Let the Filmfestival begin

Så är det återigen dags för Stockholm filmfestival. Vi brukar i vanliga fall lusläsa programbladet och pricka för de filmer vi är intresserade. Sedan tar det stora pusslande vid, då det gäller att få logistiken att fungera. I år har vi anlagt ett annat tillvägagångssätt. Vi bestämmer att "ikväll ser vi några filmer" och så kollar vi vilka filmer som går och väljer ut några lämpliga som verkar intressanta och som det finns biljetter kvar till. Lite wild and crazy.

I går blev det Surprise-filmen som visade sig vara "Mud". Den var väl sådär. Varken bra eller dålig. Två killar i början av puberteten i ett samhälle lite utanför normen. Det blev ganska klyschigt. Man har liksom sett det förut, till exempel i "Stand by me" som var en mycket bättre film. Nästa film var "Jimi - All is by my side". Den var helt ok. Hade ett lite eget språk. Det som om någon bara råkade finnas där med en kamera. Men den hade tjänat på om regissören hade "killed some darlings".

Saviano har klättrat högt på min "måste läsa"-lista

För ett antal år sedan såg jag Gomorra, filmatiseringen av Roberto Savianos bok med samma namn, och tyckte väl att den var "sådär". Efter att ha läst det kapitel ur hans nya bok Zero, zero, zero som DN bjöd på i helgen, inser jag att jag borde ha läst den istället. Karln skriver ju som en gud. Nu står både Gomorra och Zero, zero, zero högt upp på min "att läsa"-lista. 

Att Saviano är en modig [och möjlghen dumdristig] man råder inga tvivel om. Först utmanar han den italienska maffian och sedan ger han sig i kast med internationell kokainhandel. 

Torka aldrig tårar gör att man måste torka sina tårar

Första delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar läste jag i somras. Sedan sändes tv-serien som byggde på alla tre delarna och det blev aldrig av att jag fortsatte med de övriga böckerna. Tills nu. Nu har jag läst andra boken Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen och det spelar alls ingen roll att jag redan "sett" den. Berättelsen innehåller inget spänningsmoment i den meningen att "jag måste läsa vidare för att få veta hur det går". För det vet man redan. Det visste man redan när man läste första boken. Gardell rör sig i den här boken - liksom i den första - fram och tillbaka i skeendet. Ibland när jag läser tänker jag att "det här skrev han väl redan i bok första delen?". Och kanske gjorde han det. För Gardell arbetar väldigt mycket med upprepningar för att understryka det han vill ha sagt. Något han redan berättat dyker upp igen och utvecklas. En tråd plockas upp på nytt och för historien framåt igen. En berättarstil som fungerar mycket bra här. 

Del två har tilläggstiteln Sjukdomen. Nu var ju sjukdomen - Aids - närvarande redan i första delen, men här tar den ännu större plats i berättelsen. I första delen blev författaren själv synlig då Gardell inflikade rena faktaavsnitt. Det gör han inte här, vilket gör att fiktionen bibehålls boken igenom. Men boken innehåller tillräckligt många referenser till det som verkligen hände för att vi aldrig för ens en liten stund glömmer att den här sjukdomen drabbade hårt och skoningslöst.

The Bookkeeper

Den intelligenta webben

Ibland tycker jag att webben är lite för intelligent. Den fattar beslut åt mig som jag inte riktigt förutsett. Som till exempel när jag var inne på Monster och uppdaterade min profil. Bland annat bytte jag profilbild. Och vips dök den upp på Facebook. Inte som profilbild, men i mitt flöde.Någon gång har jag tydligen kopplat ihop mitt konto på Monster med Facebook. Det finns ju naturligtvis vissa fördelar med att ha olika konton ihopkopplade, men blir de för många så tappar man lätt kontrollen över vad som visar var. Och hur och varför. 

Ett annat exempel på webbens intelligens är den här bilden. En sajt som drivs av en fotograf från Singapore där han visar sina bilder tagna i Nordkorea. Jag sitter här i Sverige och tittar på dessa bilder och vad ser jag i vänsterkolumnen? Jo reklam för Zalando! Nu syns det inte så bra här, men det är svenska Zalando. (Kan förresten rekommendera sajten, där finns häftiga 360-graders panoramabilder från Nordkorea.) 

Det virtuella biblioteket

Jag har på allvar börjat utforska det virtuella biblioteket nu. Med det menar jag alltså att jag börjat låna e-böcker. Visserligen är utbudet fortfarande en liten aning begränsat - men det är enkelt och praktiskt. Jag behöver inte ens lämna hemmet. Och för övrigt var det länge sedan jag besökte ett bibliotek IRL så jag kan egentligen inte uttala mig om ifall utbudet faktiskt är mer begränsat i det virtuella biblioteket. 

