Mobiloperatörer som skyr telefonen

Att få någon personlig kontakt och service via telefon med de som gärna säljer på en sina telefonabonnemang med tillhörande telefoner tycks vara mer än svårt.

Gjorde ett första försök i morse. Efter att ha fått lyssna på deras bedyranden om att de ständigt arbetar med att förbättra sin kundservice uppmuntrades jag att vända mig till deras webb för att sedan få höra att beräknad väntetid i telefon var cirka 15 minuter. Därefter uppmanades jag att återkomma under eftermiddagen då det oftast var kortare kötid.

En lite småsur kommentar på Twitter gav däremot omedelbar respons. Men ingen hjälp. Twitter-personen hade tydligen inte tillgång till telefon. 

Så jag försökte ringa igen i eftermiddags på anmodad tid. Då var den beräknade väntetiden mer än 20 minuter! Tänk om de omplacerade de där som sitter och bevakar Twitter till kundservice istället ...

Det ska böjas i tid ...

Den här sortens evenemang är inte riktigt vad man förväntar sig att få se reklam för en varm sommardag i juni.

Bygga bo

Midsommar firades tillsammans med familjen på det gemensamma landstället. För oss människor var det lättjefulla dagar i skön miljö, men våra blivande hyresgäster var desto mer idoga. Vi upptäckte nämligen att ett par svalor som bäst höll på att bygga bo under taket till vår veranda. 

Här inspekterar de platsen inför byggstarten.

Redan följande dag hade de hunnit ganska långt i sitt byggande.

Det papperslösa kontoret

Idag har jag ägnat mig åt pappersjobb. Som mest bestått i att sortera in i pärmar. För trots att vi lever i det digitala tidevarvet så tycks vi inte bli kvitt allt papper. Men egentligen undrar jag om jag behöver sortera och spara alla dessa papper. Det brukar oftast vara så att efter ett visst antal år i pärmen - oftast i samband med att pärmen blivit överfull - så är det dags för nästa sortering. Den som leder till pappersinsamlingen. 

Kort på villovägar

För några månader sedan var mina svärföräldrar på Mallorca. Och då skickade de ett vykort till oss som aldrig tycktes komma fram. Förrän nu. Av poststämpeln att döma så har vykortet tagit vägen via Malta. Hur det kom dit kan man bara gissa. 

Kädshoppandets våndor

Vi är bjudna på bröllop i sommar. Något som vi verkligen ser fram emot. Ett bröllop är liksom festernas fest. Det är bara ett problem. Kläder. Festkläder à la bröllop trängs inte direkt i min garderob. Således tar projekt "hitta fina festkläder" sin start. Ett par finbyxor har jag [NEJ, inte klänning, jag är inte kompatibel med dylika plagg.] och tillsammans med en snygg topp eller tunika skulle de kunna fungera. Resultatet so far efter flängande i X antal butiker: Ganska nedslående. Varför är alla fina sommartoppar-blusar-tunikor alldeles genomskinliga? Va? Dessutom är de anpassade efter en tonårskropp. Jag har lämnat både min tonårstid och dito kropp bakom mig sedan mååånga år. Var går vuxna kvinnor när de vill handla snygga [fest]kläder? 

Minnet är intensivt, men aningen kort

I februari i år avslutade jag kursen i e-bokdesign och produktion på Södertörns högskola. Då kände jag mig som en hejare på att omforma text och bild till epub-formatet. Nu har det gått några månader och det känns som om det är dags att friska upp minnet innan dessa kunskaper faller helt i glömska. Desto bättre då att mina kompisar Annika Nasiell och Maria Ström vill göra e-bok av sin bok Börja skriva! Så nu sitter jag här och bläddrar i mina [inte så] gamla skolpapper och är redo att sätta igång. 

Händerna upp i luften ♪ ♫

Det smått lustiga som inträffar när x antal massa människor samtidigt sträcker upp sina händer med kameror/smartphones i luften för att försöka fota något som befinner sig en bra bit bort. 

[Ja, jag erkänner, jag befann mig på Slottsbacken för att få en skymt av de nygifta i lördags. Men såg, som ni ser, mest händer.]

Gul utanpå

Det är alltid lite knepigt att kritisera en biografi. Handlingen och innehållet dikteras av hur en person väljer att skildra sitt liv och det är det ju svårt att ha invändningar emot hur personen väljer att berätta sin historia.
I Gul utanpå berättar Patrik Lundberg öppenhjärtigt om sin känsla av utanförskap och sitt sökande efter sina rötter. Patrik föddes i Korea som Jong Dae men adopterades till Sverige när han var nio månader.

Även om det i grunden är en gripande historia han berättar så blir jag inte gripen och jag försöker förstå varför. Dels så stör jag mig på hans jargongiga språk. Det kanske fungerar journalistiskt i till exempel krönikor, men jag tycker inte riktigt att det håller för en hel bok. Den lite raljerande berättarstilen gör också - på något märkligt motsägelsefullt sätt - att hans berättelse, trots att den är väldigt utlämnande, känns grund och ytlig.

Med detta sagt vill jag ändå säga att jag tycker att Gul utanpå alls inte är någon dålig bok. Den kan med fördel sättas i händerna på såväl unga [den är utgiven som ungdomsbok] som gamla och kan förhoppningsvis öka förståelsen för alla som inte ser sådär blonda och blåögda ut som somliga vill tro att vi svenskar ser ut.