Schlager

Party

Inför schlagern

Det ska laddas rejält.

Proud & Clear

Gästerna från Falun = incheckade
Gästerna från Oslo = incheckade
Champagne på balkongen = uppdrucken
Mer champagne på balkongen = uppdrucken
Pride park = besökt
Kvälls/natttdoppet = avklarat
Ännu mer champagne på balkongen = uppdrucken

Morgondoppet = avklarat
Brunch = snart
Schlagerparty = yet to be

Jag kan bara konstatera att det klär mig alldeles ypperligt att ha semester!

Eva Dahlgren och Peter Jöback

På Skansens scen Eva Dahlgren och Peter Jöback. Det är mest för Eva Dahlgrens skull jag är på den här konserten. Även om Peter Jöback är en duktig artist väger han aningen lätt i jämförelse med henne.

Själv har jag följt och älskat Eva Dahlgrens musik sedan tidigt 80-tal.
Då hängde jag på låset när hon släppt en ny skiva. Sen hem. På med hörlurarna.
Det var såna där stora som täckte hela öronen med råge och stängde allt annat ljud ute.

Med konvolutet i högsta hugg låg jag sedan raklång på golvet och lyssnade och läste texterna. Och lyssnade igen och läste igen. Det var framför allt texterna.
Som om hon skrev mitt liv. Eller som om hon skrev de texter jag själv skulle vilja skriva men aldrig fann orden till.

Relaterat: Eva Dahlgren, Peter Jöback, DN, Aftonbladet

En lästrio

Det var länge sedan jag körde en lästrio men nu är det dags. Temat är mest överskattade böcker och det kan ju leda fram till inspirerande diskussioner.

Den jag först kommer att tänka på är en bok jag läste ganska nyligen. Sommardöden av Mons Kallentoft. Som jag redan skrivit i ett tidigare blogginlägg så begriper jag inte riktigt recensenternas faiblesse för Kallentoft som deckarförfattare.

Sagan om ringen. Okej nu har jag skrivit det, nu är det bäst att jag gömmer mig på okänd ort för all framtid. Men jag har aldrig fattat det stora med den här slags fantasylitteratur. Sorry men så är det bara.

Stalin den röde tsaren av Simon Sebag Montefiore. Han har ju lagt ner ett jättejobb på att samla in i stort sett all information som finns att samla in om Stalin och hans regim. Och boken är alls inte ointressant men i mitt tycke är den i det närmaste oläslig. Att läsa den rakt igenom låter sig knappast göras men den är inte heller strukturerad så att den går att läsa styckevis som en faktabok.

Pridesång på Skansen

Svart stig av Åsa Larsson

Jag hade hört ganska mycket negativt om Åsa Larssons Svart stig och hade därför inte särskilt höga förväntningar på den. Det är kanske just därför som jag gillar den.

Den är lite annorlunda för att vara en deckare för i långa stycken lämnar Åsa Larsson själva deckarplotten och beger sig bakåt i tiden och låter oss ta del av de olika huvudpersonernas förtid. Redan i de tidigare böckerna har vi fått ta del av Rebecka Martinssons uppväxt och här får vi ännu fler puuselbitar till hennes aningen sargade själ.
Plotten är att en kvinna hittas mördad i en fiskekoja ute på isen i Abisko. Det visar sig vara Inna Wattrang en av höjdarna i Kallas Mining, vilket leder till att Rebecka Martinsson börjar syna bolaget i sömmarna. Just beskrivningen av bolagets alla transaktioner hit och dit hade jag kunnat vara utan. De känns aningen snåriga att hänga med i om man inte är bolagsjurist. Men jag kan överse med det för att i stället koncentrera mig på de förträffliga personskildringarna.

Där finns Mauri Kallas den före detta värstingen som nu är entreprenören på allas läppar eller i alla fall de glassiga affärsmagasinens omslagspojke nummer ett. Det är ett intressant porträtt. Men än mer intressanta framstår syskonen Wattrang som. Jag hade gärna sett att en hel bok ägnades deras minst sagt komplexa förhållande och dekadenta leverne. Det skulle inte nödvändigtvis behöva vara en deckare. Nej det skulle absolut inte vara en deckare.

Bilbekymmer

Bilar ska inte gå sönder.
De ska alltid starta när man vrider om startnyckeln.
De ska rulla snällt dit man vill att de ska rulla
och vara glada och tacksamma att man matar dem med svindyr bensin.

Men om de nu ändå bestämmer sig för att bråka
då är det tur att det finns såna där gammeldags hederliga "farbror bilmekaniker" som man kan få hjälp av.
Man bara lämnar nyckeln och talar om var bilen står och så fixar han resten.