Just nu är det andra delen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar som ligger parkerad i min läsplatta. 

Och i Wienerwald står träden kvar

Bara titeln! "Och i Wienerwald står träden kvar". En sådan titel är svår att motstå. Den tar en med till historiens - inte alltid så ljusa - rum. Den berättar om sorg och saknad. Måhända en efterhandskonstruktion att läsa in så mycket i en titel. Nu har jag ju läst boken men sällan har en titel passat så bra till sin historia.

Elisabeth Åsbrink fick en låda full med brev. Breven var skrivna till den unga judiska pojken Otto Ullman, från hans föräldrar mellan 1939 och 1944. Otto har fått tillfällig asyl i Sverige. Hans föräldrar är kvar i Wien och försöker få det eftertraktade affidavit som bekräftar att någon i ett annat land kan ta emot dem och sörja för deras uppehälle.

Breven utgör stommen i Elisabeth Åsbrinks berättelse. Det är de som för handlingen framåt. Med dem som utgångspunkt bygger hon ett pussel som ger oss en skymt, en ögonblicksbild av ett förflutet. Breven från Otto till sina föräldrar finns inte kvar. Honom möter vi genom föräldrarnas frågor och kommentarer i deras brev. Föräldrarnas brev är annars mest fyllda av triviala ting, som om allt vore normalt. I början är de fyllda av hopp och förtröstan, men allt efter tiden går gör sig först tristessen sedan hopplösheten synlig. Men det mesta av det svarta får man läsa mellan raderna.

Parallellt med breven fångar Elisabeth Åsbrink stämningarna i Sverige och den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Hon har också gjort rejäl research för att söka i spåren av familjen Ullman - den del av den som blev kvar i Wien - och försöka skildra hur deras livsutrymma sakta krympte tills endast den ödesdigra deportationen  återstår. 

På ett imponerande sätt väver Åsbrink samman alla dessa trådar och sällan förr har väl historien kommit så nära. 

Monster & Mysterier på Junibacken

Igår kväll var jag bjuden på VIP-invigning av Junibackens nya utställning Monster och Mysterier. Utställningen bygger på Martin Widmarks böcker om LasseMaja och om Nelly Rapp. Utställningen är hur fin som helst. Man har till exempel byggt upp hela Valleby. Så himla fint och kul. Jag rekommenderar alla som har barn i LasseMaja-åldern att besöka Junibacken och se utställningen. 

På vernissage

Det var åter dags för vernissage på Soya konstrum. Som alltid välbesökt. Som alltid trevligt. Som alltid inspirerande. Den här gången var det Eva Kerek som ställde ut sina naivistiskt färgglada målningar. Jag associerade lite till barnbok, låt vara modern och ganska experimentell sådan. 

Kurator Håkan Bull presenterar konstnären och hennes verk. I bakgrunden skymtar en av hennes målningar.

Vi köpte också ett verk. En tändsticksask med en av Eva Kereks kanelbullar. Hon har en viss förkärlek
för kanelbullar fick vi höra.  

Höstglöd

Jag är något av en "sucker" för höstens färger vilket lett till att mobilens minneskort är fyllt av bilder på löv i höstens alla färger. Här kommer några av dem. 

Det var som ...

Ser man på, ser man på. Det här är andra gången i världshistorien som jag har läst en Nobelpristagare innan hen fått sitt pris. Alice Munro alltså. Roligt! Jag har läst en del av hennes noveller och tycker mycket om hennes sätt att bygga en historia och verkligen levandegöra sin romanpersoner för mig som läsare. Det enda jag skulle önska är väl att hennes noveller ibland fick bli en roman. Som jag bloggat tidigare så känns det lite snopet emellanåt när berättelserna tar slut just som de är på väg att komma igång. Och där sitter jag och vill ha mer.

[Kan konstatera att Skansens Surikater gissade fel]

svd, dn ab

Främlingen gästade Bokhäxorna

Igår diskuterade vi Camus Främlingen i vår bokcirkel. Det blev [som alltid] en livlig diskussion. Den här gången var vi överens om att det var en mycket bra och intressant bok. Däremot var vi inte lika säkra på hur vi skulle tolka den, vad Camus egentligen ville säga med boken. Förordet gav visserligen en fingervisning och så finns det gott om analyser på nätet. Men för oss, som befinner oss en bra bit in på 2000-talet och både tidsmässigt och geografiskt långt ifrån problematiken med Frankrikes kolonisation av Algeriet, var det svårt att se symboliken i den kopplingen. Vi uppfattar snarare huvudpersonen Mersault som en person med drag av autism eller Asperger.

