Kallentoft fick en andra chans

Trots att jag för några år sedan dissade Mons Kallentoft riktigt rejält så gav jag honom en chans till och läste Vattenänglar. Jag är fortfarande inte övertygad om hans storhet som deckarförfattare, men när jag läser mitt inlägg om Sommardöd så måste jag ändå tillstå att jag inte störde mig på Vattenänglar fullt så mycket. 

Ett medelålders par hittas mördat i sitt hem och deras femåriga dotter är försvunnen. Är hon fortfarande vid liv? Och var finns hon i så fall? Malin Fors och hennes kolleger inser att det är bråttom. Deras efterforskningar leder dem in i en riktigt smutsig verksamhet. Det är inget fel på själva intrigen i den här boken. Den är spännande och skrämmande. Det är klart att man vill veta lite om personerna i boken, men Kallentofts lust att bli lite lätt överdramatisk och poetisk och filosofisk blir lite väl magstarkt för mig. Om han bara kunde sluta snubbla runt inne i huvudet på sina karaktärer i största allmänhet och låta bli att låta offren kommentera skeendet i synnerhet så skulle det vara en riktigt obehagligt bra deckare. 

Stor dramatik och lätt panik

Det utbröt stor dramatik och lätt panik här hemma i morse när jag inte kunde hitta min mobiltelefon. Denna vår moderna tids snuttefilt som är så mycket mer än bara en telefon. Jag vände varenda sten - eller lyfte varenda pryl stor nog att dölja en mobil - i lägenheten. Men nada. Noll och intet. Min mobil tycktes ha fått fötter. Och inte har vi kvar fast telefon heller så det gick inte att ringa för att försöka lokalisera den. Ganska snart började jag dock misstänka sambon. Våra mobiler är snarlika [visserligen en svartgrå och en vit, men i övrigt samma modell] och hur jag än rådbråkade mina små grå så kunde jag inte komma fram till annat än att jag senast sett den på köksbänken vid frukost. 

Vad göra? Jo det blev ett massivt pådrag på mejl och facebook och till slut fick jag kontakt med en gemensam vän som kunde ringa sambon och få bekräftat att där fanns min mobil. Puh. 

Titta vad jag hitta

Röjde i källaren idag. Man måste göra det ibland. Och i en bärkasse längst in i ett hörn dök dessa gamla godingar upp. Snacka "old school". Jag undrar om de födda på denna sida om millenniet ens vet vad det är. Efter en brutal rensning återstod en halvfull blandband från 80-talet som får följa med ut till stugan, där vi fortfarande har en kassettbandspelare. 

IRL Ty it you'll like it

Nu är det kanske inte något nytt att folk i digitala nätverk tar steget ut och även träffas "på riktigt" över en fika eller ett glas vin. Redan i Bokstavligts barndom brukade till exempel bokbloggare passa på att träffas på Bokmässan i Göteborg. Men jag tycker mig ändå se en liten trend till ökat kontaktsökande även utanför den digitala sfären. Åtminstone på LinkedIn. Således har det startats flera "Ska vi ta en fika"-grupper runtom i Sverige och idag var vi ett gäng som träffades för frukostfika på ett centralt beläget hotell i Stockholm. 

Det var mycket lyckat och ett både trevligt och bra sätt att utöka sitt nätverk. Det enda smolket i bägaren var att eftersom de flesta av oss inte hade träffats tidigare - och eftersom hotellet hade strulat till det med bordsreservationen - så visade det sig att vi blev två grupper. Och i båda grupperna undrade man varför så många hade hoppat av. Nåväl det kommer definitivt att bli fler träffar och nästa gång kanske vi väljer ett mindre hotell eller ett fik där vi lättare kan identifiera varandra.

Fitkion vs Fakta

Igår kväll såg jag filmen som "alla" pratar om nu - Monica Z. Filmen har höjts till skyarna av de flesta recensenter men också fått kritik - framför allt från Tom Alandh som ondgör sig över hur Monicas pappa porträtteras. Mer om just den kritiken senare i inlägget.

I stort sett är det Edda Magnuson som bär hela filmen. Och musiken förstås. En eloge också till kostym och scenografi som ger en tidstrogen miljöskildring. Och visst är det en sevärd film. Den är rappt och snyggt berättad och så blir det ju som så ofta när man ser film om verkliga personer, man sitter där och funderar på vad som är sant och vad som är "hitte-på". Och det kan inte hjälpas,  att även om manusförfattare Birro öppet deklarerat att han varit väldigt fri i sin berättelse, så får ju det man ser en tendens att bli "sanning". Särskilt om det man ser känns så autentiskt. Jag kan hålla med Daniel Sandström i Svd som skriver att "man hellre tar sig friheter med innehållet än med utseendet. ”Monica Z” är en visuell tidsmaskin, inte en detalj i scenografin känns fel"

