Fel film på fel dag?

Sambon sitter och tittar på den grekiska filmen Dogtooth. Själv begriper jag inte mycket av den och sitter därför framför datorn och googlar filmen för att se vad den egentligen anses handla om. Det bästa jag kan säga om den är att fotot är stiligt. Men kanske är det bara fel dag att se filmen på. Kanske är jag bara på fel humör. Kanske är filmen helt genialisk. Egentligen.

Same same but different - eller same same

Det har väl knappast undgått någon att Dallas snart drar igång igen, efter nästan 30 års uppehåll. Visst finns där många nya ansikten, men kärnan och det som väl ändå möjliggör en comeback är att trojkan Sue Ellen, JR och Bobby finns kvar. Herrarna har grånat hår, men i övrigt är de sig väldigt lika alla tre. Och vad Sue Ellen beträffar undrar man ju om hon låtit sig bevaras i formalin hela denna tid.

Den ryska björnen slår hårt

Vad skiljer Ryssland från Sovjetunionen? Inte mycket. Nu har Pussy Riot dömts till två års fängelse för huliganism och religiöst hat. Villkorligt kan det inte bli tal om eftersom de måste genomgå social rehabilitering "för att förändra sig". Det om något luktar väl sovjetisk totalitarism.

Man passar också på att stämma Madonna på 70 miljoner för att hon under sin konsert i Leningrad - ner förlåt jag menar Sankt Petersburg - uttryckt sitt stöd för såväl Pussy Riot som hbt-rörelsen.

dn svd 

Der Sturm orsakar storm

Svenskt säljer tydligen bra i Tyskland. Framför allt svenska deckare. Så bra att ett försigkommet förlag inför höstens utgivning fejkar en ny svensk deckare och dito deckarförfattare. Der Sturm - eller Stormen som den påstås heta på svenska - uppges vara skriven av Per Johansson. Det är bara det att här i Sverige är det inte någon som hört talas om nämnde Johansson eller en deckare med titeln Stormen. Kanske hade kommit undan med bluffen om man inte hade fallit för frestelsen att låta mordoffret ha alltför stora likheter med en välkänd tysk journalist.

Att boken skulle sälja bättre om den hade svenskt ursprung kan tyckas märkligt, men kanske är det så att tyskarna anser att svenska deckare är mer realistiska. När jag var i Berlin för en par år sedan frågade en bekant på fullt allvar om det inte kändes otryggt att bo i Stockholm. Om inte Sverige var ett farligt och våldsamt land. Han hade läst Millenniumböckerna och antog att de speglade verkligheten.

Life on Mars

Det finns liv på mars. Alla har blå skjortor.
Och glada verkar de vara också. Se själva.

En feel bad-film

Abdellatif Kechiche film Svart Venus är så långt ifrån en feel good-film man kan komma. Men den är bra. Ruskigt bra. Med betoning på Ruskig. Och tyvärr bygger den på en sann historia. I början av 1800-talet kommer Sarah Baartman från Sydafrika till Europa och visas upp på en freakshow. Så småningom hamnar hon i Paris och där blir det bara ännu värre och hennes liv slutar i prostitution. Och efter sin död hamnar hon hos franska vetenskapsakademin som ivrigt söker bevisa "hottentotternas" släktskap med aporna. Först 2002 fördes hennes kvarlevor hem till Sydafrika och begravdes. 
Som sagt en hemsk film. En hemskt bra film.

Läs den!

Jag har just avslutat läsningen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar Kärleken, första delen i hans trilogi om hur aids drabbade Stockholm och Sverige, och jag är helt tagen.

Berättelsen kretsar kring Benjamin och Rasmus, två unga bögar som precis är på väg att "komma ut", som vi känner igen från Gardells pjäs Ömheten.Boken börjar på isoleringen på Roslagstulls infektionssjukhus där en ung man ligger för döden. Sedan förflyttas vi tillbaka till 1982 då 19-åriga Rasmus flyttar till Stockholm för att äntligen börja leva det liv han vill. Berättelsen rör sig fram och åter i tiden, från Benjamins och Rasmus barndom till berättelsens nu, men också en liten bit in i framtiden, det som komma skall.