Att hitta rätt bland alla fantastiska dieter

Alla dessa dieter vi ska förhålla oss till och med jämna mellanrum dyker det upp en ny revolutionerande diet som ska göra oss friska, pigga, smala och snygga. Det är inte lätt att hitta rätt bland dem - och inte lätt att hitta rätt [mat]rätt heller. Just nu är det mycket 5:2-diet. Och i dess kölvatten pumpas det ut kokböcker med recept anpassade till just denna diet. Jag ska villigt erkänna att jag provat diverse mode-dieter, men alltid tröttnat ganska snart. Det blir lätt så krångligt. Man ska räkna poäng eller kalorier, eller så blir man bjuden på middag samma dag som man ska man ha sin fastedag. Så numera följer jag "äta-sig-mätt-men-inte-proppmätt"-dieten. Kombinerat med motion tror jag att den kommer att fungera alldeles utmärkt.

Kanelbullsfunderingar

Idag är det kanelbullens dag. Varför kan man undra. Visserligen tycker jag om kanelbullar. Mycket. Men det känns lite fånigt att just denna bulle ska ha en alldeles egen dag.  

Alla bagerier är säkert glada - och många arbetstagare, för det har nästan blivit ett måste för arbetsgivare att bjuda sina anställda på kanelbullar.

Enligt Wikipedia instiftades dagen för att främja försäljningen av jäst, mjöl, socker och smör. Och vår bullbakartradition. Men den traditionen upprätthålls väl mest av nämnda bagerier nuförtiden. 

Smoke on the water

Höstpromenad

De man möter om man tar en promenad mitt på dagen en vanlig vardag:

• Äldre personer med hund
• Yngre personer med barnvagn
• Några dagis/skolklasser
• Och så ett gäng joggare

Som i en fransk film

Det var en trevlig middag med goda vänner. På bordet en creolsk gryta och stämningen var härligt avspänd. Samtalsämnena gick i och ur varandra, med den minsta gemensamma nämnaren att de alla på ett eller annat sätt behandlade meningen med livet. Om så i skepnad det politiska spelet. I Sverige och i världen i övrigt. Det sociala samspelet mellan oss människor. Vad vi påverkas av och hur vi påverkas. Samtalet böljade och närmade sig det filosofiska och det var där någon gång som jag kände det som om jag var med i en fransk film.

Kallentoft fick en andra chans

Trots att jag för några år sedan dissade Mons Kallentoft riktigt rejält så gav jag honom en chans till och läste Vattenänglar. Jag är fortfarande inte övertygad om hans storhet som deckarförfattare, men när jag läser mitt inlägg om Sommardöd så måste jag ändå tillstå att jag inte störde mig på Vattenänglar fullt så mycket. 

Ett medelålders par hittas mördat i sitt hem och deras femåriga dotter är försvunnen. Är hon fortfarande vid liv? Och var finns hon i så fall? Malin Fors och hennes kolleger inser att det är bråttom. Deras efterforskningar leder dem in i en riktigt smutsig verksamhet. Det är inget fel på själva intrigen i den här boken. Den är spännande och skrämmande. Det är klart att man vill veta lite om personerna i boken, men Kallentofts lust att bli lite lätt överdramatisk och poetisk och filosofisk blir lite väl magstarkt för mig. Om han bara kunde sluta snubbla runt inne i huvudet på sina karaktärer i största allmänhet och låta bli att låta offren kommentera skeendet i synnerhet så skulle det vara en riktigt obehagligt bra deckare. 

Stor dramatik och lätt panik

Det utbröt stor dramatik och lätt panik här hemma i morse när jag inte kunde hitta min mobiltelefon. Denna vår moderna tids snuttefilt som är så mycket mer än bara en telefon. Jag vände varenda sten - eller lyfte varenda pryl stor nog att dölja en mobil - i lägenheten. Men nada. Noll och intet. Min mobil tycktes ha fått fötter. Och inte har vi kvar fast telefon heller så det gick inte att ringa för att försöka lokalisera den. Ganska snart började jag dock misstänka sambon. Våra mobiler är snarlika [visserligen en svartgrå och en vit, men i övrigt samma modell] och hur jag än rådbråkade mina små grå så kunde jag inte komma fram till annat än att jag senast sett den på köksbänken vid frukost. 

Vad göra? Jo det blev ett massivt pådrag på mejl och facebook och till slut fick jag kontakt med en gemensam vän som kunde ringa sambon och få bekräftat att där fanns min mobil. Puh. 

Titta vad jag hitta

Röjde i källaren idag. Man måste göra det ibland. Och i en bärkasse längst in i ett hörn dök dessa gamla godingar upp. Snacka "old school". Jag undrar om de födda på denna sida om millenniet ens vet vad det är. Efter en brutal rensning återstod en halvfull blandband från 80-talet som får följa med ut till stugan, där vi fortfarande har en kassettbandspelare.