Valborg

Valborg med vänner i Vasa. Vi välkomnar våren.

Veckans lästrio - Biografier och memoarer

Den här veckan är ämnet för Petras lästrio Biografier och memoarer.

Det är inte så ofta jag läser rena memoarer. Vet inte varför för egentligen är jag en ganska nyfiken person. Men memoarer verkar sällan lockande. Däremot kommer jag på flera biografier som jag läst och fascinerats av.

And the vote of the Bokstavligt jury is:

No one here gets out alive Jerry Hpkins och Danny Sugermans biografi om Jim Morrison. Jag var ung. Jag var nyfrälst Doors-fantast. Jag hade en mycket romantisk syn på självförbrännande rockhjältar och jag älskade denna bok.

Den farliga vänskapen av Stanley Loomis. Spännande och gripande som vilken roman som helst är Loomis berättelse om Marie Antoinette och Axel von Fersen. Om flykten till Varennes och om Fersens stening i Gamla stan.

Sophie Scholls korta liv - Hermann Vinkes biografi över Sophie Scholl som tillsammans med några andra tyska ungdomar var aktiv i den anti-nazistiska motståndsgruppen Vita Rosen i Tyskland under kriget.

Boken alla väntat på

I dag släpps boken hela kultur-Sverige väntat på. Och kanske bävat inför. Jag menar förstås Lars Noréns tegelsten En dramatikers dagbok. Lars Norén brukar ju skriva långa pjäser, det brukar ofta bli helaftonsföreställningar och följdriktigt har han också skrivit en omfångsrik bok. Mer än 1600 sidor har det blivit och enligt diverse förhandsskriverier är det en ansenlig mängd författare, skådespelare, regissörer och inte minst journalister som får sig en släng av sleven. En slev fylld med skit. I SvD finns en del av hans mindre smickrande omdömen citerade. Men jag måste säga att om det håller sig på den nivån så är det ganska ointressant. Det kvalificerar sig knappast som skvaller. Det är bara okvädningsord.

Andra bloggar om: Lars Norén, En dramatikers dagbok, intressant.se, DN, SvD, SvD

Idag är det världsbokdagen

Idag firar man boken runt om i Sverige och världen. Sedvänjan kommer ursprungligen från Katalonien där man sedan förra seklets början firat Sankt Görans dag genom att ge bort en bok till någon man tycker om och få en ros tillbaka. 1995 bestämde UNESCO att den 23 april skulle bli bokens dag i hela världen. Man kan läsa mer på Världsbokdagens hemsida (som dock i skrivande stund ligger nere - snacka om oflyt att webbsidan/servern strular just på världsbokdagen!). Håll ögon och öron uppe på bibliotek, gator och torg för det förekommer säkert en hel del aktiviteter runt om i landet. För alla som bor i Stockholm med omnejd kan jag tipsa om bokhorornas samtal med Jessika Gedin på PUB ikväll.

Andra bloggar om: Världsbokdagen

En eldsjäl får pris

Varje år delar Svenska Barnboksakademin ut "Eldsjälspriset" till någon som med "särskild entusiasm och energi har verkat för att barn och ungdomar ska komma i kontakt med bra litteratur". Och i morse läste jag att denna någon är i år Marianne von Baumgarten. Min första chef här på Barnens Bokklubb. Ja faktiskt den som drog igång hela bokklubben en gång i tiden "way back in the seventies" (riktigt så tidigt var inte jag med, men nästan). Men jag hann ändå arbeta tillsammans med Marianne i många år och det var väldigt inspirerande och entusiasmerande att jobba med henne. Det gick undan också. Jag kommer ihåg när vi skulle till att starta Babyposten. Jag och Marianne satt en kväll och klippte och klistrade (jo man gjorde så på den tiden) och vips så hade vi prototypen för tidningen klar. Det är klart att idén hade hon ju burit med sig under en tid, men när den väl mognat så var det snabb handling som gällde. Och likadant var det med barnkulturtidskriften Opsis Kalopsis, den föddes en gång på ett flyg mellan Stockholm och Malaga.

Marianne är i alla fall en värdig pristagare för en riktig eldsjäl det är hon. Så grattis Marianne!