Ibland tar Gardell själv ordet i mer faktaliknande avsnitt där han redogör för hur förtrycket mot homosexuella har sett ut genom tiderna. Man kanske tyckte att synen på homosexuella var ganska tolerant redan på 80-talet, men sett såhär i backspegeln kan man bara konstatera att den inte var det. Frågan är hur vi ser på idag om - låt säga - 30 år.

En liten morgonritual

Vi har en liten morgonritual - jag och katten. Eller egentligen är det kanske mest kattens ritual. Men i alla fall, varje morgon när hon märker att jag börjar bli färdig att gå iväg till jobbet ställer hon sig vid dörren och tittar uppmanande på mig. Det betyder att jag ska öppna dörren så att hon får inspektera trapphuset.

En kort inspektion är allt som behövs ...

... sen är hon nöjd och smiter tillbaka in i lägenheten igen.

Mer om björnsafarin

Jag har tidigare bloggat om björnsafarin i östra Finland. Nu har jag fått ordning på den korta filmsekvens jag tog med min iphone. Björnsafarin gick till så att vi promenerade ut i skogen och satte oss i en koja. Därifrån hade vi perfekt uppsikt över björnarna som kom fram och åt. Maten hade placerats ut för att locka fram dem, men det var vilda björnar som lever fritt ute i skogen. Jag tror nog de visste att vi fanns där även om vi blivit tillsagda att vara tysta, men eftersom de hade gott om mat brydde de sig inte. Det var en lite småkuslig tanke att vi promenerat fram och åter genom en skog där det tydligen kryllar av björn.

Fascinerande Björk

Igår kväll avslutades alltså mina festivaldygn med Björk på Stockholm music & arts och det var en upplevelse för både öron och ögon. Med en peruk/huvudbonad som påminner om en överdimensionerad geisha-håruppsättning och en tunika bestående av vad som närmast ser ut som garntrådar rörde hon sig fram och tillbaka på scen framför den isländska kören Graduale Nobili. På tre stora skärmar flödar stjärnhimmel, havsdjur och psykedeliska mönster. Och så musiken, som svårligen låter sig beskrivas, ömsom entonig mässande och ömsom bombastisk.

Jag gillar att Björk, via en av skärmarna innan konserten började, bad att publiken inte skulle fota eller filma utan istället delta i upplevelsen. Och jag gillar att hennes önskan hörsammades av så gott som alla och att man därför slapp se alla dessa kameror och smartphones som annars ofta skymmer sikten. 

I gengäld lovade hon lägga upp foton på sin sajt för alla att hämta och här är ett av dem.

Mer om konserten här och här

Ännu en dold sjukdom

Det är fantastiskt hur många dolda sjukdomar kvällstidningarna ständigt upptäcker. Och jag som trodde att de som jobbar där är journalister och inte läkare.

Snart färdigfestivalat

Några hektiska festivaldagar närmar sig slutet och slut är även jag snart. Onsdag och torsdag var det Pride som gällde och torsdagens schlagerkväll inleddes traditionsenligt med förfest hos goda vänner.

Där vi bland annat testade hur många som rymdes på värdparets balkong.

För en del blev det lite för mycket av det goda.

I fredags var det Stockholm music & arts tur. Där blev jag så hänförd av Patti Smith att jag inte ens fick upp kameran. Men hon var grymt bra.

Igår var det dags för Pride igen. Med parad och Lena Philipsson som största behållning.

Ikväll avslutas dessa intensiva dagar med Björk på Stockholm music & arts. Puh.

Semesterminnen I

Efter en dryg vecka i mer så gott som frånkopplat läge känns det nästan ovant att besöka cyber space igen. Men här är jag nu i alla fall. Semestern var avkopplande men samtidigt händelserik. Bland annat innehöll den en tur till östra Finland och björnsafari. Det var riktigt häftigt att se dem på nära håll.