Lost in translantion

Det kan inte hjälpas att jag känner mig lite som han i Lost in translation när jag sitter på hotellrummet på 15:e våningen och smuttar på en whiskey och betraktar en färgsprakande ständigt växlande jättereklamskylt utanför fönstret. Han var visserligen i Toykyo och jag är i Seoul, men annars stämmer det ganska bra. Jag är till och med iklädd en sån där asiatisk morgonrock och har tofflor på fötterna.

Ständigt dessa kokböcker

Sista minuten-resor har man ju hört talas om. Men på mig passar det bättre in med sista minuter inför-resan. Resan till Korea är bestämd sedan länge och just för att den är det har jag hela tiden tänkt att "det är ju så lång tid kvar tills vi ska åka". Men nu är det inte längre så lång tid kvar för snart bär det av. Närmare bestämt i morgon. Eftersom vi kommer bland annat kommer att besöka en bekant familj där alla är konstintresserade, så gav jag mig igår ut på jakt efter någon trevlig presentbok. Designtorget blev första anhalt. Något om svensk eller skandinavisk design kanske? Fanns det inte. Däremot hyllmeter efter hyllmeter med kokböcker av allehanda slag. Laga vilt. Grilla allt du ser. Baka kakor i massor. Baka surdegsbröd. Baka annat bröd. Samma sak på Åhléns bokhandel. Och Akademibokhandeln hade hunnit stänga. Alltså: dagens lunch är räddad. Bokjakt! Wish me luck!

Wordfeud får ny ordlista

Jag läste att Wordfeud ska börja använda SAOL som ordlista. Inte så kul tänkte jag först. Jag är ganska förtjust i dagens smått anarkistiska form. Man kan testa sig fram, vara lite "wild and crazy" i sitt ordbyggeri. Ibland går det hem, lika ofta funkar det inte. Nu kanske det inte blir så stelbent ändå med nya ordlistan. Wordfeud låter oss användare rösta om hur ordlistan ska användas, vilka former som ska tillåtas. Här kan man rösta. Och än så länge ser resultatet av omröstningen lovande ut.

Telefonförsäljning "in disguise"

Jag tänkte jag skulle vara tillmötesgående genom att ställa upp och delta i den undersökning som mannen i andra änden sade sig vilja genomföra. Det skulle dessutom bara ta två minuter.
Så drar det igång och jag besvarar frågor om allt från reklamtryck på firmabil, larm och säkerhet till affärssystem och faktureringssystem. Ganska snart står det klart att den här så kallade undersökningen bara har ett enda syfte. Nämligen att försöka förmå mig till att vara villig att ta emot telefonsamtal från någon som - liksom av en händelse - kunde erbjuda tjänster i form av reklamtryck på firmabil, larm och säkerhet till affärssystem och faktureringssystem.

Jag antar att även telefonförsäljningen måste förnya sig. Varför han valt att ringa upp just mig - webbansvarig - förblir en gåta.

Gap och skrik i rutan

Jag brukar undvika alla typer av debattprogram på tv. När ett sådant startar använder jag fjärrkontrollen till att byta kanal eller helt släcka ner tv:n. Det är en reflexrörelse som sitter i ryggmärgen. Jag finner inget som helst intresse av eller nöje i att se och höra hur människor sitter och gapar och beter sig. Någon debatt är det ju knappast frågan om. Mest bara skrik och skrän och även om någon skulle vilja försöka hör vad någon annan har att säga så är det knappast görligt eftersom alla pratar i munnen på varandra mest hela tiden.

Det här är jag knappast ensam om att tycka och i dagens DN finns en intressant artikel av Viktor Barth-Kron.

SAABlar också

Man brukar säga att katten har nio liv. Saab verkar ha minst tio, men nu ligger företaget illa till ... igen. Jag har i och för sig inte orkat hänga med i alla turer fram och tillbaka. Men kanske det är dags att kasta in handduken i alla fall. Eller va?

svd dn

Kul eller inte?

Det finns många sätt man kan marknadsföra en bok på. Tydligen. Till exempel så kan man starta ett nätbaserat gräl på en blogg. Som Moni Nilsson och Per Gustavsson gjorde på Rabénbloggen. Första inlägget kom i måndags och var skrivet av Per. Ett inlägg där han helt gör ner Moni och jag tänkte att han helt tappat förståndet. Nästa dag kontrade Moni och jag började inse att det var något lurt med det hela. Och efter ytterligare någon dag stod det helt klart att det här alltså är ett led i marknadsföringen av en bok de två gjort tillsammans.

