Låter som ett aprilskämt

Det låter som ett aprilskämt fast det handlar om mars. Första gången jag hörde det var en tidig morgon när klockradion drog igång och länge trodde jag att jag kanske inte alls hade hört det, utan att jag hade drömt det. "Vad tusan svamlar hon om?" undrar ni säkert nu. Jo, ett holländskt bolag har tänkt kolonisera planeten mars och söker hugade utflyttare. Projektet går under namnet Mars One och tanken är att det ska tv-sändas. En slags reality show ska följa urvalsprocess och förberedelser. Och där någonstans tänker jag att det hela är en smart pr-kupp för att göra reklam för tv-programmet ifråga. Hur hade de tänkt att de skulle kunna förse utflyttarna med syre och mat för en längre tid? För tillbaka till jorden ska de inte återvända.
Se mer

Karin Boye i Berlin

Det händer ibland - ganska ofta - att man saknar en bok när den är slut. Man vill ha mer. Så känner jag efter att ha läst Jessica Kolterjahns bok Den bästa dagen är en dag av törst. Efter att ha följt Karin Boyes upplevelser och våndor i Berlin 1932 känns det märkligt att kastas tillbaka till vardagen i Stockholm år 2013 igen. Jessicas språk och sätt att berätta fungerar nämligen på det sättet. Det tar en med på en resa i tid och rum. 

Romanen är skriven i jagform men skulle ändå kunna kallas för en dramadokumentär eftersom den ändå till stor del bygger på material som finns dokumenterat. Karin Boye reser till Berlin i januari 1932. Hon reser dit för att gå i psykoanalys  För att bli kvitt "dödsmakterna" och bli botad från sin homo/bisexualitet. Berlin kanske inte är rätt stad vare sig för det ena eller det andra av detta. En av världens största och mest fruktade "dödsmakt" har börjat växa fram och brunskjortorna är allt synligare på Berlins gator. Samtidigt finns i Berlin under den här tiden gott om homosexuella klubbar och caféer. 

Jag tycker det är ett bra grepp att Jessica har begränsat handlingen till Karin Boyes tid i Berlin - även om jag som sagt gärna skulle vilja veta mer ... Men mitt intresse för Boye är återuppväckt och förutom att bläddra i mina gamla diktsamlingar är jag väldigt sugen på att läsa hennes romaner. Så får det bli.

En ny liten kompis

Den här lilla sötisen har min kompis Malin gjort. Den lilla glaspingvinen är inte mycket mer än en par centimeter hög så ni förstår att det är ett riktigt precisionsjobb. 

Konstiga sms

Min 83-åriga mamma ringde mig och:

"Jag har fått ett konsigt sms. Det står att jag har ett meddelande och ska ringa 888. Har du fått något sådant sms någon gång?"

Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att undra vilka frågor vi kommer att ställa i framtiden när den nya tekniken ter sig obegriplig.

Digi-loo Diggi-ley Digital

Det känns onekligen en aning märkligt att ringa ett 08-nummer och hamna i Indien. Men det var precis vad som hände när jag behövde komma i kontakt med Adobes kundtjänst. Det känns ju också onekligen märkligt att köpa en nedladdningsbar produkt och få höra att man kan komma att behöva vänta 48 timmar innan det går att ladda ner produkten. Men det var också precis vad som hände.

Först kom ett mejl på svenska med en länk för nedladdning. Där fanns ett ordernummer och uppgifter om den beställda produkten. Men ingen knapp/länk för nedladdning. Så jag ringer kundtjänst och hamnar alltså i Indien. Där får jag höra att det kan ta upp till två dygn innan köpet är verifierat så att jag kan ladda ner min Creative Suite 6. Så nu sitter jag här och väntar. 

Nu blev det visst lite fel ...

foto:genusfotografen

Länsförsäkringar i Uppsala skapade en kampanj där de ville visa att det är kunderna som äger banken. Men oj så fel det blev. På genusfotografens blogg läser jag att kampanjen tydligen varit uppe i någon månad. Själv såg jag den på facebook först igår och det är under de senaste dagarna som den uppmärksammats i sociala media. Och uppmärksamheten har varit allt annat än positiv. 

I Dagens Media läser jag att Länsförsäkringars reagerade ganska snabbt när snacket väl var igång, men man undrar ju ändå: Hur tänkte de?

Söndagsmys/söndagsbus

Efter att ha kört ett stenhårt pass med vår personliga tränare tyckte jag och sambon att vi kunde unna oss en god middag på restaurang. En grillbiff med rotfrukter och grönsaker kändes riktigt och helt i linje med vårt sportiga jag. Men när vi skulle beställa måltidsdryck gick det plötsligt lite snett. Då hamnade plötsligt en flaska rödvin på bordet ...

Något lite om att svd lär oss hur vi ska läsa nya svd

Att dagstidningar skriver stort uppslagna artiklar där de hyllar sin egen förträfflighet har vi fått vänja oss vid. Så helt följdriktigt har Svd nu i flera dagar (veckor känns det som) förberett oss läsare för lanseringen av sin nya form. Och igår var det dags. Då hade man bäddat in hela tidningen i ett omslag som berättade att "nu ser tidningen annorlunda ut" (really?) och i tidningen ägnades ett helt uppslag åt att förklara hur vi ska läsa tidningen!!! Jamen, det var väl tur. 

Är vi klara med denna metajournalistik nu? Nej tydligen inte, för idag ägnades tre helsidor åt att återigen visa upp bilder med exempeluppslag ur tidningen men också åt att citera lovord och lyckönskningar och små miniintervjuer med läsare. Gäsp! Själv är jag inte så imponerad. Tycker inte att nya formen känns direkt ny och fräsch, snarare lite gammaldags och en del sidor blir väldigt plottriga med sina många smala och trånga spalter. Men men, smaken är som baken ...