Välkommen kära vår och sommar

Välkommen kära vår och sommar. Det går bra att komma nu. Hela dagen har vi fejat och gjort det fint på balkongen för att välkomna er. Kom och se så fint det blev.

Aha, nu förstår jag

Som jag skrev för en dryg vecka sedan hade jag svårt att förstå vad Haneke egentligen ville ha sagt med Funny games. Nu vet jag. Han vill att vi ska lämna biosalongen och inte se färdigt filmen. I en artikel i dagens SvD svarar han på frågan om hur han hoppas att biopubliken ska reagera på filmen: "Jag hoppas att de börjar reflektera över vad de sett. Att de blir lite arga på sig själva för att de faktiskt satt kvar och såg filmen hela vägen till slutet."

Filmen är recenserad i SvD och DN. Artikel i SvD. intressant.se

Nya härliga böcker signerade Stina Wirsén

Torsdag = redaktionsmöte här på Barnens Bokklubb. Då vi går igenom och diskuterar de böcker och manus vi läst. Idag föll vi samtliga i trans över två nya supersöta bilderböcker signerade Stina Wirsén. Två nya titlar i "vem"-serien. Jag vet inte om det är en vedertagen benämning på dessa böcker, men jag menar förstås Vems byxor?, Vem är arg?, Vem är ensam? osv.

De två nykomlingarna heter Vem är söt? och Vem är borta? och är precis lika härligt uttrycksfulla som sina föregångare. I Vem är söt? skanderar nallarna "Gult är fult" till katten som blir jätteledsen. Men så kommer en fågel och säger att nallarna är fula och snart är bråket i full gång och alla blir ledsna och gråter en skvätt innan det ordnar upp sig på slutet. I Vem är borta är stora och lilla nallen och handlar i det jättestora köpcentrat och plötsligt är stora nallen försvunnen och lilla blir förtvivlad och rädd. Perspektivbilderna när lilla nallen ensam irrar runt bland de långa långa raderna med hyllor i köpcentrat är helt suveräna. I båda böckerna handlar om RIKTIGT STARKA KÄNSLOR och ingen kan som Stina Wirsén gestalta dessa känslor med sina bilder. Uttrycken hos alla inblandade nallar, katter och fåglar som är så helt underbara.

Böckerna kommer ut i augusti.

Andra bloggar om: Böcker, Barnböcker, Stina Wirsén

En liten berättelse om en stor tvist

Det var en gång en Steve Vander Ark som var ett stort fan av JK Rowlings böcker om trollkarlslärlingen Harry Potter. Han skapade en webbsajt som fungerar som ett lexikon med massor av fakta och information om Harry Potter och hans värld. Så länge lexikonet höll sig på webben var allt frid och fröjd. Enligt uppgift har det till och med hänt att den stora författarinnan själv rådfrågat lexikonet för att kolla upp fakta kring sin egen skapelse. Men så kommer Vander Ark på att han vill samla delar av det gigantiska materialet i en bok - en sån där med pärmar och pappersblad i - men då är inte den stora författarinnan lika vänligt sinnad längre. Med sina advokater i släptåg ilar hon till handling och stämmer Vander Ark och dennes förlag. "Mitt författarskap är på väg att utnyttjas. Det här handlar inte om pengar." förkunnar förkunnar hon. Fan tro´t.

Rowling hade ju själv tänkt skriva ett lexikon men jag menar, det är ju lätt att komma här och påstå något sån´t. Själv är jag övertygad om att jag nog hade skrivit en serie om en föräldralös trollkarlslärling och hans tid på en skola för blivande trollkarlar om bara inte en viss författare snott min idé.

Andra bloggar om: JK Rowling, Harry Potter, harry Potter-lexikon, SvD, intressant.se

En drabbande bok

Tommy är i 10-årsålder när vi först träffar honom. Det är den stora dagen då han ska spela den viktiga fotbollsmatchen men ingen från Tommys familj är där för att titta och vi får ganska snart veta att hans hemförhållanden är miserabla. Det är också den ödesdigra dagen då det visar sig att den cykel Tommy fått i present av mammas pojkvän Olle är stulen. Den stulna cykeln är upptakten till att dagen tar en ände med förskräckelse och leder till att Tommy får flytta till sin pappa och dennes nya familj.

