Sektbarn

Jag minns när jag var tonåring och först hörde talas om Guds Barn. Det var i något soffprogram på tv där ett förtvivlat föräldrapar berättade om hur deras ganska unga dotter tagit avstånd från dem efter att ha gått med i sekten. Jag stötte själv på dem i köpcentret där de ville ge mig en bok (eller om det var en tidning). Den såg rätt häftig och lockande ut vill jag minnas men när de ville ha en donation fick det vara. Det här var i början av 70-talet när Guds Barn - som idag kallar sig Familjen - nyligen hade etablerat sig i Sverige. De körde med en lite flummig stil och lyckades därmed locka till sig en del av de vilsna ungdomar som fanns i hippierörelsens kölvatten.

Det är just kapitlet om Familjen/Guds Barn som griper tag i mig mest när jag läser Charlotte Esséns bok Sektbarn. Fram träder bilden av en hänsynslöst toppstyrd rörelse där deltagarna hålls strikt åtskilda från resten av världen och så snart världen kommer för nära packar man ihop och flyttar. Och värst av allt, inom sekten förekommer övergrepp av allehanda slag.

Andra sekter som behandlas är Hare Krishna, Jehovas vittnen, Knutbyförsamlingen och Finlands förebedjare. De här sekterna är av vitt skilda slag och olika mycket sekteristiska men med minsta gemensamma nämnare att barnen föds in i rörelsen och generellt hålls i stramare tyglar än övriga barn. Och det är just barnens situation Essén koncentrerar sig på i boken genom intervjuer med avhoppare.