Nedräkning pågår

Nu pågår nedräkningen för fullt.
Bara två dagar kvar till S E M E S T E R !!!
Fyra lååånga veckor ska jag vara ledig
och jag har pratat med den som sköter tidsmaskineriet
så veckorna kommer definitivt att vara extra långa.

Men ändå
två arbetsdagar kvar
och en hel del som måste hinnas med
så här sitter jag på ett för övrigt utrymt kontor.

Inga förebilder precis

Jag läste i Aftonbladet om dockan Fulla som säljs med slöja och bönematta . Det känns lite missvisande och skumt att tidningen väljer att presentera henne som en muslimsk docka med slöja för en koll runt på nätet visar att hon liksom Barbie har många andra utstyrslar också. Så skillnaden är nog inte så stor. Bortsett från att hon är lite mer påklädd. Men annars står väl både Barbie och Fulla för det konventionella och förlegade. Inte vad jag skulle vilja kalla positiva förebilder. Men sist och slutligen är det det lekande barnet som sätter ramarna. Mina dockor var ganska busiga och gapiga vill jag minnas.

Så vem tror ni detta är? Barbie eller Fulla?

Ett obegripligt mejl

Jag fick ett mejl på kinesiska idag.
Jag tror i alla fall att det är på kinesiska
eller mandarin kanske det heter.
Men eftersom jag inte pratar det språket är det inte så lätt att avgöra.

Men såhär började det i alla fall:



Jag tänker att det kanske är en VIP-inbjudan till OS.
Till invigningen.
Det hade varit väldigt trevligt.
Synd att jag inte förstår det i så fall.
Men mest troligt är att det bara är spam.

Helgen var

Med ansiktet mot solen och blicken vid horisonten

Ensamhetens vin

När Irène Némirovskys dotter 60 år efter moderns död i Auschwitz hittade manus till den opublicerade romanen "Suite Française" (Storm över Frankrike) återupptäcktes också Némirovskys författarskap. Hon hann ge ut ett femtontal böcker varav fyra finns på svenska i nyöversättning.

Jag har läst Ensamhetens vin som sägs vara självbiografisk till viss del men det är egentligen ganska ointressant. Det är en bra och gripande roman. Punkt.

Det är en utvecklingsroman om Hélènes väg från en olycklig barndom som negligerat barn till den unga kvinnan som vill bryta sig loss och skapa sig ett eget liv. Det är också en resa i miljö från det tidiga 1900-talets Ryssland via Finland under första världskriget och ryska revolutionen för att sedan landa i Paris under tidigt 20-tal. Språket är målande levande. Det skapar känsla och inlevelse i det unga vilsna barnets tankevärld och i den upproriska tonåringens och unga kvinnans vacklande mellan att hata eller förlåta en vuxenvärld som svek.

Även miljöerna är så levande beskrivna att jag riktigt kan förnimma stämningen i Ryssland just innan revolutionsutbrottet och det hysteriskt utlevelsefulla livet i Paris salonger där champagnen flödar och pengarna rullar i ett allt hetsigare tempo.

Andra bloggar om: Ensamhetens vin, irène Némirovsky, intressant.se

Åldersrekommendation eller ej

I England har det brutit ut en strid mellan författare och förläggare. De sistnämnda är på väg att införa en åldersrekommendation på barn- och ungdomsböcker. Något som upprört flertalet namnkunniga författare och satt igång en stundtals hätsk diskussion.

Några av farhågorna är att märkningen ska få moralistiska förtecken. Andra menar att detta är ytterligare ett steg bort från boklådorna med kunnig personal och in på stormarknader och webb där en åldersindelning skulle förenkla bokinköpen.

Kritikerna är som sagt många och de har startat ett upprop på nätet mot förslaget. Jacqueline Wilson, Terry Pratchett och J.K. Rowling är några av dem som skrivit på uppropet men alla författare är inte negativa till förslaget. Meg Rosoff och Philip Reeve är två författare som är för förslaget. En åldersindelning skulle vara en enkel guide för vuxna som vill köpa böcker åt barn.

Det här är en fråga vi diskuterat en del på Barnens Bokklubb. Förut var vi emot att rekommendera ålder. Vi försökte i stället beskriva böckerna så tydligt som möjligt både i fråga om språklig svårighetsgrad och innehållsmässigt så att föräldrarna skulle kunna avgöra om boken passade deras barn. Och vi försöker fortfarande att i möjligaste mån låta bokpresentationen tala men idag händer det också att vi sätter ut en ungefärlig "från"-ålder. Och det beror faktiskt till stor del på efterfrågan från våra medlemmar.

