Farliga möten

Vi hade planeringsmöte på Barnens Bokklubb i morse.
Det var ett väldigt konkret och bra möte.
Vi bestämde en massa bra saker.
Som vem som ska göra vad och när det ska vara färdigt.
Det fanns bara ett aber.
Den där vem var i väldigt många fall jag.
Och det där när var väldigt snart.
I nästa vecka. Typ.

Tre Tegelstenar

Den här veckan har Lyran utlyst tematrio tegelstenar, och då helst minnesvärda sådana.

Jonathan Litells De välvilliga gör verkligen skäl för epitetet tegelsten med sina drygt 900 tättskrivna sidor. Torrt och sakligt men ändå outhärdligt närgånget skildras den nazistiska mordmaskinen inifrån.

Abrahams bok av Marek Halter. På 700 sidor ryms 2000 år av en judisk familjs historia. Det var många år sedan jag läste den och det är faktiskt en av dessa böcker jag tänker att jag skulle vilja läsa igen.

Slutligen så måste jag ju förstås ha med Brott och straff. Dostojevskijs fantastiska studie i en människas psyke. Om den fattiga studenten Raskolnikovs febriga försök att rättfärdiga ett hemskt brott bara för att den som utsatts för brottet är en dålig människa.

Saker man kan göra en måndag

Man kan till exempel få för sig att gå igenom alla papper man lagt på hög.
Man kan sprida ut alla dessa papper på sitt skrivbord.
Man kan fundera lite på bästa sättet att hantera dessa papper.
Man kan samla ihop dem till en fin hög igen.
Eller.
Så kan man sortera in dem i en pärm.
Oavsett vilket man väljer så förblir de en massa papper
och jag kommer ändå aldrig att hitta
just det papper jag behöver när jag behöver det.

Sjuttiotal och Sex och Supa

Det är mycket Supa och Sex. Och framför allt mycket Sjuttiotal i Mian Lodalens nya bok Tiger. För mig som själv var tonåring under 70-talet är igenkänningsfaktorn hög. Det är Puch dakota, Puss&Kram-jeans, nedslitna träskor utan gummisula och så vidare.

Tiger är en fristående fortsättning på Dårens dotter. Återigen möter vi Connie som nu har blivit tonåring och går i högstadiet. Hon är fortfarande uppkäftig och avigt inställd mot hela vuxenvärlden och nog kan jag som vuxen bli lite trött på henne. Men samtidigt är det just Lodalens konsekventa tonårsperspektiv som gör att boken känns så autentisk.

Som jag skrev inledningsvis så handlar det mycket om att festa med bästisarna i Sisters of Crime. Och om att utforska sin sexualitet och det är där som Det Dåliga dyker upp i Connies liv. Det Dåliga som är upptäckten att hon gillar tjejer och inte killar. Mian Lodalen beskriver känsligt och rörande hur Connie både gläds över den spirande förälskelsen mellan henne och Anna. Samtidigt som hon skäms och känner sig fel och äcklig. Hur hon försöker komma undan sina känslor. Och hur hon är livrädd för att någon ska få veta.

Det ligger kanske nära till hands att tro att det finns en stor del av Mian i Connie. Men hur det ligger till med den saken är egentligen oväsentligt. Det viktiga är att Mian Lodalen har träffat väldigt rätt i sin skildring av en förvirrad tonårstid.

Palatsets "ett år kvar"-fest på Riddarholmen

Om ett år invigs Palatset på Riddarholmen.
Och vad är då Palatset?
Jo det kommer att bli ett hus fyllt med kultur för alla barn och unga. Ikväll har man en "ett år kvar"-fest öppen för alla, med massor med roliga aktiviteter. Festen börjar klockan 17 med författarsalong, fikatält, underhållning och öppen scen. Klockan 20:30 blir det häftig eldshow med Burnt Out Punks. Läs mer och kolla in Palatsets superfina hemsida.

Petter Lidbeck är Hans Koppel

Jag måste erkänna att jag helt missat den här Hans Koppel-grejen och mystiken kring vem som döljer sig bakom pseudonymen. Men nu är det alltså avslöjat att Hans Koppel och Petter Lidbeck är en och samma person. Han verkar vara en man med många talanger den där Lidbeck. Åtminstone har han talang att skriva för många olika åldrar. Att han kan skriva bra, roliga och spännande barn- och ungdomsböcker har jag ju vetat länge. För dem har jag läst. Flera av dem. Och gillat. Men så visar det sig att karl´n också kan skriva bra vuxenböcker. Det är det han gjort under namnet Hans Koppel - Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag - heter de. Har inte läst dem, men hört från pålitliga källor att de är bra.

