Spränga gränser

Ända sedan jag som 15-åring läste Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm - den s.k. "stad"-serien - har jag tyckt om böcker som berättar om människors liv satt in i ett historiskt perspektiv. Solveig Olsson-Hultgrens böcker om flickor och kvinnor i Sverige under 1900-talet passar väl in i denna genre. Spränga gränser är åttonde boken i denna serie. Året är 1956 och 15-åriga Cecilia får upp ögonen för rock'n'roll. Men hon vill inte nöja sig med att bara lyssna, hon vill spela själv. Hon övertalar kompisarna att starta ett rockband och lyckas också få hyra både replokal och instrument. Naturligtvis möter de misstro och en del hån. "Tjejer kan väl inte spela rock".

Gemensamt för alla flickor och kvinnor i Olsson-Hultgrens böcker är att de inte låter sig stoppas av samhällets syn på hur en kvinna bör vara och vad hon bör göra. Jag gillar de här böckerna [har inte läst alla men det gör ingenting för de fungerar bra var och en för sig]. De har en rak och enkel berättarton som för handlingen framåt. Även om huvudpersonerna går igenom en del svårigheter och stöter på motgångar så ar det ganska positiva och optimistiska böcker. Om de har något budskap så är det att inget är omöjligt eller hugget i sten, och att man inte ska låta sig stoppas av konventioner.

Om jag ska säga något negativt om böckerna är det väl att Olsson-Hultgren tenderar att bli lite väl didaktisk emellanåt. Särskilt i den här senaste boken kommer små kommentarer om vad som händer runt om i världen och samhället in i handlingen på ett sätt som inte alltid känns helt naturligt och som jag misttänker att, såhär lösryckt från sitt sammanhang, kan vara ganska obegripligt för de ungdomar som böckerna främst vänder sig till. Till exempel att Cecilia hör på radion att "något som kallas ATP är en stor valfråga" och att Sovjetiska tanks rullar in i Budapest.

Djur som jobbar och jobbiga djur

Efter att ha sett Lilja och GOa uppträda på Salong Giraffs föreställning i Vitabergsparken igår började jag fundera på att sätta katten Soya i träning. Jag menar, vi föder och göder henne så det är väl inte för mycket begärt att hon drar sitt strå till stacken. Hon är ganska bra på att boxas när andan faller på. Utmaningen blir ju förstås att få henne att göra det på befallning.


Katten Soya låter hälsa att det kan jag glömma.

Alla tänker olika

Det känns som om jag mest ägnar mig åt att dissa filmer här på Bokstavligt för tillfället. Men det kan inte hjälpas. Här kommer en till. Jag tillhörde inte dem som stämde in i lovsången till "Farväl till Falkenberg" där Henrik Hellström skrev manus och Fredrik Wenzel fotade. Förstod aldrig haussen kring den filmen. Men det var ändå med ett öppet sinne jag bänkade mig för kvällens förhandsvisning av deras film "Man tänker sitt". Och nog tänker de på sitt alldeles egna sätt de bägge filmskaparna. Men det är inte mitt sätt. Säkert vill de säga mig något, men jag förstår inte det språk de talar. För mig framstår det hela endast som pretentiöst och fullständigt obegripligt. Människorna [läs männen] filmen skildrar griper inte tag. Jag förstår dem överhuvudtaget inte. Tycker inte om dem heller. Och undrar om det ens är tanken att man ska göra det.

Jag läser i SvD att Hellström och Wenzel är högst ovilliga att prata om sin film. De vill inte tolka den. De kanske inte heller begriper sig på den. Men tydligen har den hyllats på filmfestivalen i Berlin. Så någon har visst förstått något som jag helt missat.

Kan de inte bara läsa en bok i stället?

Eftersom jag reser kommunalt till och från arbetet så blir jag i stort sett varje dag utsatt för att högst ofrivilligt ta del av okända människors ganska privata angelägenheter. Det är som om de flesta tror att de hamnar i en bubbla så fort de plockar upp sin mobiltelefon. Till skillnad från de som samtalar med varandra "irl" så verkar det som om de flesta också tycker att de måste tala med väldigt hög röst när de talar i mobilen. Och det verkar som om många tar tillfället i akt när de sitter på bussen eller tunnelbanan att ringa upp vänner och bekanta för att fördriva tiden. Kan de inte bara läsa en bok i stället?

