. På sommarlägret finns ändå ledaren Micke, som försöker hjälpa honom och som Anders tyr sig till. Men han räcker ändå inte till och slutet är så oåterkalleligt och djupt tragiskt.

Day 05 – A book that makes you happy

Femte dagens utmaning i 30 days of books är att berätta om en bok som gör mig glad eller lycklig. Och svaret är enkelt: Nalle Puh av A.A Milen. Den klassiska fina kapitelboken med alla fina och mysiga äventyr i Sjumilaskogen. Det är en "feel good-bok" och en tröstebok som fungerar i alla lägen. Jag har fått den läst för mig som barn. Jag har läst den för mina syskonbarn. Och jag har läst den för mig själv. Alltid med samma resultat. Ett välbefinnande infinner sig i mig.

Wikileaks gillar inte läckor som går åt "fel" håll

Wikileaks koncept att läcka information - även konfidentiell sådan - och åsikten att all information ska vara öppen för alla, gäller visst inte riktigt när det bränner till kring den upphöjde Julian Assange himself. Från förundersökningen har det "läckt" ut att både Assange själv och Wikileaks svenska kontakt Johannes Wahlström uttryckt stor nervositet för att det som sägs i förhören med dem ska komma till medias kännedom.
Hoppsan!
Huruvida Assange är skyldig till de övergrepp han anklagas för överlåter jag till rätten att avgöra. Men att döma av hans aggressiva påhopp mot svenskt rättsväsende och alla antydningar om att kvinnorna är del i någon form av politisk komplott gör att jag starkt misstänker att han drabbats av rejäl hybris.

Läs mer: Assange, Wikileaks, DN, Svd, intressant.se

30 days of books - dag 3 & 4

Jag tycker att utmaningens dag 3 & 4 hör ihop så jag tar mig an dem i samma inlägg.

Day 03 – Your favourite series
De bokserier där jag läst samtliga böcker är en slags favorit. Annars hade jag aldrig läst hela serien. Men om jag måste välja någon så blir det Per Anders Folgelströms "Stadserie". Den har jag läst två gånger. Båda för länge sedan, men båda gångerna gjorde den stort intryck på mig. Första gången var jag tonåring och det var framför allt människorna och deras öden som fängslade mig. Andra gången var jag lite 20 + och då var det den historiska biten jag fann mest intressant.

Day 04 – Favourite book of your favourite series
Det finns ju inte en sportslig att jag ska komma ihåg vilken av böckerna i "Stadserien" jag tyckte bäst om. Men en annan favoritserie är Maria Gripes "Skuggserien" och om jag måste välja någon av dem blir det nog den första - Skuggan över stenbänken. I min mening en riktigt bra inledning på en serie, men många frågor och lite lagom mystisk, vilket gör att man bara måste läsa vidare.

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

Hm i utmaningen 30 days of books [är det förresten någon som begriper varför utmaningen är formulerad på engelska?] har turen kommit till dag 2: en bok jag läst mer än tre gånger.

Jag undantar barnböcker som jag läst massor med gånger för brorsbarnen. Likaså de skolböcker som jag läste - hela eller delar av - om och om igen för att trycka in tillräckligt med information i huvudet för att klara prov och tentor. Återstår ... ja, vad ...?

Viktor Rydbergs Singoalla har jag läst tre gånger, varken mer eller mindre, men nu var ju utmaningen att nämna en bok man läst fler än tre gånger. Och då blir resultatet noll. Kommer inte på en enda bok jag läst fler än tre gånger.

Funderinga kring en recension

Johan Croneman skriver i dagens DN om Frank Andersson och Joakim Langers bok Frank - sanningen och lögnerna. Karl´n får naturligtvis tycka vad han vill men när han önskar sig samhällskritiska utspel blir jag lite fundersam. Eller hur ska man annars tolka Croneman när han skriver att "Kanske kunde man också ha önskat sig tydligare tidsmarkörer; 56:orna var rekordårens barn ../.. en guldprodukt av det 'goda samhället'. Deras nedgång och fall följer tidsandan. När 70-talet blir 80-tal är nedmonteringen i full gång, krisen är här för att stanna, girigheternas decennier skall snart regelbundet ramla över oss."? Det må vara Cronemans absoluta rätt att hysa denna tolkning av samhällsutvecklingen, men att kräva att Andersson och Langer ska ha detta perspektiv på boken om Frank Andersson är absurt. De kanske inte ens delar Cronemans tolkning.

Frank Andersson, Johan Croneman, intressant.se

30 days of books - Day 01 – Best book you read last year

Det är inte alltid lätt att hålla bloggtempot uppe. Det händer att jag hamnar i inspirationssvacka och därför välkomnar jag bloggutmaningar. Särskilt om de känns relevanta och roliga. Och det gör 30 days of books som bland annat Bokhora tipsar om.

Dag ett: Bästa boken det senaste året. Och redan där stöter jag på problem. Hur ska jag kunna välja? Och hur ska jag minnas vilka [av kandidaterna] jag läst det senaste året och vilka som lästes tidigare? Efter en del snurrande runt här på egna bloggen så föll valet på Boktjuven av Markus Zusak, som jag skrev såhär om när det begav sig.

Nya utmaningar

Från och med i år så har jag budgetansvar. Det innebär ju att jag också ska göra en budget. Allt det här är något helt nytt för mig. Men jag har förstått så pass mycket som att det är bra om man kan hålla sin budget och då tänker jag att om jag tar i utav bara h..vete så kommer det att bli ganska lätt att hålla den. Men det kanske inte är så det fungerar?

En väldigt annorlunda bilderbok

Vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till Oscar K. & Dorte Karrebæks bilderbok Idiot. Den är vacker och poetisk men ändå så oerhört sorglig och jag blir väldigt beklämd av den. Jag vet inte hur jag skulle kunna läsa den för ett barn. Jag vet inte ens om jag kan kalla det en barnbok.

August är annorlunda. Förståndshandikappad skulle vi väl säga. Han vandrar genom bokens sidor tillsammans med sin lekkamrat Odjur - en påse han håller i ett band - och sin mamma. Ibland dyker det upp andra i bilderna - barn som hånar August, skanderar idiot efter honom - men mest ger boken ett intryck av att August och hans mamma lever isolerade från resten av världen. Det känns så ödsligt. Och så kommer slutet. Vi kan utläsa från bilderna att August blivit vuxen och att hans mamma blivit gammal. I slutscenen sitter de på en bänk: "Varför ska jag ta piller?" "Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött."

Sett och hört

På bussen i morse:

Hon var en ung, söt tjej i 13-14-årsåldern. Lite för mycket sminkad. Jag kunde genast identifiera typen. De fanns redan när jag var ung. De där som alla killar tyckte om. Och mycket riktigt. Den här tjejen var komplett med ett hov av beundrande killar runt sig. Nu hörde jag inte allt som sades eftersom jag stod en bit bort. Men så mycket förstod jag som att hon gjorde sig väldigt lustig över någon klasskamrat som blivit ledsen under en lektion: "Värsta adhd-ungen. Jag tog en bild, kolla här." Rått skratt från den beundrande skaran. "Jag la upp bilden på min facebook också." Mera rått skratt från den beundrande skaran.

Det är en tuff värld därute.