Katten också vad det är trist att städa

Den där dagen kommer till slut när det inte längre går att blunda för att lägenhetens allmäntillstånd har sjunkit ner till en nivå som inte kan beskrivas på annat sätt än: Sunkig. Inte mycket att göra åt. Det är bara att leta fram den där manicken man har stående i ett skåp, plocka fram dammvippor och trasor och skrida till verket. 

Katten är misstänksam. Visserligen är hon nyfiken till att börja med [vilket yttrar sig på det viset att hon envisas med att vara precis i vägen] men nyfikenheten går snabbt över och hon börjar sura. Tycker att jag stör. Och hon manifesterar det onödiga med att städa genom att trampa runt i sin låda och skvätta sand omkring sig för glatta livet just som jag varit där med dammsugaren. 

Vårstämning

Stämningsbild från dagens promenad i härligt vårliknande väder.
Och ja, jag vet att jag har en viss förkärlek för fotomotiv
... med trädgrenar
... i förgrunden.

Att bränna böcker

Att bränna böcker är laddat. Det för tankarna till en mörk tid i Europas historia. Så när dn.se har en artikel om att Backe bibliotek ska bränna utrensade böcker tar det hus i helsicke i kommentarsfältet. Då är det inte så många som tänker på att Backe bibliotek inte är ensamma om att göra sig av med böcker. Det kommer ut tusentals  nya titlar varje år och som följd av detta kasseras det också mängder av böcker. Såväl av bibliotek och förlag som av boklådor och second hand-butiker. 

Att sälja utrensade böcker billigt eller skänka bort dem skulle kunna vara ett alternativ, men är samtidigt något som kräver resurser. I det nämnda fallet rör det sig tydligen om 20 sopsäckar och det skulle nog ta ett bra tag [om ens vara möjligt] att bli av med alla de böckerna. Nu har några privatpersoner erbjudit sig att ta hand om dem för att ombesörja att de skänks vidare och det tycker man ju att biblioteket kunde gå med på. Men jag misstänker att dessa personer mer gått på magkänslan för jag tror att även de skulle få svårt att avyttra alla böcker. Det skulle förmodligen sluta med att en ansenlig mängd hamnade hos någon second hand-butik, som i sin tur får "problemet" på halsen. 

Jag tyar icke mer

Efter 178 sidor ger jag upp. Jag hade verkligen tänkt att jag skulle ta mig igenom Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag men det lät sig inte göras. Tycker ändå att jag gav boken en ärlig chans i och med att jag stod ut så länge. I sju kapitel följde jag Simoninis irrfärder i jakten på sig själv och en viss gäckande abbé. Jag väntade på att berättelsen skulle gripa mig, att jag skulle sugas in i den. Men icke. Det blev bara tristare och mer ointressant ju längre in i den jag kom. Möjligtvis beroende på att jag fann den så tråkig att jag brutalskummade mig igenom stora delar av den. Så tyvärr, trots den historiska tyngden och korrekta fakta [eller kanske just på grund av detta] som borde ha haft förmågan att tilltala mig så tvingas jag inse att jag och Umberto Ecos författarskap inte är kompatibla. Den här gången heller ...

Dagens lösen

Dagens lösen: att sortera upp alla papper som lagts på hög
det senaste halvåret.

Fördelen med att vänta så länge: Det blir en rejäl hög som man
kan  rensa bort och skicka till pappersinsamlingen direkt  

Han - Hon - Hen

Gårdagens AW gick av stapeln på Linje 10 vid Hornstull. Ett mycket trevligt ställe. Med roliga toaletter. Eller vad kan man annat kalla det när toans spegel är försedd med en uppsättning mustascher så att man kan prova sig fram till vilken fasong man passar bäst i. Den här tycker jag:

Nackdelen med detta spex är att toalettkön tenderade att bli lång.

Kalas är kul

Bokförlaget Opal fyller 40 år och det firades med stort kalas på Konstnärsklubben igår. Det var "alla var där"-känsla och kul att träffa gamla vänner och kolleger. Det var också ett sådant kalas där vi gäster fick presenter. Nämligen den här fina boken som Opal låtit trycka för att fira de gångna 40 åren. Det är en fin samlingsvolym med gott och blandat ur deras utgivning. Bland annat finns här den allra första boken om Plupp, Sven Nordqvists debut Agaton Öman och alfabetet, men också nyare böcker som till exempel Pite och Palt spelar fotboll och Aj, sa Tigris. En riktigt maffig presentbok med andra ord. 

Bok blir film blir dokusåpa

Hungerspelen är en mycket spännande bok som blev en hyfsat bra och spännande film, som nu ska bli dokusåpan The Hunt enligt aftonbladet. I boken och filmen var det alla mot alla och endast en kunde komma levande från tävlingen. I dokusåpan ska man tävla i par och man förväntas inte slå ihjäl sina motståndare, men väl tillfångata dem. I övrigt håller man sig till förlagan såtillvida att ungdomarna kastas ut i vildmarken utan varken mat eller skydd. 

APPropå inget

Apprpå appar så har DN samlat ihop information diverse scenaktiviteter som kommer att äga rum våren 2013 och skapat en app som man kan ladda ner för 75(!!) kr. Har man ingen smartphone eller surfplatta kan man läsa den digitalt via sin dator. Men då måste man teckna en digital prenumeration à 199 kr/månad. 