The informers

Det hjälper inte att filmen befolkas av namnkunniga skådespelare såsom Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Micky Rourke, Winona Ryder med flera.
Och det hjälper inte heller att dessa gör en bra insats.
Det hjälper inte att manus bygger på boken med samma namn av Bret Easton Ellis och att det är Ellis själv som också skrivit filmmanus.
Historien är tunn och intetsägande.
Kanske är boken också tunn och intetsägande. Jag har inte läst den så jag vet inte.

Jag begriper inte vad Ellis vill förmedla med sin berättelse.
Ett gäng knarkande och knu .. [hm, ja] människor som vimlar runt i Los Angeles och året är 1983.

Stockholm Filmfestivals programansvariga George Ivanov som presenterade filmen innan visningen menade att det är en av de bästa skildringar som gjorts av det tidiga 80-talet. Hm. Inte mitt tidiga 80-tal i alla fall. Och knappast Ivanovs heller, för han kan knappast ha varit född då.
Möjligen var Ellis 80-tal såhär glassigt, dekadent och ytligt.
Och möjligen är det mångas bild av 80-talet, såhär 30 år senare.

Ulf Stark fick stipendium

Det finns många litteraturpriser i Astrid Lindgrens namn och det är inte lätt att hålla isär dem alla. Störst är Alma-priset, vars egentliga namn är "Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne". Äldst (tror jag) är Astrid Lindgren-priset som har delats ut av Rabén & Sjögren sedan 1967. Och så delar Astrid Lindgrens Värld ut ett stipendium som även det lite slarvigt ibland kallas Lindgrenpris. Det sistnämnda har i år tilldelats Ulf Stark och igår fick han ta emot 30 000 på Astrid Lindgrens Värld. I motiveringen står bland annat att han "blandar stort och smått, humor med eftertanke och vi får oss ett underbart skratt". Jag kan inte annat än hålla med.

Låt mig presentera herr Kattzon

Nu är jag en gång för alla en inbiten kattmänniska [vilket fånigt uttryck egentligen, men nåväl] och därför kanske aningen partisk. Men jag har blivit väldigt charmad av Sam Lloyds böcker om Herr Kattzon. En ganska sur katt. Precis som katter plägar vara när något inte faller dem i smaken. Vilket händer ganska ofta.

I första boken längtar han efter äventyr. Han vill inte alls nöja sig med att vara hemma och gosa med flickan han bor hos och som älskar honom mest av allt på jorden. Så han ger sig ut på sitt äventyr och det är härligt till att börja med. Men han inser ganska snart att det är tufft där ute. Ingen som ger honom mat. Ingen som myser med honom och ingen varm vrå att kura ihop sig i. Lyckligt hemma igen inser han att han nog älskar flickan också.

Andra boken börjar bra. Allt är frid och fröjd. Men så kommer flickan med en överraskning. En kattunge. Det är inte en överraskning i Kattzons smak. En liten näpen sak som inte låter honom vara i fred. Här går det lätt att dra paralleller med att få ett syskon. Men i båda böckerna är Kattzon ändå väldigt mycket katt, väldig på pricken tecknad vad gäller kroppspråk och mimik.

En film ni inte behöver se

Vi hade filmkväll hemma härom kvällen. Vi tänkte att Mammut skulle vara en passande film eftersom vi missade den när den gick på biograferna. Passande var den endast på det viset att den lämpar sig bättre att se i soffan [där man kan halvligga och halvsova] än i en biosalong.

Skådespelarna gör nog så gott de kan men filmen är erbarmligt tråkig och budskapet så övertydligt presenterat att Moodysson lika gärna kunde filmat ett plakat med texten:

Man blir inte lycklig av att jaga karriär
Man blir inte lycklig av pengar
Man ska ta vara på sina nära och kära
Den rika västvärlden suger ut tredje värlen

Då hade filmen dessutom bara behövt bli cirka fem minuter lång och vi skulle besparas dryga två timmars tristess.

Carin Göring skriver hem

Den har legat ganska länge på mitt nattduksbord och jag har läst lite nu och lite då och med ganska långa mellanrum. Carin Göring skriver hem är på många sätt fascinerande läsning men tyvärr lite seg och omständlig. Björn Fontander har ett väldigt träaktigt språk och allt som oftast irrar han fram och tillbaka såväl i tidslinjen som i sina resonemang och kommentarer, vilket gör texten onödigt svårgenomtränglig emellanåt. Även de många långa utdragen ur Carins brev blir lite tjatiga att läsa.