SvD, DN

Olsen Brothers har flyttat in i mitt huvud

Olsen Brothers har flyttat in i mitt huvud. Oombedda. Deras schlagervinnare från någon-gång-för-flera-år-sedan Fly on the wings of love går på repeat i skallen. Ganska enerverande faktiskt. Extra otäckt blir det när jag intet ont anande brister it i skönsång i duschen.

En spännande bok, fast det är en hästbok

Barn är så befriande rakt på sak ibland. Så när juryn bestående av elever ifrån Rambodalsskolan i Norrköping skulle motivera varför Lin Hallberg får Sveriges radios Stora romanpris för Adzerk - den vita hingsten, lät det bland annat så här: "En spännande bok, fast det är en hästbok."

Och jag kan ju inte annat än hålla med. Jag var aldrig någon hästtjej och är inte så intresserad av vad som försiggår i ett stall, men Lin Hallberg skriver hästböcker med ett innehåll som kan intressera alla. Böcker som rymmer dramatik och spänning. Så grattis till priset Lin!

Mer här: SvD, DN

Det hände en lördagsmorgon

Det är inte utan att man får gnugga sig några extra gånger och extra hårt i ögonen när man intet ont anande kommer från brödbutiken och ser en clown som studsar gatan fram. Och nej, jag har inte börjat dagen med att inmundiga spirituosa drycker. Lovar. Men likväl så var han där clownen. I rutig kostym. Med yviga pendlande armrörelser studshoppade han gatan fram. Ganska scarry faktiskt.

Tre apor

Ibland är det faktiskt skönt att läsa en bok som inte här femhundraelva sidor lång. Men det är inte bara för det behändiga formatets skull (140 sidor) som jag gillar Stephan Mendel-Enks Tre apor. Nej det jag framför allt tycker om med boken är författarens förmåga att måla fram bilder och en stämning i de korta episodiska kapitlen. Det är ingen linjär berättelse han serverar oss, utan han hoppar fram och tillbaka i korta minnesbilder som tillsammans bildar en helhet som gör att vi fått en ganska bra inblick i pojken Jacobs uppväxt. Och just uppväxten i den judiska församlingen i Göteborg med allt vad det innebär, är ett av bokens två huvudspår. Det andra spåret är föräldrarnas skilsmässa och pappans depression som följer på den.

Om jag ska säga något negativt om boken så är det att jag tycker att den är aningen ojämn. Ibland blir Mendel-Enk lite för distanserad och ibland tycker jag att han raljerar för mycket. Men det positiva väger lätt upp dessa två invändningar.

Den här kanske

Readoo - läsplatta
för 1800 kronor

Nu börjar det likna nå´t. 10 mm tunn och väger bara 220 gram.
Lång batteritid och ett pris som börjar kännas överkomligt.
Men så ska man ju köpa böckerna också.
Jag tycker att e-böckerna kostar för mycket.
Har svårt att tänka mig att betala mer för en e-bok än för en pocket.

Tematrio - sommar och semester

Sommar och semester är ämnet för höstens(?) första tematrio. Och det handlar inte om böcker som lästs utan om vad vad vi företagit oss.

Jag har:


Hängt med vargarna i Kolmårdens varghägn.


Varit i vackra Österbotten.


Blivit blöt och fått leriga skor på regnig festival.

Salander och Blomkvist på amerikanska

Så här ser de ut - Lisbeth Salander och Micke Blomkvist a la Hollywood. Som så ofta när det gäller Hollywood är de lite för snygga. Men kanske lyckas sminket tufsa och rufsa till dem lite innan de ska ställa sig framför kameran.
DN, SvD

Lång näsa

Lång näsa fick jag där.
Här har jag läst 400 någonting spännande sidor för att få veta hur det skulle gå.
Och så ... slutar det mer eller mindre med vad jag skulle kalla en cliff hanger.

Tystnaden i bruset av Patrick Ness är en riktigt spännande berättelse. Och en riktig dystopi.
När Todd närmar sig sin 13:e födelsedag, dagen som ska markera att han blir man, får han veta att hela den värld han känner bygger på en stor och hemsk lögn. Han tvingas iväg på en lång och farofylld flykt undan den totalitära staden Prentistown, som tills nu varit hans hem. Och som jag redan avslöjat så är slutet inte riktigt ett slut, utan snarare något som förebådar vad bok nummer två i denna trilogi kommer att handla om. Men låt er nu inte avskräckas av det, för detta är spännande läsning och nu är det väl bara att invänta fortsättningen.