Jag antar att tanken är att det ska vara roligt , nytt och fräckt. Men nej, jag tycker inte alls att det här är lyckat. Vad tycker ni?

Hej vad det går - Vroom

Det finns en scen i ett avsnitt av Fawtly Towers där John Cleese - Mr Fawtly -gör en svepande rörelse med huvudet i sidled samtidigt som han åstadkommer ett Vroomliknande ljud varpå han frågar "what was that?" och svarar "That was your life passing".  Ungefär så känner jag. Hela tiden. Nyss var det sommar och snart är det jul. Ännu mer snart är det återigen dags för Stockholm filmfestival och jag som tycker att jag just reste mig från biofåtöljen efter förra årets sista film. Men snart är det dags att fördjupa sig årets program som släpps i morgon.

Vem ska få Augustpriset?

Ja det får vi veta den 21 november. Men nu vet vi i alla fall vilka som blivit nominerade. Som vanligt har jag ganska dålig koll på de böcker som förekommer i vuxenkategorin, men de nominerade i barn- och ungdomsböckerna vet jag mer om.

Bilderboken Vitas streck och Öjvind av Sara Lundberg må vara hyllad, bland annat i Svd. Men tyvärr. Jag gillar den inte, lika lite som jag gillade hennes första bok om Vita.

Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore är däremot en bok - också det en bilderbok - som faller mig i smaken. Den handlar om rivalitet kan man säga. Både jättemyrsloken och hasselmusen tycker att de är det konstigaste djuret och därför anordnas en tävling för att ta reda på vem som är konstigast. Och kanske finns det något djur som är ännu konstigare.

Den tredje bilderboken som tävlar om Augustpriset är Petras prick av Maria Nilsson Thore. Det är en jättesöt berättelse om hu Petra vaknar upp en morgon och upptäcker att det saknas en prick på hennes päls.

Så över till ungdomsböckerna. Där har vi Pojkarna av Jessica Schiefauer [min personliga favorit]. Det är en ganska absurd historia om tre tjejer som hittar en magisk dryck som gör att de på nätterna förvandlas till killar och får uppleva den frihet det innebär att kunna röra sig fritt utan en massa påhopp och gliringar från just killar.


I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren är den enda av de nominerade böckerna som jag inte har läst och därför inte känner så bra till.

Och så är förstås en av årets snackisar, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln nominerad. Den sträckläste jag och nu går jag otåligt och väntar på del två.

Häftiga oneliners

Fick en försmak av Lisa Toffts kommande bok; Lisa Toffts bästa no 1 och föll pladask för hennes finurliga oneliners ackompanjerade av hennes stiliserade och söta djurillustrationer. Boken har inte kommit än men är på gång nu i november.


HÄR ÄR NÅGRA AV MINA FAVORITCITAT:

"Bara göra rätt är så tjatigt" 

"Om jag svarade fel var det en dum fråga" 

"Det var i alla fall inte mitt fel från början" 

"Jag har glömt vad alla heter. Så nu kallar jag alla för Nämenhej!"

Salander som seriefigur

Stieg Larssons Millennium-serie med Salander i spetsen fortsätter sitt segertåg över världen och världen fortsätter att försöka hitta nya vägar att tjäna en slant på den. Nu läser jag att det är en tecknad serie på gång. Det är det amerikanska förlaget DC Entertainment som ska ge ut böckerna i serieformat.
Hur Salander kommer att se ut i den versionen vet vi inte än.

Men kanske såhär



eller såhär

 

Snart old school

Nu när "alla" har surfplattor i allmänhet och iPad i synnerhet så känns den här läsplattan nästa lite "old school". Men det gör inget, jag är nöjd. Den är liten och behändig med bra läsbarhet och det är det duger bra för mig. Än så länge ...