Ändå är det genom Carins brev [främst till sin mamma] historien blir närvarande och vi lär känna henne. Hon framstår som en egoistisk och på många sätt omogen kvinna. Breven upprepar sig ofta. Det handlar mycket om hur mycket hon längtar till Sverige, saknar sin mamma och sin son. Hon tycker ofta synd om sig själv och verkar helt oförmögen att se att en del av de motgångar och svårigheter som drabbar henne är följden av hennes egna val. Samtidigt tycks hon ha en oerhörd förmåga att få folk att dansa efter hennes pipa. Bokens intressantaste delar är när hon beskriver nazismens första stapplande steg. Från den misslyckade ölhallskuppen då hon och Herman tvingades i landsflykt och fram till Herman fick ta plats i riksdagen. Hon var fanatisk nazist och skrev om Hitler som en frälsare. Carin Göring dog 1931 så så vi vet ju inte hur stor hennes medverkan hade blivit. Men klart är att hon fram till sin död var en entusiastisk anhängare och även omfamnade nazisternas antisemitism.

En fåordig herre

Sms-konversation mellan mig och min ganska nyblivet tonåriga brorson. Bakgrunden är att han i födelsedagspresent önskade sig skejtarkläder och inget annat än skejtarkläder. Som god faster biföll jag naturligtvis hans önskan och lovade gå på shoppingtur med honom, där han väljer och jag betalar.

>> Jag: Jag tänkte att vi skulle träffas och shoppa kläder åt dig. Kan du ngn dag i nästa vecka?
>> Brorsonen: Ok:)
>> Jag: Vilken dag passar dig bäst? Eller du kanske ska kolla med din mamma först och så hörs vi på söndag kväll.
>> Brorsonen: Ok.

Hjälp på traven

I Svarens bok - film får man hjälp på traven när man står inför svåra valsituationer. Boken kommer med en komplett bruksanvisning på baksidan [här ett utdrag ur denna]:

- Håll boken i din hand eller lägg den i ditt knä eller på ett bord framför dig.
- Låt den ligga där 10 till 15 sekunder medan du funderar över din fråga. /../
- Medan du ställer din fråga, placera din ena hand på bokens framsida och stryk lätt med den andra längs dess rygg.
- När du känner att tiden är mogen, slå upp boken på måfå och läs svaret.

Svaren består i denna bok, som titeln antyder, av filmcitat. Min första fråga till boken var "Ska vi bjuda hit gäster idag?"
Och svaret jag fick var: "När tänker du ha lite roligt?" [citat hämtat ur filmen Omaka par].
Ett svar som ju faktiskt erbjuder en viss tolkningsfrihet.
Jag lovar att man lätt fastnar i att ställa frågor till denna lilla knubbis för svaren kan ju bli hur som helst men oftast roliga.

Jag är din flickvän nu

På Stockholms stadsteater har man startat scen c/o där man bjuder på gästspel från olika teatergrupper. Nu gästspelar den finländska gruppen Teater Viirus där med sin tolkning av serietecknarna Nina Hemmingssons och Liv Strömquists texter. Jag har inte läst mycket av vare sig Hemmingsson eller Strömquist, men jag kommer att göra det. Helt klart. För om de ens är hälften så galna och roliga och bra som denna föreställning så är det mer än gott nog. Det var länge sedan jag såg något så helgjutet på en scen. Här fanns inte en död sekund, inte en onödig passage. Det är vasst och humoristiskt, absurt och tänkvärt.

Relationer, könsroller, sexualitet granskas och det vrids och vänds och ifrågasätts.
Varför är äldre människors sexlust så tabu?
Varför blir alla roliga uppfinningar [bilen, tv-spel, skateboard] männens domäner?
Inte så att kvinnor inte får, men det blir liksom ändå männens grej.
Det är några frågor som ställs.
Och så delas det ut priser. Till världens mest provocerande pojkvänner och till de mest irriterande inläggen i pornografidebatten.

Jag är din flickvän nu är helt enkelt en genialisk föreställning.

SvD, DN

Kulturfyran om läsning

På Kulturbloggen uppmanas vi att besvara några frågor om läsning i Kulturfyran.

Hur läser du?
Jag är ingen snabbläsare, men ibland hoppar jag över långa stycken av natur- eller personbeskrivningar om jag tycker att de är trist skrivna eller upplever dem som irrelevanta. När jag läser för jobbets räkning händer det ganska ofta att jag skumläser.

Hur många böcker läser du i månaden?
Det varierar mycket. Om man räknar med jobbläsningen blir det kanske 10-12 böcker i månaden. Men nu i sommar har jag läst väldigt lite.

Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker?
Det blir förstås en hel del barn- och ungdomsböcker. Och så är jag svag för deckare. Faktaböcker om historiska skeenden och personer tycker jag också om. Och så denna vida genre "skönlitteratur".
Jag läser inte chic-lit eller fantasy.