I pappas nya familj råder stabilitet och allt skulle kunna bli bra. Men Tommys utanförskap fortsätter. Han är så illa skadad och hans pappa har inte förmågan att plocka upp bitarna och försöka hela. Pappas nya fru Elisabeth försöker och är väl den som lyckas bäst, men inte heller hon når ända in.

Din dumme jävel är en drabbande bok. Den är skriven i jag-form och vi kommer nära inpå Tommy. Samtidigt lär vi inte riktigt känna honom. Men det känns helt följdriktigt just för att han är så känslomässigt skadad att han inte riktigt klarar av att ta itu med sina trauman.

Din dumme jävel av Sölve Rydell finns också recenserad på SvD

Veckans lästrio: Historiska skildringar

Det passar ju ypperligt med den bild Petra valt till veckans lästrio för en av böckerna på min lista över historiska skildringar är Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari (jag associerar i alla fall till Egypten när jag ser Petras bild)

Abrahams bok av Marek Halter - en fantastisk släktkrönika som börjar i Jerusalem år 70 e.Kr och slutar i nutid. Och på denna resa genom tiden får vi oss till livs mycket av det judiska folkets historia på 900 sidor. Vi pratar alltså riktig "tjockis" här.

Och som jag redan nämnt Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari. I boken berättar Sinuhe om sitt händelserika liv i Egypten under faraonernas tid. Det är spännande och fantasieggande läsning där vi får följa hans resor och möten med storheter som Nefertiti, Tutankhamun och Echnaton.

Egentligen skulle Fogelströms "stad"-serie passa här men eftersom jag hade med den förra veckan så tänkte jag variera mig lite och då blir det På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. En fantastisk bokserie. Det var länge sedan jag läste den och jag minns inte så mycket av handlingen men väl den härliga stämningen och känslan som genomsyrar böckerna.

Veckans lästrio

Fredag med champagne

"Det här är så Barnens Bokklubb", sa min kollega . "Man går hem på fredagen med en flaska champagne och ett mjukdjur i väskan."

Nu är det inte varje fredag vi får champagne och mjukdjur på jobbet. Men ja:

Vi har arbetat duktigt. Vi får champagne.
Vi har haft en kampanj. Vi får mjukdjur.

Inte så dumt faktiskt.

I webbdagarna två

Jag har tillbringat två dagar på Oscarsteatern i Stockholm tillsammans med en massa människor som på ett eller annat sätt jobbar med Webben. Jag har vimlat och minglat bland representanter för webbyråer, en och annan webbutvecklare, webbredaktör eller representant för it-avdelingen, men mest av allt med marknadsföringsfolk.

Jag känner mig lite stenålders där jag sitter och antecknar i mitt fina block med min fina penna. Många av de övriga åhörarna sitter med sin laptop i knät eller mobilen i högsta hugg för att föreviga det som sker på scenen. Och från scenen sköljer förkortningar, engelska uttryck och svengelska formuleringar över mig.

En hel del smått och gott av intresse fick jag ändå plitat ner i mitt block:
webb 2.0 är här för att stanna fick vi veta - om nu någon trott något annat.
Våra mobiler blir mer och mer en förlängning/komplement till vår dator.
De amerikanska iPhone-användarna ägnar endast 17% av sin iPhone-tid till att tala i den.
Teens och Tweens använder knappt mejl längre; "bara om jag ska skriva till någon gammal".
Aggregatortjänster (där fick jag lära mig ett nytt uttryck) spås en lysande framtid. Alltså sajter där du kan samla allt ditt material från alla andra sajter du har material på.

Funny games ... not

Igår var det förhandsvisning av Funny Games U.S. Hanekes remake av sin egen film från 1997. Det var en obönhörligt obehaglig film. Bra eller dålig? Jag vet inte riktigt. Den följer på många sätt mallen för den här slags psykologiska skräckthrillers där en familj som lever sitt trygga välbärgade liv helt plötsligt blir utsatta, i det här fallet för två psykopater i form av två till synes väluppfostrade och välartikulerade unga män.