Eller så kan man surfa runt själv och leta efter lämpliga kulturevenemang.

Premiär som bokhäxa

Igår träffade jag de övriga tjejerna i bokcirkeln Bokhäxorna för första gången. Eller de av dem som kunde delta den här gången. För det är ju så, som det ofta är, att det är svårt att få ihop det så att alla kan samtidigt. Men hur som helst. Trevligt var det och igår diskuterade vi Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Som jag redan tidigare bloggat så är det en naken och utlämnade berättelse om hennes uppväxt och om den depression hon genomlider som vuxen när det förflutna kommer ikapp.

Som alltid när man diskuterar böcker, och det som är så härligt med en bokcirkel där alla läser samma bok, så går ju åsikterna isär. Och även vi som var relativt överens igår hade uppfattat den på vårt eget sätt och fäst oss vid olika saker i berättelsen. Nästa bok vi ska läsa blir Haren med bärnstensögon av Edmund De Waal - eller The hare with amber eyes som jag ska läsa eftersom jag köpte den på engelska. Jag ser verkligen fram emot att läsa den boken, men först ska jag försöka ta mig igenom Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag.

Saker man kan göra en alldeles vanlig måndag

• Man kan till exempel ägna halva förmiddagen åt att köra ett sånt där PC TuneUp-program.
• Sedan kan man ägna andra halvan åt att felsöka datorn eftersom den börjat bete sig konstigt efter "tuneupen".
• När datorn äntligen är pigg och kry har man själv hunnit bli ganska trött.
• Det råder man bäst bot på med en promenad ... till bussen. Som för en till stan för lite fönstershopping. 
• När man sedan kommit hem igen, nöjd med att det blev just bara fönstershopping, kan man krypa upp i en soffhörna för lite härligt slappande.

Min egen lärare

Det har ju blivit en del kurser och utbildningar under åren. Och med dem en hel del kursmaterial som sparat och tänkt att "det här ska jag fördjupa mig i någon gång". Men "någon gång" har dröjt. Ända tills nu. Nu har jag plockat fram en del av böckerna och ägnar mig åt självstudier. Just nu delar jag min tid mellan att uppdatera mina html-kunskaper och friska upp minnet i pojektledningens ädla konst.Det är riktigt roligt. Väldigt roligt faktiskt. Inte nog med att jag själv bestämmer vad jag ska läsa, jag sår sätta betyg på mig själv också. 

Bussen som försvann

Väntar på bussen och läser på hållplatsens digitala informationstavla att nästa buss ska anlända om 2 minuter. Sedan 1 minut. Sedan NU. Sedan ... poff ... puts väck. Och vi informeras om att nästa buss väntas anlända om 10 minuter.

Detta är alls inget ovanligt när man väntar på bussen i Stockholm. Man undrar om man lever i en parallell verklighet. Eller om det är SL som kör sina bussar i ett parallellt universum.

Sötaste portvaktsparet

Utanför en port på Essingen står det här söta paret sedan en tid tillbaka. I ur och skur står de där och vaktar porten. Ibland ändrar de position en aning och halsdukarna fick de någon gång i december när vinterkylan gjorde sig gällande. Man blir glad av att se dem och jag tycker det är så fint att de hittills fått stå där ifred. 

Visst är de söta?

Klart grabben ska ha en kalkylator

Följande inträffade i helgen [och är alldeles sant]: 

Fem glas champagne beställdes. Enligt prislistan skulle de kosta 95 kr/styck, dvs totalt 475 kr. Enligt samma prislista skulle en hel flaska kosta 595 kr. Den unga bartendern fyllde glasen till brädden och upptäckte att en hel flaska hade gått åt, varvid han glatt konstaterade att vi skulle betala 595 kr för att "det blir en flaska och det tjänar ni ju på".

Ett ålderstecken?

Jag och mina vänner har upptäckt det där med hotellbarer. Där är det oftast lugn och skön atmosfär. Man kan sitta i godan ro - ofta i bekväma soffor eller fåtöljer - och man kan prata utan att skrika och ändå HÖRA varandra. Bara en sån sak. 

Vet inte om det är ett ålderstecken. Eller om vi bara är smarta.

Det här med biogodis

Det var inte den lilla väskan hon har släpat med sig till biografen. Och tydligen innehöll väskan massor med prassligt papper, alternativt största godispåsen. Och tydligen var hon tvungen att gräva i den ideligen under hela filmen också. Och naturligtvis satt hon bakom mig. Jag har aldrig riktigt förstått varför man måste proppa i sig en massa snask just när man ser film på bio, men jag  kanske har missat något.

Vilken film jag såg? Jo det var Kvartetten och den bjöd på en annan sorts biogodis - i form av Maggie Smith. En film där hon är med kan inte bli riktigt dålig även om just Kvartetten inte lär bli någon filmklassiker, därtill är den alldeles för banal. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende, modell tjusigare, där pensionerade musiker och operadivor bor. Alla är fortfarande pigga och aktiva och intrigerna har man inte lagt på hyllan bara för att man pensionerat sig. Det är en myspysig film som så gott som uteslutande lever på att skådespelarna med Maggie Smith i spetsen levererar.