Vilka böcker står på tur att bli lästa av dig nu?
Jag har en hel massa olästa böcker i bokhyllor och lite varstans i lägenheten, men ingen bestämd läsordning på dem.

Lars Kepler = Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril

Efter alla spekulationer och funderingar om Lars Kepler var en man eller kvinna så visar det sig att han är både och. Bakom pseudonymen döljer sig alltså paret Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril. Jag vill minnas att deras namn faktiskt har funnits med någonstans bland alla spekulationerna om Lars Keplers identitet. Man kan ju bara gratulera Bonniers och paret Ahndoril till en smart och lyckad pr-kampanj. De säger själva att de valde en pseudonym för att de ville skilja detta gemensamma författarskap från sina egna författarskap Så kan det ju vara. Och så kanske de ville vänta och se om det skulle bli flipp eller flopp innan de gick ut med sina riktiga namn. På så sätt riskerade de ju inte att svärta ner sina namn men nu blev det ju en succé och då var det väl okej att stiga fram i ljuset hjälpta på traven av Aftonbladets beviskedja.

Mer om Lars Kepler, DN, SvD, Aftonbladet, intressant.se

Sommaren är kort

Tänk så kort en sommar är.
Tänk så fort en sommar går.
Och den där stora bokhögen
som jag skulle hinna igenom.
Den ligger där fortfarande
oläst.

Madonna i Helsingfors

Jag hade befarat att det skulle bli trångt, stökigt och bökigt att se Madonna tillsammans med 85000 andra men eftersom konsertområdet var så stort kändes det aldrig trångt. Däremot kan man ju inte förvänta sig att man ska se så väldigt mycket. Madonna var nog mest en liten myra där framme på den jättelika scenen och mest sneglade jag mot någon av de stora bildskärmarna. Men vad gör väl det när man ändå känner att man är med om något utöver det vanliga. Stämningen var på topp och Madonna själv var på ett strålande humör. Mot slutet av konserten hoppade hon till och med ner från scenen och inbjöd till allsång till stor glädje för de lyckliga fans som hade fått plats alldeles framme vid scenen.

E-bok och läsplatta redan i höst?

Kommer vi att kunna köpa e-böcker och läsplattor utan större problem redan i höst? Ja det är många som siar om att e-bokens definitiva genombrott är nära och jag håller tummarna för att så är fallet. Jag ser fram emot att enkelt kunna köpa hem böcker digitalt. Om priset blir det rätta skulle e-boken för min del i första hand ersätta pocketboken. Det är framför allt förströelselitteraturen jag skulle fylla min läsplatta med. Och så skulle jag önska att man inom kort även kan köpa tidningar digitalt.

Mer: Läsplatta, E-bok, intressant.se, SvD, DN1, DN2

Tematrio - outläst

Tematrion hos Lyran handlar den här veckan om böcker man inte läste klart. Förr om åren var jag sträng mot mig själv. Hade jag börjat läsa en bok skulle jag också läsa ut den, men numer händer det allt oftare att jag lägger böcker ifrån mig - outlästa. Tre av dem är:

Ett land i gryningen av Lehane - Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok och jag kan se dess förtjänster. Men jag lyckades aldrig riktigt intressera mig för de personer Lehane så ingående beskriver och efter drygt 100 sidor gav jag upp.

Snö av Pamuk - Det hjälper inte att han är Nobelpristagare. När bussfärden på väg till eller från [minns inte vilket] Istanbul höll på sida upp och sida ner där i snöovädret så gav jag upp.

Stalin av Montefiore - Boken är alls inte ointressant men i mitt tycke är den i det närmaste oläslig. Den är omständligt skriven med många och långa utvikningar som gör att det inte finns någon röd tråd. Att läsa den rakt igenom låter sig knappast göras men den är inte heller strukturerad så att den går att läsa styckevis som en faktabok.

Klas Östergren skriver tv-manus

Klas Östergren sitter som bäst och skriver på ett tv-manus baserat på sina böcker Gentlemen och Gangsters. Under årens lopp har han fått många påstötningar om att göra film av böckerna, men det var först när Stefan Baron från SVT drama hörde av sig som han nappade. Det ryktas dessutom att Mikael Marcimain, som gjorde tv-serien "Upp till kamp", ska regissera. Det hela låter som ett intressant projekt. Nu återstår att se när det blir inspelningsstart och vilka som ska spela de bägge bröderna Henry och Leo Morgan.

Läs mer: DN, SvD