Men det är ändå något mardrömslikt över den här filmen som gör att den skiljer sig från mall 1A. Den innehåller fler brott mot den filmkonventionen som jag inte kan gå närmare in på här utan att avslöja för mycket. Så skulle jag rekommendera den här filmen? Ja, det skulle jag. Inte som en "måste se-"film, men ändå sevärd och intressant på sitt sätt. Om inte annat för att diskutera hur han använder filmmediet, och vad han egentligen är ute efter, om filmen har någon undertext.

Singoalla

Lindskog förlag ger ut en serie vackert illustrerade klassiker i bearbetad form under samlingsnamnet Barnens klassiker. Tristan och Isolde och Frankenstein har hittills givits ut och nu har turen kommit till Viktor Rydbergs Singoalla. Kerstin Erlandsson-Svevar har skrivit den förkortade och bearbetade texten och jag tycker att hon har lyckats behålla den vemodiga och sorgsna känslan från Rydbergs version men jag tycker ändå att den var lite väl hårt förkortad. Det gick för fort fram och jag kunde inte låta bli att plocka fram mitt gamla tummade exemplar av originalet och i en jämförelse står sig Erlandsson-Svevars text ganska slätt. Nu förstår jag ju att hennes avsikt aldrig varit att mäta sig med Rydberg och att en förkortad version inte är annat än en förkortning av originalet och att en bearbetning aldrig blir annat än en något blekare kopia. I jämförelse med många andra böcker som förkortats och bearbetats för att passa den moderna tidens unga läsare är ändå den här versionen ovanligt trogen originalet.

Själv läste jag Singoalla någon gång i högstadiet och jag älskade den. Jag tyckte då att det var den vackraste och sorgligaste kärlekshistoria jag någonsin läst och jag blev fortfarande berörd av den nu när jag läste den på nytt - både av den förkortade versionen men förstås framför allt av Rydbergs original.

Läsandets vara eller icke vara

Enligt en intressant artikel i DN har de som aldrig läser en bok ökat med 30 % sedan 1983 och på en fråga till barn om de tycker att det är roligt att läsa är det bara knappt häften som svarar "ja". Vidare läser en tredjedel av landets 15-åringar aldrig för nöjes skull. Idel nedslående statistik alltså. Samtidigt har bokförsäljningen ökat de senaste åren och författarna fått stjärnstatus. Kanske är det så att vi håller på att delas in i en läsande respektive en icke-läsande klass. Men om så är fallet, spelar det någon roll? Är det viktigt att läsa? Som en av de läsande och dessutom en som jobbar med böcker svarar jag naturligtvis "ja" på dessa frågor. Det spelar roll och det är viktigt att läsa.

Magnus Persson har skrivit boken "Varför ska man läsa litteratur?" och det är framför allt ett av hans argument som jag fastnar för. Han anser att litteraturen kan lära oss att det inte finns något entydigt objektivt sätt att återge verkligheten på och om vi lär oss förstå hur man med sina ordval också ger sin bild av en till synes objektiv verklighet så kan vi bli mer kritiska till det flöde vi hela tiden är mottagare till. Detta om något är viktigt i en tid när allt fler hämtar allt mer information från nätet. En undersökning bland gymnasieelever (eller om det var högstadieelver) för en tid sedan visade att skrämmande många utan nämnvärt ifrågasättande tog in diverse oseriös information om förintelsen som de hittat på olika hemsidor och tog den för sann.

Geografiska platser i böcker

Man kan väl säga att Petra har tagit upp stafettpinnen efter Malin genom att starta Veckans lästrio. Temat i den här veckans trio är geografiska platser i böcker och alla de böcker jag kom att tänka på är sådana jag läste för många år sedan och oftast böcker där den geografiska miljön samtidigt utgör kuliss för en historisk skildring. Det i sin tur fick mig att fundera kring hur jag förhåller mig till de platser där böckerna utspelar sig. Och frågan är om jag förhåller mig till det över huvudtaget. Jag fäster förmodligen ganska liten vikt vid var en bok utspelar sig. Faktum är att jag ganska ofta skummar igenom miljöbeskrivningar - oavsett om miljön som beskrivs är vackert böljande fält eller stadsgator.