Abrupta slut

Alice Munro har nämnt i spekulationerna inför Nobels litteraturpris de senaste åren. Så jag blev nyfiken och köpte Nära hem. Nu har jag läst ungefär hälften av bokens noveller och jag gillar verkligen hennes sätt att skriva. Det är klockrena porträtt av "vanliga" kvinnor som lever "vanliga" liv. Problemet är bara att jag vill veta mer. Ofta tar novellen abrupt slut när jag förväntar mig att det ska komma igång på riktigt. Det är som när någon säger A men inte B, som när någon börjar berätta något och sen mitt i bara "nej, det var inget". Nu hör det till saken att jag är vansinnigt nyfiken och det kan vara en bidragande orsak till att jag känner mig lite lämnad i sticket av Alice Munro. Men jag kommer ändå att fortsätta läsa hennes noveller.

Sorry Sonny

När min brorson föddes för drygt 15 år sedan så var det en sak som var klar från början. Han skulle inte få något namn som slutade på y för då skulle han bli kriminell. Det här är väl något som man - mer eller mindre seriöst - brukar hävda, men nu har Erik Segerborg och Mikael Söderström grjort en studie kring detta och kommit fram till att det alltså stämmer. Jämfört med de vanligaste svenska pojknamnen som Mikael, Per, Stefan med flera så är killarna med y-namn överrepresenterade i Kriminalvårdens register. Varför ger deras studie inga entydiga svar på, men socioekonomisk bakgrund spelar förmodligen in då det "finns ett statistiskt samband mellan en stor andel y-namn i en kommun och en rad negativa sociokonomiska faktorer". 

Så, Sorry Sonny, Conny, Ronny men nu är det bevisat att ni - och alla andra med y-namn - löper större risk att hamna i kriminalitet. Åtminstone om ni samtidigt kommer från sämre bemedlade omständigheter, vilket ni förmodligen gör för det verkar vara där som dessa namn är som populärast.

Undrar vilka som blir morgondagens y-namn, för idag är det väl inte så många knattar - oavsett social bakgrund - som döps till Sonny, Conny eller Ronny.

Sånt man gör när man inte gör något

Idag får min soffa fungera som sjuksäng.
Inom räckhåll finns tv:ns fjärrkontroll. Ivrigt zappande: zipp zapp zipp zapp, men inte blir det roligare för det. Det är fascinerande hur mycket strunt som ryms i detta medium.
Den bärbara finns i knät. Kollar fb, twitter, bloggar, fb, twitter, bloggar. Men det verkar som om de flesta andra är på jobbet, för det är relativt lugnt inom dessa sociala media.
Och så har jag förstås travat upp böcker och tidningar på soffbordet och golvet. Det är bara det att mitt fokus liksom inte riktigt är påslaget, och efter en sida eller två upptäcker jag att jag inte vet vad det är jag läst.
Efter en halv arbetsdag på soffan kan jag konstatera att jag är riktigt jäkla uttråkad och dessutom ganska dålig på att göra ingenting.

Det är inte alltid som man tror

Det händer att man går omkring och tror saker. Men så får man plötsligt veta att det man trodde inte alls stämmer överens med verkligheten. Så trodde jag till exempel ganska länge att Kinesiska muren syntes från månen. Ja okej, erkänner att det kanske är lite pinsamt att erkänna. Men nu trodde jag i alla fall det och jag blev till och med lite besviken när jag fick veta att den [naturligtvis] inte alls syns från månen.

På samma sätt har jag länge trott att det var A.A Milnes son som sålde ut alla rättigheter till Nalle puh för att han var så förbaskat trött på berättelserna och ansåg att de förstört hans barndom. I dagens Svd läser jag till min förvåning att Milne själv sålde alla merchandiserättigheter redan på 30-talet och att det var hans änka som sålde filmrättigheterna till Disney på 60-talet. Däremot verkar det stämma att verklighetens Christopher Robin inte var så förtjust i sagornas dito. Han blev retad i skolan och tyckte att fadern genom att skriva böckerna om Nalle puh och Christopher Robin stulit hans identitet.

Själv älskar jag berättelserna om den snälla björnen med den lilla hjärnan. De tillhör de barnböcker jag med glädje läser även som vuxen.

