Så här mitt under brinnande filmfestival har jag ändå hunnit med lite läsning. I helgen avslutade jag Glasbruket, en isländsk deckare av Arnaldur Indridason. Kriminalpolis Erlendur är förvisso frånskild, äter skräpmat, röker för mycket, har smärtor i bröstet och somnar alltför ofta i soffan med kläderna på. Han är med andra ord som vilken polis som helst i böckernas värld. Men låt inte detta avskräcka er (om det nu skulle göra det) för boken är riktigt bra.
En man hittas mördad i sin bostad. Först tror man att det rör sig om ett rånmord. En man som ringt på dörrar och försökt ta sig in till folk har opererat i området. Men Erlendur tror inte på rånmordsteorin. Delvis beroende på den lapp med det kryptiska meddelandet "Jag är han" som ligger bredvid kroppen. Ett fotografi som hittas gömt under en låda i den dödes skrivbord leder Erlendur och hans kolleger på en jakt fyrio år bakåt i tiden.
Boken är välskriven och spännande. Och det är intressant att läsa en deckare som utspelar sig på Island. Och i sökandet efter personer och vittnen till händelser 40 år bak i tiden så spelar det ändå in att det är på Island - med en ganska liten befolkning - som historien utspelar sig.
Andra bloggar om: Isländska deckare, Arnaldur Indridason
2 kommentarer :
Du har blivit utmanad! Lista dina litterära hjältar, såna som har blivit större än boken och författaren och som man minns länge efter att man har läst om dem!
"Glasbruket" är den hittills bästa jag läst av Indridasson. "Änglarösten" är nästan i samma klass, men det blir till slut tjatigt med att de trassliga relationerna till barnen aldrig utvecklas åt något håll.
Skicka en kommentar