Men om jag ändå ska försöka nämna några böcker där platsen spelat en väsentlig roll för min läsupplevelse så är de jag först kommer att tänka på Per-Anders Fogelströms "stad-serie" som utspelar sig i Stockholm från senare hälften av 1800-talet och fram till 1960-talet. Där kan man tala om att staden och dess utveckling och förändring har huvudrollen. Första gången jag läste dem var jag 15 år. Sedan läste jag om dem när jag var lite över 20 och då bodde jag på Söder nära Vita Bergsparken där en stor del av handlingen utspelar sig. Jag kunde verkligen se Fogelströms personer framför mig när jag promenerade omkring på gatorna i Sofia.

Innanför lagen av Ersébet Galgóczi är en annan bok jag kommer att tänka på. Den boken fick mig att bli väldigt intresserad av Ungern. Den handlar i korthet om tillståndet i Ungern åren efter händelserna 1956. Det var många år sedan jag läste men jag minns att den verkligen berörde mig och gjorde mig nyfiken på att lära mer om Ungern och dess historia och var en starkt bidragande orsak till att en av mina första tågluffar gick till just Ungern.

Att ha med en reseberättelse är kanske lite fusk men jag måste ändå ... Tyvärr minns jag inte vad boken heter eller vem som har skrivit den. Jag läste den 1980 och den handlar om författarens ihärdiga försök att få komma in i Bhutan som på den tiden var ett mycket stängt land. Men han lyckade till slut få en inbjudan och beskriver sin resa i detta fantastiska rike som ligger undangömt i Himalaya nästan opåverkat av tidens rand. 1999 besökta jag själv Bhutan och även om det då hade öppnat upp sig mer mot omvärlden var det (och är än idag) ett fascinerande land som värnar sina traditioner och håller stånd mot moderniteten.

Andra bloggar om: Veckans lästrio

Livsfarlig t lockande läsning

Har precis kommit hem från en föreläsning om att vandra i Simiensbergen i Etiopien. Föreläsningen var anordnad av Läs och Res och naturligtvis var hela vitsen med den att man skulle bli sugen på att resa (och då helst med Läs och Res förstås). Jag kan ju bara säga att de lyckades. På väg ut plockade jag med mig en av deras resekataloger och det är ju livsfarlig läsning. Nu har jag knarkat resebeskrivningar från pärm till pärm. Så finns det någon snäll människa där ute i cyberrymden som kan ge mig ett vansinnigt välbetalt jobb med otroligt väldigt många långa semesterveckor?


Vad tycks? Det vore väl inte helt fel att vandra i detta landskap?

Läs även andra bloggares åsikter om Resor, Semester

Boksamtal på Goethe-institutet

Är det så att vem som helst av oss - givet vissa samhälleliga förutsättningar - skulle kunna bli massmördare? Nej, vill jag naturligtvis skrika ut. Men efter gårdagens mycket intressanta men väldigt oroande boksamtal på Goethe-institutet känner jag mig inte lika trygg längre. Arne Ruth samtalde med Harald Welzer om dennes bok "Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare". Welzer har använt sig av den socialpsykologiska forskningen kring gruppbeteende och grupprocesser när han studerat några av de poliskårer som deltog i det systematiska dödandet av judar under förintelsen. Hans tes är att att när den nazistiska moralen blev norm i samhället och den etiska måttstocken sakta men säkert förändrats då anpassade människor sig tämligen enkelt till det nya tänkesättet. Han avvisar att rädsla, tvång eller att "bara lyda order" skulle har varit avgörande. Ingen blev tvingad och inget hemskt hände med det fåtal som vägrade, de fick helt andra arbetsuppgifter i stället.

Det var skrämmande och intressant att lyssna till Harald Welzer och naturligtvis köpte jag hans bok Gärningsmän och lär säkert återkomma med en mer utförligt rapport när jag läst den.

DN, SvD

Lite uppdatering på boknördsfronten

Det är mindre än två veckor sedan vi la ut boknördstestet och redan har mer än 30500 personer testat sin nördfaktor. Av dessa är det 12 stycken som är så mycket boknörd man kan bli, dvs 100%. Konstigt nog finns det exakt lika många 1%-are medan snittet ligger på 53%. Själv är jag 84% boknörd.

Andra bloggar om: Boknördstestet, boknörd, intressant.se