Tissel och tassel i biosalongen

Varför kan inte folk hålla tyst när det ser en film på bio? Varför ska det pladdras på som om de satt hemma i sin egen soffa? Ok med ett "åh" eller "iih" om det inträffar något förvånande eller läskigt i filmen. Eller skratt om det är en rolig film. Men pågående viskande konversationer är väldigt störande och borde rendera rött kort och utvisning.

Igår kväll var vi och såg Baader Meinhof komplex - en för övrigt intressant och sevärd film - och den väckte tydligen minnen till liv hos delar av biopubliken som tyckte att det kändes viktigt att dela med sig av dessa hågkomster omedelbums. Det var således ett fasligt tisslande och tasslande i salongen. Mycket irriterande.

Pris till Pija

Pija Lindenbaum förtjänar varje pris hon kan få. Tycker jag. Och igår fick hon Astrid Lindgren-priset - som inte ska förväxlas med det mer prestigefyllda ALMA-priset som regeringen instiftade till Astrid Lindgrens minne men ett väl så fint pris som dessutom har betydligt fler år på nacken och som delas ut av Astrids förlag Rabén & Sjögren.

Lindenbaums böcker innehåller alltid det där lilla extra som gör dem intressanta och ger dem en extra dimension. Else-Marie med sina småpappor som hon först skäms för men sen visar det sig att ingen tycker att det är något konstigt med att hon har flera små pappor i stället för en stor. Gittan som glatt adopterar några stökiga älgar som brorsor. Lill-Zlatan med sin älskade morbror raring och så Kenta som vill leka med sin docka. Alla får plats och alla får ta plats. Det är lite av det budskap jag får av hennes böcker.

DN, SvD
foto: Peter Jönsson

Tu man hand

Jag har läst Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och jag känner mig ganska förvirrad. Jag tror inte att jag riktigt har förstått vad det är jag har läst.

Jo jag har förstått så pass mycket som att det handlar om en 14-årig pojke som mår riktigt dålig. Som är riktigt illa däran. Som svälter sig själv och skadar sig själv på andra sätt också. Som bor på en madrass i en hall hos amatörbiologen Lasse. Som har en pappa som kommer och hälsar på ibland och berättar att pojkens nya rum snart är klart och då kan han flytta in med pappa och pappas nya fru och sin lillasyster. Som har en morfar som ringer ibland och berättar hur det är med mamman som är inlagd på psyket.

Det är i princip det vi får veta berättat i korta avhuggna meningar. Allt det andra får vi försöka förstå av det som vi inte får veta. Av det som kanske eller kanske inte finns mellan raderna. Boken innehåller en viss krypande "kafkaliknande" känsla av obehag som på sätt och vis gör den intressant men jag tycker ändå inte att det är särskilt lyckat. Mycket beroende på att det faktiskt blir ganska tjatigt. Pojken stiger upp och går till skolan och ritar sina teckningar. Han kommer hem och dricker sitt thé och rullar ut sin sovsäck och går och lägger sig.

Milleniumhysteri "all over again"

Det känns som om det är Milleniumhysteri på nytt. Eller det kanske är så att hysterin aldrig riktigt lagt sig. Nu är det väl främst filmen alla går och väntar på och inte bara i Sverige. Den har sålts till nio länder hittills. Osedd. Jag undrar om inte produktionsbolaget ångrar att det bara är första boken de valde att göra biofilm av. Resten blir ju "bara" tv-filmer. Kan väl knappast ge lika mycket klirr i kassan.

I väntan på filmen kan man traska runt i Salander och Blomkvists fotspår. Och höstens vandringar är redan slutsålda! Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå tjusningen med att vandra stan runt och titta på hus där fiktiva personer ska ha bott.

Egentligen vet jag inte om jag vill se filmen heller. Men jag vet samtidigt att jag inte kommer att kunna låta bli.