Årets första kräftor

Årets första kräftskiva avklarad
Märkligt att man blir så trött av att äta dem
Ok att man får kämpa hårt för den lilla mat de innehåller
men äbndå

Stockholms kulturfestival - maxat för mini

Den här veckan pågår Stockholms kulturfestival med en massa roliga gratispunkter på programmet. Tyvärr har jag inte kommit iväg på särskilt många evenemang.
Vet inte varför. Men. Lat. Ont om tid. Haft annat för mig.

Igår fick jag ändå å jobbets vägnar tillfälle att besöka barnens del av Kulturfestivalen, Maxat för Mini. Där pågick en massa aktiviteter samtidigt. Vilket gjorde det aningen svårt att filma och ta upp ljud i allt detta härliga brus. Min kollega Sofie håller som bäst på att redigera filmerna så får vi se vad det blir. Om det blir.

Vad som blev var ändå Pernilla Stalfelt som berättade om sin Livetboken och verkligen lyckades fånga barnens intresse.



Pernilla berättade och ställde frågor. Och barnen var hur ivriga som helst och ville dela med sig av sina tankar och funderingar. Kring att vara barn. Att bli större. Att bli vuxen. Och så vidare.

Plocka isär och plocka ihop

Vi har en ny dammsugare. En attans kraftfull lite sak. Liten med naggande god skulle man kunna säga. Med ett sjujädrans sug. Det märkte vi när sambon skulle dammsuga på balkongen härom dagen. Vi har en sån där grön balkongmatta där. Och det hade regnat. Den lilla dammsugare sög och sög och fick visst i sig en del vatten. Så mycket att den började spotta ut det i andra ändan. Det stod som en fontän kring baken på dammsugaren. Det var inte annat att göra än att plocka isär den så gott det gick och tömma den på överflödigt vatten.



Idag var det upp till bevis. Dammsugaren plockades ihop igen [och vi fick dit respektive filter och delar på rätt plats]. Och ja, dammsugaren fungerar fortfarande. Attans bra dammsugare det där.

Saker som bara händer

Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Eller vad som riktigt hände.
Kanske var det för att jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen.
Eller för att jag var så sjukt nöjd.
Men plötsligt stod jag där och hade köpt 30 + 3 nya PT-timmar.
Det kostade dyrt.

Men fan vad SNYGG jag kommer att bli.

Det är jag och Stephen (King ni vet)

Nu har även jag gjort det skrivanalystest som många bloggat om de senaste veckorna. Och jag kan bara konstatera att Svenska dagbladets Ludvig Hertzberg är något på spåret när han skriver att nästan alla skriver som Stephen King. Så även jag. Den text jag plitade ner var minst sagt medioker och innehöll förmodligen en del stavfel och alldeles säkert ett knippe grammatiska fel. Ska vi av detta alltså dra slutsatsen att King skriver som en kratta?
Du som vill testa själv hittar sajten här.

Vadstena - Gränna 1-0

Helgens utflykt till Gränna omfattade en detour till Vadstena. Och det var inte någon dum omväg. Det visade sig bli resans höjdpunkt. Det var sådär sommarfridfullt och vackert. Med små konsthantverkares bodar lite här och där.

På vägen vidare ner mot Ödeshög hade vi kunnat stanna på hur många loppisar och gårdsutförsäljningar som helst. Ångrar lite att vi inte gjorde det. Men å andra sidan slapp vi komma hem med allsköns bråte.

Gränna var utflyktens huvudmål. Och visst var där hur pluttinuttigt som helst. Synd bara att man inte kunde gå en meter utan att snubbla över en butik med polkagrisar. Komplett med polkagrisbagare bakom en glasruta. Och det vet man ju vad polkagrisar drar till sig. Jo barnfamiljer. Och när de yngre medlemmarna i dessa barnfamiljer ser alla dessa polkagrisar så vet man ju hur det går. Vill ha! Och då blir ju de äldre medlemmarna i dito barnfamilj stressade och säger: Nej! Och så blir det tjat och gråt.

Icke desto mindre. Det går ju inte att lämna Gränna utan:

En osannolikt bra historia

En sannolik historia är en osannolikt bra bok. Jag sögs in i den direkt och sedan ville jag inte därifrån. Och när jag läst färdigt. Tomt. Funderar allvarligt på att skriva till Karin Alvtegen och böna och be - eller kanske kräva - att hon skriver mer om dessa personer. För jag vill möta dem igen.