Katten också

Foto: Nicklas Thegerström

Så fick alltså Tomas Tranströmer sitt Nobelpris i litteratur till slut. Han har funnits med i förhandstipsen många år nu. Åtminstone här i Sverige. Själv har jag inte läst något av honom sedan skoltiden då det ingick undervisningen. Om katten Abbe läst Tranströmer förtäljer inte historien, kan bara konstatera att han gissade fel när han trodde på Alice Munro (eller åtminstone tyckte att maten i den skålen smakade bäst). Kan också konstatera att listan över alla nobelpristagare i litteratur innehåller en kraftig övervikt av män och att de få kvinnor som vunnit finns utspridda lite här och var, som om man inte vågar ge priset till en kvinna två år i rad. Hur skulle det se ut?

Läs mer: DN, Svd Nobelpriset i litteratur, Nobelpriset, litteraturpriset

Snart smäller det

En bok jag inte kommer att läsa

På pärmens baksida står det att Axolotl Roadkill är "berättelsen om sextonåriga Mifti, som efter mammans död bor tillsammans med sina halvsyskon i Berlin och lever ett destruktivt liv fyllt av sex och droger." Och det är möjligt att den gör, någonstans bakom all denna textmassa, alla dessa ord som staplas på varandra sida upp och sida ner.

Helene Hegeman var bara 17 år när hon debuterade med Axolotl Roadkill och den väckte stor uppmärksamhet i Tyskland. Och enligt min tyska kompis så berodde uppmärksamheten till stor del på att många menade att stora delar av bokens texter var rena plagiat.

Jag läser ett tiotal sidor och tänker att hon kommer väl igång så småningom. Så jag hoppar tjugo sidor framåt i boken och läser ytterligare tiotalet sidor. Men det håller bara på i samma stil. Texten griper inte alls tag i mig. Det känns bara sökt och pretentiöst. Så det här är en bok jag inte kommer att läsa.

Antiloper av Ester Roxberg

Ester Roxberg vann Lilla Augustpriset 2004 med diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det och även i debutromanen Antiloper har texten en lyriskt klang. Antiloper är berättelsen om en stark vänskap.Men en vänskap som ändå inte var nog, som inte räckte till. Det förstår man ganska tidigt i boken. Om inte annat så av den vemodiga och sorgsna berättarrösten, som är Astrids, när hon blickar tillbaka på tiden då hon och Ellen var oskiljaktiga. De blev kompisar redan första dagen på gymnasiet. Framtiden tillhörde dem och de hade tusen planer för densamma. Men något hände med Ellen. Successivt drar hon sig undan från världen och undan från Astrid.

Det är riktigt plågsamt att läsa om Astrids vanmakt när hon försöker men inte lyckas nå fram till Ellen. Antiloper är en imponerande debut och jag ser fram emot att läsa mer av Ester Roxberg.

Recension i DN

Snabb och långsam matlagning

Middag på 30 minuter med Jamie Oliver låter ju som en perfekt vardagskokbok tänker jag. Men jag har inte läst mer än ett par av recepten innan jag inser att jag nog aldrig kommer att laga ett enda av recepten i den boken. Det är något med hur de förklaras som gör att jag blir alldeles andfådd. Och om jag ska hinna tillaga dem på 30 minuter så skulle jag få stressa ihjäl mig.

Det är säkert inte något fel på recepten. Det är säkert både gott och nyttigt. Och boken är snygg. Men jag orkar inte igenom dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag gillar inte upplägget i hur de presenteras. Den berättande texten gör att det för mig blir svårläst och inte särskilt överskådligt.Om ni bläddrar i smakprov ur boken så kanske ni förstår vad jag menar.

Inte heller skulle jag komma på tanken att laga något av recepten i Kaffekokarkokboken. Men jag råkade hamna framför ett av dessa nyhetsmorgonprogram på tv i helgen och då var bokens författarinna och tillika receptskapare Katja Wulf gäst där och blev nyfiken. Hittade hennes blogg idag och maken till knasigt härliga påhitt får man ju leta efter. Där handlar det inte om snabblagad mat. De flesta recepten tar sina modiga timmar att färdigställa och lite oaptitligt att tänka sig att trycka ner en massa mat i kaffebryggaren. Men vansinnigt skojigt.

Stega på

Kan konstatera att det är jättebra att sambons jobb har en stegtävling på gång.

Jag: attans också smöret är slut.

Sambon: jag sticker iväg och handlar, inga problem.

Det gäller att passa på så länge stegtävlingen håller på.