DN, SvD

Kent Hellström

I lördags bar det av mot Eskilstuna. Det var konsertdags och som man plägar på utomhuskonserter i det väderosäkra sommar-Sverige packade vi med såväl paraply som regnjacka. Men dessa attiraljer kunde vi lyckligtvis lämna i bilen. Eskilstuna var på sitt mest strålande humör och bjöd på sol.

Håkan Hellström inledde konserten. Och han var gummibollsstudsande och tokfrenetisk som vanligt. Och såå bra. Killen kanske inte kan sjunga men han är hjärtskärande innerlig i det han gör. Och det väger upp. Rejält. Och hela bandet hängde på och alla gav järnet i en och en halv timme.

Sedan var det dags för hemmasönerna Kent. Eskilstunas stolthet. Publiken var naturligtvis i extas och alla kunde varenda textrad. Det var tur att Kent skruvat upp volymen på max för annars hade nog publiken överröstat dem. Och visst. Kent var bra. Tajt sound en tung ljudmatta och mycket ös och allt annat sånt där som musikrecensenter brukar skriva. Men det blev lite tråkigt. Lite mycket "same same but different".

Så i min bok var Håkan kvällens behållning. Och det var vi ganska ense om i sällskapet.

Liten blir större

Nyss var han en liten kille i sparkbyxor.
Nu ... punkrockare?

De sju dödssynderna

Vi skulle träffas för att diskutera tema till vårt ekipage i Pride-paraden. Eftersom Pride i år har det något kryptiska "Swedish sin breaking borders" som huvudtema var vi inne på de sju dödssynderna. Hur gestaltar man då dem? Jo i denna artikel finns lite information man kan använda som inspiration. Någon gång på medeltiden beslutades att synderna skulle associeras till ett vanligt förekommande djur för att folket lättare skulle komma ihåg dem. Vi såg framför oss hur vi skulle se ut på flaket utklädda till grisar och åsnor och getter med mera. Inte så lockande tyckte vi och avskrev den idén.

I ovan nämnda artikel kunde man också läsa att "de här dödssynderna blev väldigt populära under medeltiden". Jag ser framför mig hur medeltidens människor ägnade sig åt frosseri, lättja, vrede och så vidare för glatta livet ...

Kolla vilken häftig Pippi!

Kolla här! Visst är hon häftig den "nya" Pippi tecknad av Lauren Child? Förlåt Ingrid Van-Nyman. Älskar dina bilder men nu känns det som om Pippi helt plötsligt tagit klivet in i 2000-talet. Den här utgåvan finns inte på svenska ännu. Tydligen återstår att lösa några detaljer rörande rättigheter och liknande men hoppeligen kommer även svenska barn att kunna få stifta bekantskap med denna Pippi Långstrump så småningom.

Det kom ett mejl

Härom dagen fick jag ett mejl från Yonas som bad om hjälp att sprida en enkät för Stockholms Kulturförvaltnings räkning. Det händer att jag får mejl med frågor om jag vill lägga upp än det ena än det andra på min blogg. Jag brukar vara ganska svårflörtad men nu tänkte jag att "varför inte" det här är ändå ganska harmlöst och det är ju trevligt att kulturförvaltningen ger sig ut bland folk för att ta reda på våra tankar och vanor kring kultur. Nu vänder sig enkäten enbart till de i åldern 18-30 år (men jag fuskade och gjorde den ändå man vill ju veta vad det är man länkar till) och den tar ungefär 5 minuter att göra. Så ni som känner er hågade här är länken.

Sektbarn

Jag minns när jag var tonåring och först hörde talas om Guds Barn. Det var i något soffprogram på tv där ett förtvivlat föräldrapar berättade om hur deras ganska unga dotter tagit avstånd från dem efter att ha gått med i sekten. Jag stötte själv på dem i köpcentret där de ville ge mig en bok (eller om det var en tidning). Den såg rätt häftig och lockande ut vill jag minnas men när de ville ha en donation fick det vara. Det här var i början av 70-talet när Guds Barn - som idag kallar sig Familjen - nyligen hade etablerat sig i Sverige. De körde med en lite flummig stil och lyckades därmed locka till sig en del av de vilsna ungdomar som fanns i hippierörelsens kölvatten.

Det är just kapitlet om Familjen/Guds Barn som griper tag i mig mest när jag läser Charlotte Esséns bok Sektbarn. Fram träder bilden av en hänsynslöst toppstyrd rörelse där deltagarna hålls strikt åtskilda från resten av världen och så snart världen kommer för nära packar man ihop och flyttar. Och värst av allt, inom sekten förekommer övergrepp av allehanda slag.

