Bokens vara eller inte vara

Se hela klippet. Det har en coolt kul tvist.

Stark (anti)krigsfilm

Lebanon påminner inte om någon annan krigsfilm jag har sett. För även om det finns många filmer som gjort anspråk på att skildra krigets fasor så är detta den första jag har sett som verkligen lyckats med att göra just det.

Det som skulle vara ett rutinuppdrag för fyra unga soldater blir rena dödsfällan då deras stridsvagn av misstag kommit in på fiendeområde. Att se filmen är som att sitta instängd i stridsvagnen tillsammans med de fyra soldater som filmen handlar om, eftersom alla scener är filmande inifrån stridsvagnen och det vi ser är det samma som soldaterna ser. Varken mer eller mindre. Det ger en väldigt autentisk känsla och är rent klaustrofobiskt. Av någon anledning får filmen mig att tänka på Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat. Det är något i känslan av krigets overkliga vansinne som jag tycker både filmen och boken förmedlar.

Inte helt förvånande läser jag också att filmen bygger på regissören Samuel Maoz egna hemska minnen från kriget mellan Israel och Libanon 1982.

Små funderingar

Efter att jag råkade hamna framför en repris av Körslaget i helgen så har jag tänkt en del på det här med körsång. Mina iakttagelser gäller körer i allmänhet men kanske deltagarna i Körslaget i synnerhet. Det började med att jag hörde ett fasligt ståhej från tv:n och blev tvungen att kasta mig över fjärrkontrollen för att reglera volymen rejält nedåt. Det var alltså Körslaget som drog igång. Det är som att de inte kan stå still eller prata som normala människor. Det är en himla tjoande och tjimmande och de ser alla ut som vore de höga på något väldigt roligt knark med ansikten som stora Smileys.

En vinnare

Det var en givande släppfest för Bästa testboken igår. Inte nog med att det var trevligt. Jag hade dessutom turen på min sida och vann detta fina bokpaket.
Paketet innehåller: Jag tror vi måste prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg, En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse, Stragetxt,Under jorden i Vilette av Ingrid Hedström och Lowboy av John Wray.

Årets snyggaste film

En enda man är förmodligen årets snyggaste film. Varje filmruta är som ett välkomponerat fotografi och scenografin är utsökt. Likaså är kläderna som bärs i filmen otroligt snygga. Men så har ju Tom Ford ett förflutet inom modebranschen. Allt det snygga gör att det finns perioder i filmen när ytan skymmer sikten. För den här filmen är inte bara yta, det är också en vemodig berättelse om sorg och saknad.

I filmens början får George via telefon veta att Jim, hans livskamrat sedan 16 år dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det är en smärtsamt stark scen med Colin Firths (Georges) ansikte i närbild. Sorgen blir han dessutom tvungen att dölja på samma sätt som han och Jim under alla år hållit sitt förhållande hemligt. Vi befinner oss nämligen i Los Angeles år 1962, en tid när man som homosexuell såg till att hålla sig osynlig.

Skådespelarinsatserna är imponerande - kanske alldeles särskilt Julianne Moore som Georges ända vän och förtrogna, Charly.

Faran med att läsa manus på bussen

Vissa manus borde vara utfärdade med gråtvarning. Här sitter jag intet ont anande på ettans buss på väg genom Stockholm en vanlig vardagsmorgon och läser, när plötsligt omvärlden blir alldeles dimmig. Anledningen till detta är tårar som envisas med att vilja tränga ut genom mina ögon och orsaken till det är ett manus som är så sorgligt att jag inte kan behärska mig.

Manuset i fråga är ett tidigt korrektur och jag är inte ens säker på vad bokens titel kommer att bli, men det är en översättning och författaren heter Suzanne LaFleur. Det handlar om en flicka som förlorat sin pappa och lillasyster i en bilolycka och vars mamma inte orkat med sorgen och helt enkelt stuckit. Så alla ni som gillar en bra dramatisk berättelse med mycket känslor och gråt, håll utkik för det här är en bra bok.