Bokens huvudingredienser kan tyckas banala: En liten by någonstans i Norrland. Där driver Helena ett hotell. Hon har lämnats av sin man och gottar sig i självömkan. Dit kommer Anders som är rik som ett troll men inte lyckas se meningen med livet. Där bor Anna-Karin som är en bitter och trångsynt kvinna. Och Verner som är byns original, men den som ser igenom all förljugenhet och sitter inne med klokheten.

Som sagt, det kanske kan låta klichéartat. Men - och det är ett stort MEN - det finns inget klyschigt eller banalt över Alvtegens sätt att berätta denna historia. Det är en fantastiskt skön och varm skildring av en grupp människor fångade i ett skede av livet när kaos hotar.

Läs den!

Jag - en Prusseluska?!

Alltså, näe. Det här vet jag inte om jag håller med om. Det känns ju både pinsamt och skämmigt. Jag - en prusseluska? Ja där ser man. Hade ju inte direkt trott att jag skulle bli Pippi herself, men hade kanske hoppats på Herr Nilsson. Liten och söt men ack så busig. Nähä, inte det. Kan man reklammera?

Gör testet du också. Och tala gärna om vem du blev!

AnnCharlottts resultat: Fru Prysselius Barnens Bokklubbs quiz: Vem är du mest lik av Pippi och hennes vänner? Du är mest lik Fru Prysselius eller "Prusseluskan" som hon kallas. Du lägger gärna näsan i blöt. Du ser dig själv som en räddare i nöden, en vän av ordning, men andra ser dig som en besserwisser som lägger dig i saker som inte angår dig. Du blir ofta missförstådd, för du vill ju bara hjälpa till och dela med dig av din kunskap och dina erfarenheter. Egentligen är du väldigt snäll. Du är väluppfostrad och välklädd och tycker det är viktigt att följa lagar och regler.

Solondz nya film

Snart, mycket snart, nämligen 6 augusti går Todd Solondz nya film upp på biograferna. Ikväll var jag på förhandsvisning ordnad av Stockholm filmfestival. Life during wartime är filmens namn och kriget det handlar om är väl det i Solondz värld ständigt pågående kriget inom familjen.

Det är Happinessfamiljen som dyker upp igen, men gestaltad av nya skådespelare. [Kan jag läsa mig till i presentationen. Jag har visserligen sett Happiness en gång för länge sedan men tydligen gjorde den inget större intryck, för jag har svårt att dra mig till minnes vad den handlade om. ]
Pedofilpappan har avtjänat sitt fängelsestraff. Mamman och barnen har gått vidare. Eller har försökt gå vidare men dras än en gång tillbaka in i kaos och förvirring.

Det är snyggt gjort. Det är smart gjort. Det är knivskarpa replikskiften.
Men ändå känns det som om något saknas. Jag förstår mig inte på personerna som skildras.
Och vad värre är, jag känner inget för dem.

Semestern kom - och gick

Nu är semestern - och snart också sommaren - slut
och av den tänkta sommarläsningen "bidde det bara en tummetott".
Borde väl inte vara förvånad.
Det är samma sak år efter år.
Sommaren kommer. Jag laddar med läsning.
Semestern kommer. Läshögen förblir i det närmaste orörd.
Jag läser snarare mindre än vad jag gör under icke-semester.
Det blir liksom inte så mycket tid över för en bok i hängmattan.
Semester blir mer av att umgås med vänner.
Av att grilla i trädgårdar.
Av att dricka vin på uteserveringar.
Men det är inte så illa det heller.

En kväll - två filmer

Efter några dagars idogt och flitigt festande kändes det som om jag var värd en lugn hemmakväll i sällskap med en par filmer. Valet föll på Up in the air och Shutter island
Båda två var helt ok. Men ingen var enastående.
I Up in the air gör George Clooney en utmärkt prestation som den cyniska konsulten Ryan, vars vardag består av att resa USA runt och avskeda folk för olika företags räkning. det är ett intressant upplägg och filmen börjar riktigt lovande, men sen känns det som att den tappar i fokus och nästan blir lite tramsig på mitten för att sen skärpa till sig på slutet igen.

Om man har läst Dennis Lehanes Patient 67 och inte är helt dement så kanske man inte behöver se Shutter island. Ööverraskningsmomentet som ändå [visade sig] är så avgörande för denna berättelse uteblir ju helt och kvar blir en förvisso snygg och välgjord, men lite långtråkig film.