Andra sekter som behandlas är Hare Krishna, Jehovas vittnen, Knutbyförsamlingen och Finlands förebedjare. De här sekterna är av vitt skilda slag och olika mycket sekteristiska men med minsta gemensamma nämnare att barnen föds in i rörelsen och generellt hålls i stramare tyglar än övriga barn. Och det är just barnens situation Essén koncentrerar sig på i boken genom intervjuer med avhoppare.

Snålt tilltaget

DN:s erbjudande om gratis nedladdning av ljudböcker blev ju lite mindre generöst när det visade sig att möjligheten att plocka ner Lapidus bok "Aldrig fucka upp" plockades bort i samma veva som vecka 27 var till ända. Och jag som missade att ladda ner sista delen förra veckan och som missat att läsa nedladdningsschemat sitter här med lång näsa och endast de två första delarna på hårddisken. Varför alla delarna av "Trollkarlen från Oz" som startade samma vecka som "Aldrig fucka upp" fortfarande ligger ute fattar jag inte. Den är väl knappast lika populär som Lapidus bok och då kan man ju tycka att den borde ryka först och Lapidus ligga kvar en vecka till. Men DN tycker uppenbarligen precis tvärt om.

Andra bloggar om: Jens lapidus, Aldrig fucka upp, Ljudböcker, intressant.se

Lånta fjädrar?

Idag började en ny artikelserie i DN där tidningens kritiker skriver om litterära figurer de gärna velat träffa och först ut är Maria Schottenius. I mitt stilla sinne undrar jag om DN månne blivit inspirerade av en av Malins bokfemmor? Maria Schottenius långa text var väl sisådär halvintressant men det ska bli spännande att se vilka litterära favoriter som dyker upp och varför.

Fest i parken

Parkteatern är ett av de återkommande populära och välbesökta evenemangen i sommar-Stockholm. Igår var vi och såg deras Brel-föreställning men det var ju inte meningen att det skulle gå såhär ...

Alla dessa lappar

Jag sitter och bläddrar i David Batras bok "Den som inte tar bort luddet ska dö!" en underhållande bok med en samling med alla dessa lappar som sitter i tvättstugor, trappuppgångar, på arbetsplatser med mera.

Det får mig att tänka på anslaget ovan (dålig bild jag vet) som satt på insidan av dörren på vårt hotellrum i Nairobi. Man börjar med att påpeka att Nairobi inte är farligare än de flesta andra städer i världen (vilket är fel, Nairobi anses vara en av Afrikas farligaste städer) för att sedan rada upp en mängd varningar för vad man inte bör göra i staden.

Man ska hålla hårt i väska och kamera. Man ska undvika att ha smycken som till exempel halsband på sig när man är ute på gatorna. Man ska akta sig för folk som kommer och frågar om vägen eller erbjuder sig att hjälpa till. Man ska helst inte vistas ute mellan 18.00 och 6.00 och om man måste ut mellan dessa klockslag bör man ta taxi. Med mera med mera.

Älvsjömässan startar bokmässa

Jag läste precis att Älvsjömässan planerer en bokmässa i november nästa år. Den ska heta Bokens dagar och tanken är att den ska bli årligen återkommande. Är det så att Stockholm inte riktigt kan förlika sig med att Göteborg "snodde" bokmässeriet som generear en massa uppmärksamhet och hotellnätter? Men just någon jätteökning i hotellnätter blir det nog inte även om den nya Stockholmsbaserade mässan skulle bli succé. De flesta bokförlag finns ju i Stockholm.

Någon konkurrent till Göteborgsmässan ska det enligt Mikael Hagander inte bli. Bokens dagar ska vara helt inriktad på den vanliga bokläsaren. Inte så mycket fokus på bibliotek och skolor alltså. Men annars tycker jag att bokmässan i Göteborg mest handlar om att locka så många som möjligt till sin monter med hjälp av författarsigneringar och hoppas att besökarna köper så många böcker som möjligt.

Eftersom Barnens Bokklubb alltid har monter i Göteborg är väl risken/chansen stor att vi hamnar på Bokens dagar också. Något jag ser fram emot med blandade känslor. Det är roligt att jobba på mässa. Det är jobbigt att jobba på mässa.

Som hund och katt

Man kan väl lugnt säga att vår katt inte alls uppskattade kvällens besök av hunden Ada. Emedan Ada visade ett blygt och nyfiket intresse så var Soya alldeles tydligt avvisande.