Och så tillbaka till Tom Alandhs kritik av hur man gör Monicas pappa till en sur gubbe när han, enligt Alandh och andra som kände honom, var en glad bohem som snarare stöttade Monicas ambitioner. Jag kan inte säga att jag reagerade så kraftigt på hur pappan skildrades, det var inte något som tog överhanden, men å andra sidan vet jag inte om just den konflikten var så viktig för filmen. Peter Birro och filmens producent Lena Rehnberg menar att eftersom det är en spelfilm de gjort så måste de förhöja verkligheten för annars blir det en dokumentär och tråkigt. Nu behöver dokumentärer inte alls vara tråkiga - snarare tvärtom om de är välgjorda - men jag tror jag förstår vad de menar. Att om man försöker göra en spelfilm som ligger helt nära sanningen så blir det lätt dramadokumentär och det kan lätt bli lite torrt och tråkigt. 

Sammanfattningsvis går det inte att komma ifrån att det är en svår balansgång när man gör fiktiv film av fakta med ett persongalleri bestående av namngivna verkliga personer.

Och så kom regnet

Den senaste tidens väder får mig att tänka på en ungdomsbok jag läste för några år sedan, Stefan Castas Den görna cirkeln. Boken handlar om några ungdomar på en internatskola. Efter en längre tids extrem värme kommer regnet och det är inget vanligt regn. Det fullkomligt öser ner. Ungdomarna sätter sig under tak på skolans veranda. De är både fascinerade och lite skrämda. Regnet fortsätter att ösa ner och översvämma allt och slutligen har vattnet stigit så pass att en våldsam våg kommer och sveper med sig hela verandan. När verandan med ungdomarna slutligen når land igen är de i ett kusligt öde landskap. Den gröna cirkeln är en riktigt spännande dystopi [och även om man ibland kan undra, så får vi väl hoppas att den inte blir verklighet]. Stefan Casta har kommit med en fortsättning också, Under tiden, men den har jag inte läst. 

Sommaren är [inte alltid] kort

Idag blev det en morgonpromenad längs vattnet. Jag tror att jag ska göra det till en daglig vana. Åtminstone så länge vädret är såhär medgörligt. Man kan ju inte annat än älska att sommaren bara fortsätter och fortsätter och ...

Däremot är inte vår lägenhet särskilt kompatibel med denna långa sommar. Den är nämligen väldigt dålig på att städa sig själv och i takt med att jag och sambon prioriterar utomhusaktiviteter så förfaller vår lägenhet till det stadiet att den snart skulle kunna platsa i Lubbe Nordströms klassiska serie Lort-Sverige.

An offer you can refuse

Jag blev uppringd av en ûberhurtig telefonförsäljare som sade sig ringa från Fristående elbolaget. Först kom det där glättiga "visst är jag trevlig och visst är vi nästan kompisar"-snacket som ska mjuka upp kunden och göra den vänligt inställd, men som har rakt motsatt effekt på mig. Sedan kom det väldigt generösa erbjudandet att sänka mina elkostnader med 40 procent. 

Han pratade på i hundraåtti utan att hämta andan, men till slut lyckades jag ändå flika in att jag inte var intresserad av att byta elbolag. Då pratade han i på hundraåtti ett bra tag till och påstod han att han inte alls var ute efter att få mig att byta elbolag utan bara ville ta hand om allt som hade med mina elkostnader att göra och låta mig ta del av deras finfina erbjudande för att sänka dem. Jag avbröt honom på nytt och sa att jag inte var intresserad. Flera gånger. Nu började han låta lite irriterad på rösten och det glättiga tonfallet fick något ansträngt över sig. Men han vägrade ge upp. 

"Nu får du väl ändå ge dig, jag är inte intresserad", sa jag. Men han bara fortsatte prata. "Nu lägger jag på luren", sa jag. Han bara "bla bla bla bla". Jag bara "klick". 

Mr Mojo risin - Mrs Mojo fallin

Så har man provat på att utföra någon form av "slå knut på sig själv"-yoga i ett 38 grader varmt rum. Det är inte helt obekvämt. Men ack så vingligt. Efter bara några minuter rinner svetten i strida strömma och yogamattan blir blöt och halkig. Och där ska man alltså stå på ett ben med armarna ut åt olika håll, huvudet åt det tredje samtidigt som man försöker få benet i luften så högt och rakt ut som möjligt. Jag kan väl avslöja att det inte direkt var ett av mina mest graciösa ögonblick. Men efteråt känner jag mig mör på ett väldigt angenämt sätt och lealös som en uppblött trasa. Och - det är säkert bara inbillning men - jag känner mig lite vigare än innan. 

Bokkonst

Det är något speciellt med böckerna från förr. När vi flyttade om bokhyllan pp landet fick böckerna av modernare snitt maka på sig till förmån för dessa skönheter.