Filmtrailer:

Gör det själv

Det piper och blinkar och blippar. Jag står vid en av de nya "gör det själv"-kassorna på Konsum och drar mina varor förbi den blinkande och blippande läsaren. Sedan lägger jag dem i min på förhand upphängda kasse och sedan väljer jag betalningssätt genom en fingertryckning på skärmen. Jag matar in mina pengar får min växel och kvitto. Klart!

Snart behövs inte kassörskorna längre och det kanske är bra för det är säkert inte världens roligaste jobb. Att sitta i en snabbköpskassa. Men vad ska de göra istället frågar jag mig. Såhär till att börja med behövs de vid de nya "gör det själv"-kassorna för att instruera oss tafatta och otekniska stackare om hur de nya kassorna fungerar. Men sen då? För jag antar att vi så småningom kommer att lära oss hantera dessa pipande och blippande tingestar. Vad ska de göra då - snabbköpskassörskorna?

Och om några år, vem kommer då att fatta ett dyft av vad Di Sma Under Jordi sjunger om i sin sång "Snabbköpskassörskan"?

Boklunch

Någon gång emellanåt har vi boklunch här på Barnens Bokklubb. Vi äter tillsammans. Förstås.
Och så pratar vi om en bok som vi alla läst. Förstås.

Idag pratade vi om Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie.
Jag hade så vansinnigt svårt att komma in i den här boken. Men skam den som ger sig. Vid tredje försöket blev jag så pass intresserad att jag tog mig både in i berättelsen och ända till slutet. Och jag vill poängtera att det var värt besväret för det är en bra bok.

Jag gillar berättarjaget, Junior, och hans sätt att se på sin omgivning - med värme, förståelse och överseende för folks tillkortakommande. Jag tycker om själva berättelsen om livet i indianreservatet och allt vad det innebär av förutbestämt elände, och Juniors kamp för att undvika detta öde och skapa en bättre framtid för sig. Det jag inte tycker om är själva framförandet. Det är pladdrigt och flamsigt och det var det som gjorde att jag hade så svårt att ta till mig boken till att börja med. Och ska jag vara ärlig så hade jag förmodligen inte läst boken om det inte hade varit för det här med boklunchen. Så ibland är det bra att man "tvingas" till vissa bokbekantskaper.

Honom ska vi ha!

Jag kan inte annat än stämma in i den allmänna klang- och jubelkören och glädjas åt Barack Obama som USA:s nya president. Det är snudd på komiskt hur älskad den mannen är från alla håll just nu. Från höger till vänster. Från öst till väst. Nu har han en hel världs förväntansfulla ögon riktade på sig och en lätt uppgift har han sannerligen inte. Vi får se hur länge smekmånaden varar.

Andra bloggar om: Barack Obama, USA-valet,
SvD DN

Filmfestivalen närmar sig

Om någon undrar så föreställer bilden delar av mitt filmschema under den stundande filmfestivalen. De röda pluttarna är alltså filmvisnignar. 16 filmer blev det och då tyckte jag ändå att programmet var ovanligt ointressant i år. Det var något med hur filmerna var presenterade. Oinspirerat och tjatigt.

I vanliga fall brukar jag kryssa var och varannan film. Sen blir det ju aldrig så att man kan se alla, men i år hade jag svårt att få dit några kryss och hade inte sambon hjälpt till hade det blivit ännu färre filmer.

Mer om: Stockholm Filmfestival, SvD

Strasbourg

God mat
Gott vin
Goda vänner

Bli jurymedlem

Nu har du chansen att bli jurymedlem och då är det inte Idoljuryn jag menar. Nej det är mycket finare än så. Du kan nämligen delta i juryarbetet till Augustpriset. Fast det gäller inte det prestigefyllda "stora" Augustpriset men väl Lilla Augustpriset där ungdomar mellan 16 och 20 år kan delta med noveller, poesi, någon form av reportage eller debattext.
Här kan du ladda ner och läsa de nominerade bidragen och rösta på din favorit. Sedan väger rösterna från nätomröstningen lika tungt som juryns röster. Jag kan verkligen rekommendera att ni går in och läser ungdomarnas bidrag. Det finns riktiga pärlor bland dem. Man imponeras.