Ja ord står mot ord i dispyten om vad som är sanningen om "Mia" i Liza Marklunds bok Gömda. Inte så mycket alls om man får tro Monica Antonsson som skrivit boken Mia - Sanningen om Gömda. Det mesta hävdar Marklund och "Mia".
Jag har läst Monica Antonssons blogg för att försöka sätta mig in i hennes anklagelser mot Liza Marklund men jag vet inte om jag blivit så mycket klokare av detta. Det finns en ton hos Antonsson som för mina tankar till rättshaveristen som ser spöken mitt på ljusa dan. Samtidigt redogör hon nogsamt för hur hon gått tillväga i sina efterforskningar och vilka hon talat med och när jag ser intervjun med henne på TV 4 verkar hon samlad och ger ett seriöst intryck. Men jag kan ändå inte riktigt komma ifrån att hela den här historien blivit något av ett personligt korståg för Antonsson. Jag är inte någon stor fan av Marklund men det är något smått fanatiskt över hur Antonsson går fram.
Hur det än förhåller sig med sanningshalten i de båda böckerna kommer säkert all denna uppmärksamhet att gynna dem bägge försäljningsmässigt.
DN, SvD, Expressen
Bloggar om: Liza Marklund, Monica Antonsson, Gömda
4 kommentarer :
På något sätt vill man att Marklunds bok ska vara sann. För det är så hemskt och man upprörs så.
Skulle den å andra sidan inte vara sann skulle Marklunds trovärdighet som författare (hon gör ju ett väldigt stort researcharbete inför varje bok) samt journalist vara grusat i botten. Om det nu inte är Mia som är mytoman. Men det vill man ju inte tro, inte att en non-fiction best seller är en ren fiction-bok!
Jag tror att det kan finnas en del överdrifter i Gömda, att en del situationer och händelser har spetsats till. Men jag vill inte tro att denna Mia skulle ha lyckats föra så många bakom ljuset. Det måste ju ha gjorts en massa utredningar kring hotbild osv. Man får ju inte skyddad identitet hur lätt som helst, bara för att man kommer och påstår en massa saker.
Lustigt, jag känner tvärtom - att jag vill att Marklunds bok ska vara delvis fiction, just för att den är så hemsk...!
Liza är en duktig författare oavsett och hon kan onekligen konsten att dramatisera. Men precis som "Inte utan min dotter" och "Den vita massajen" så blir en bok aldrig objektiv om man bara utgår från en persons berättelse. I "Inte utan..." och "Den vita..." blev vinklingen lite tydligare, kanske för att de inte var skrivna utifrån ett svenskt synsätt?
Man kan bara hoppas att det inte kan bli så illa i det svenska rättssamhället, även om en del av skräcken från boken kommer från en gnagande känsla av att det faktiskt stämmer...
Har läst samtliga böcker och funnit dessa välskrivna. Men jag har hela tiden antagit att det mesta som skrivits i bok ett stämt eftersom följande står att läsa på försättsbladet.
"Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelse är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet."
Men i boken skrivs det att Mias förföljare begått folkmord, min tolkning, då han mördade flyktingar i Libanon. Han blev alltså utpekad som krigsförbrytare alternativt ansvarig för folkmord. Och detta har jag skrivit till alla journalister som intervjuat Liza/Mia för att få reda på om detta var sant.
Om det är sant bör han åtalas för detta. Men är det osant borde duon verkligen backa och säga att den uppgiften är osann och vi beklagar att den kom med i boken. Annars upplever jag det i alla fall som om han förtalats.
Kommer med spänning att läsa boken.
God jul på er alla och julefrid åt alla!
Skicka en kommentar