I Flickan under gatan av Roslund & Hellström stiftar jag för första gången bekantskap med kriminalkommissarie Ewert Grens. Han är ännu en av dessa vresiga, sura och skrynkliga kriminalkommissarier som deckargenren tycks svämma över av. Jag suckar trött och hade nog lagt ifrån mig boken ganska omgående om det inte vore för sambon som läste den innan mig och sa att den faktiskt var ganska bra. Så jag fortsätter att läsa. Och visst, den är ganska bra. En kvinna hittas mördad i en kulvert under S:t Görans sjukhus och samma morgon hittas en busslass med övergivna rumänska gatubarn som blivit dumpade vid Kungsholmstorg. Två stora separata utredningar startas och [för ovanlighetens skull] förblir de separata. Annars brukar det ju ofta vara så i deckare att det som till synes inte har med varandra att göra ändå hänger ihop på något sätt. Så icke i denna bok. Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan jag väl säga att i fallet med den mördade kvinnan leder spåren ner till en - i bokstavlig mening - undre värld i gångar och bergsrum under Stockholm. I det andra fallet leder spåren till storpolitik av internationell karaktär.
Att författarna har ambitioner med boken, utöver att skriva en underhållande och spännande deckare, står ganska snart klart och blir ibland lite för tydligt. Flera av bokens personer får lite för ofta bli lite för långrandiga i sin frustration över hur dåligt samhället i allmänhet och sociala myndigheter i synnerhet fungerar när det gäller att se efter samhällets allra svagaste.
Men, som jag skrev inledningsvis, boken är ganska bra. En välskriven och hyfsat spännande deckare.