Kitty Crowther år årets Alma-pris

Det blir den belgiska illustratören och författaren Kitty Crowther som får motta 2010 års litteraturpris till Astrid Lindgrens minne - även kallat Alma-priset. På Almas hemsida finns en utförlig presentation av henne.
Crowther är inte så känd i Sverige - än - men en bok av henne har jag sett, läst och älskat. Det är den superfina Är det dags? som jag tidigare bloggat om. När jag läste den hette den Alors! och var på franska, men som jag skrev i blogginlägget:
"Som tur är är texten synnerligen kortfattad och enkel så min skrala skolfranska klarar av att tolka den. Scenen är ett ganska kalt rum med några stolar, ett bord och några lekklossar. In kommer först den figur som syns på omslaget. Sedan en nalle, en kanin, en uggla och så vidare.

"alors? il est lá?"
"non pas encore"

Så där håller det på tills den de alla väntar på kommer in. Barnet. Och då kan alla gosedjuren krypa till sängs tillsammans och det är dags att sova.

Superenkelt och med glimten i ögat."

Läs mer: DN, Almapriset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne

Husfrid - en grafisk roman

En tragikomisk familjeberättelse är underrubriken på Alison Bechdels grafiska roman, Husfrid. Och visst har den inslag av både tragedi och komedi, men mest av allt är det en finstämd berättelse om en far & dotter-relation.

Alison har just kommit ut som lesbisk och av sin mamma fått veta att även hennes pappa är homosexuell. Denna nya vetskap gör att hon ser sin pappa i ett nytt sken. Hans nästan maniska renoverande av deras hus. Hans pedanteri och faiblesse för att ständigt skaffa nya saker till huset. Alison och hennes pappa har trevande närmat sig varandra och så smått fört detta med homosexualiteten på tal när pappan dör i en olycka.

Husfrid är Alisons rekapitulation av uppväxten med denna pappa som hon både kände och inte kände. Text och bild kompletterar varandra fint. Medan texten berättar handlingen på ett ganska nyktert sätt finns mycket av känslorna att utläsa ur bilderna.

Tematrio - Poesi

Poesi står på agendan i tematrion från Lyran den här veckan. Jag är ganska dålig på att läsa poesi vilket är synd för jag tycker att just lyriken är ett alldeles utmärkt sätt att förmedla känslor på.

1. Edit Södergran - en av de stora. Favoritdikter har jag många av henne och Violetta skymningar hör definitivt dit. Kanske för att det var den dikten som fick mig att upptäcka henne när jag var tonåring en gång för länge sedan:

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

2. Gunnar Ekelöf - han träffar så rätt. Jag tror på den ensamma människan är en av hans dikter jag brukar återvända till. Den ger mig tröst på något sätt:

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

2. Blir en hård kamp mellan Kristina Lugn och Eva-Stina Byggmästar. Men eftersom jag läst mer av Lugn och bara börjat nosa på Byggmästar så blir det Lugn. Hon är ironisk, humoristisk och djupt allvarlig:

Jag har tapetserat om ditt rum
skänkt bort dina kläder, sålt dina böcker
gömt din säng i källaren
ätit upp din mat
tröstat din mamma
Saknaden efter dej börjar avta
Jag hoppas att du också har det bra
och inte oroar dej i onödan

Film hemma

Gårdagens planerade biobesök snöade inne och förvandlades till hyrfilmskväll i soffan. Filmen som betittades var Almodovars Brustna omfamningar.

En tidningsartikel om en rik affärsmans frånfälle leder till att händelser som ligger 14 år tillbaka i tiden nystas upp. Det vi i en serie tillbakablickar får återberättat är en kärlekshistoria full av passion och svartsjuka. Som alltid när det gäller Almodovar är det snyggt genomfört, både när det gäller skådespeleri och det visuella. Jag gillar också hur han berättar sin historia. Genom att pytsa ut lite åt gången hålls vi i spänning om vad som egentligen hände.

Filmen innehåller flera blinkningar åt hans tidigare filmen, som till exempel ett par röda pumps som går över bioduken och en blender full med gazpacho spetsad med sömntabletter. Utan att tillhöra hans allra bästa filmer håller ändå Brustna omfamningar en hög klass och är absolut sevärd.