En fantastisk bok

Många av de manus jag läser för Barnens Bokklubbs räkning lämnar mig tämligen oberörd. Jag läser dem ganska slentrianmässigt med avsikt att bedöma kvalitet - att vi kan stå för dem - och läsvärde för de barn och ungdomar som är den egentliga målgruppen. Men så ibland dyker det upp ett manus som är något alldeles extra. Ett sådant manus är Månjättarna av Gonzalo Moure. 

Månjättarna handlar om Pablo och hans familj som tar sig an ett sommarbarn från Västsahara. De tror att det ska bli en pojke och Pablo väntar och längtar och planerar för allt roligt de ska hitta på. Men så kommer det en flicka och Pablo blir både arg och besviken. Men så småningom växer en vänskap fram mellan dem. Skör till att börja med, men sedan allt starkare.

Jag kände inte igen/kom inte ihåg författarens namn men direkt när jag började läsa tyckte jag mig känna igen den fantastiska tonen från Karamellens ord som jag läste och bloggade om för drygt ett år sedan. Mycket riktigt, det är samma författare. Och samma underbara känsla i texten. Jag förstår inte hur han bär sig åt för att förmedla sådana känslor. Det är vackert, det är rörande, vemodigt och sorgligt.