Jag vet ju att svenskan friställt ett helt gäng av sina medarbetare och det här med att sparka personal och sedan markera det nya genom att till exempel göra om formen på tidningen känner jag igen ...

Nu är Den bästa dagen här

Jag vet ju att an egentligen ska blogga och twittra och allt sådant "in the moment" när det händer, men i Wirströmska källaren var mottagningen lika med noll och när jag kom hem var min ork lika med noll (kan bero på att det bjöds generöst med vin). Men hur som helst, igår var det releaseparty med anledning av Jessica Kolterjahns nya roman Den bästa dagen är en dag av törst som jag bloggat om tidigare. 

Katarina Hallberg sjöng egna tolkningar av Karin Boyes dikter,
ackompanjerad av Jonas Bleckman på cello.

Och Jessica läste högt ur boken assisterad av sin dotter.

Nu ser jag enormt mycket fram emot att äntligen få läsa denna bok som jag väntat på så länge.

Bokcirkelprat

Igår kväll var det återigen dags för träff med Bokhäxorna. Boken som stod på agendan denna gång var Haren med bärnstensögon av Edmund De Waal, eller The Hare with Amber Eyes som det blev för min del eftersom jag läste den på engelska. Jag har nämligen som målsättning att läsa mer på engelska och först ut blev just denna bok. Det kanske inte var den allra bästa boken att börja med för det är inte direkt den enklaste vardagsengelska han svänger sig med den gode De Waal. Det blev till att konsultera ett lexikon tämligen ofta. Lite tröstande var det att höra att flera av de övriga bokhäxorna funnit även den svenska texten ganska avancerad och fått ta hjälp av en ordbok några gånger.

Så vad tyckte vi om boken? Jo, vi var tämligen överens om att den var ganska tung att ta sig igenom och att framför allt de första dryga hundra sidorna var - just - dryga. Men att det samtidigt är en fantastisk läsupplevelse. När Edmund De Waals gammelmorbror Iggy dör får han ärva 264 netsuker - små fint snidade japanska figurer av elfenben eller trä - som varit i släktens ägo sedan slutet av 1800-talet. Dessa figurer blev startskottet för författaren att börja utforska sin släkthistoria. Den judiska släkten Ephrussi kom ursprungligen från Odessa men etablerade sig under 1800-talet i både Paris och Wien och var både framgångsrika och inflytelserika, men det hjälpte föga när andra världskriget stod för dörren. 

Och efter att ha läst De Waals fascinerande och gripande släkthistoria, och ingående beskrivning av netsukerna var man ju onekligen ganska nyfiken på dessa små figurer. Då var det extra kul att en av bokhäxorna visade sig ha några netsuker i sin ägo och att hon hade med dem igår så vi fick känna och klämma på dem. De är inte stora men fantastiskt fint utmejslade och detaljrika. Riktiga små konstverk i miniatyr. 

Boys will be boys, eller ...?

Pojkar läser bara om män också läser är tesen som Gunilla Molloy framför i dagens DN. Egentligen är det väl bara en variation på temat "barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör" men ändå. Jag känner mig inte helt bekväm med hennes resonemang, det är något som stör mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Är det verkligen fortfarande så 2013 att pojkar tar efter pappa och flickor efter mamma? Och är det så att de ickeläsande männen och pojkarna tycker att läsning är feminint? Det är möjligt att Molloy har rätt, men hon redogör inte för hur hon kommit fram till sina slutsatser. Ett annat problem med hennes text är också att hon skriver att pojkar inte läser skönlitteratur samtidigt som hon menar att de läser mycket "Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction." Sen när är inte fantasy och science fiction skönlitteratur? 

Nej, den tes Gunilla Molloy för är alldeles för förenklat för att jag ska köpa det, om man inte kan underbygga sitt resonemang bättre hjälper det inte att man är docent i svenska med didaktisk inriktning.
  

Våren som kom av sig

Här hade jag tänkt skriva ett inlägg med rubriken "vårtecken" och lägga upp några bilder från gårdagens promenad.

Som till exempel den här på några krokusknoppar
som solade sig i en södersluttning.

Eller den här på en vigg som sällat sig till änderna och svanarna.

Men så tittar jag ut och får se att våren som vanligt leker kurragömma med mig och att det jag ser utanför fönstret just nu mer än något annat påminner om en snökula. Ni vet de där små glasbollarna som man skakar på och så börjar det virvla runt "snö" i dem. 

En bok jag väntar på

Just nu går jag i väntans tider och det jag väntar på är Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Som titeln antyder så handlar boken om Karin Boye, närmare bestämt om ett år i hennes liv - år 1932 då hon tar sin tillflykt till Berlin för söka reda i sitt känsloliv genom att lägga sig på psykoanalytikern doktor Walter Schindlers soffa. Men boken är ingen biografi utan en "fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv".

Man kan läsa ett utdrag ur boken hos bokus.com och @Denbastadagen på twitter.

Back on track?

Ryktet om min bloggs död är betydligt överdrivet. Vi har bara tagit en time out, men nu är det dags att så smått börja med arbetsträning. Så får vi se hur det går.

Däremot har jag funderat på en flytt över till Wordpress. Det beror inte på att jag är missnöjd med Blogger. Tvärtom, jag tycker det är ett ypperligt verktyg som är enkelt att hantera. Men det efterfrågas allt oftare att man som webbredaktör/webmaster ska behärska Wordpress och jag känner att jag måste förfina och fördjupa mina kunskaper i det publiceringsverktyget.