Julen är rosa i år

Igår när jag var inne i en blomsterbutik såg jag små rosa jultsjärnor.
De var ganska söta.
I morse när jag gick iväg till jobbet såg jag att grannen ställt ut en rosa julgran i plast på balkongen. Den var inte fullt så söt. Snarare gräll.
Och tydligen finns det rosa adventsstjärnor också, så det verkar som om årets julfärg är rosa.

Back to reality

Efter en extremt intensiv avslutning av Stockholm filmfestival, vilket bland annat märks i avsaknaden av uppdateringar här på Bokstavligt talat, är jag tillbaka i verkligheten igen. Efter helgens åtta filmer, två middagar och ett barhäng så känns det nästan skönt att det är måndag och jobb igen.

Om jag ska göra en superkort summering av de filmer jag sett under årets upplaga av Stockholm filmfestival så tycker jag att Winter's bone är en mycket värdig vinnare. Den har premiär på biograferna i januari och jag kan varmt rekommendera den. Andra höjdpunkter på festivalen var HappyThankYouMorePlease, en riktig feelgoodfilm. Måns Mårlinds och Björn Steins thriller Shelter hörde också till höjdpunkterna. Särskilt som en kvinna som satt två stolar bort från mig skrek till varje gång det blev läskigt, vilket gjorde att jag och många med mig hoppade högt.

Läs mer: DN, Svd

Fin tårta

Det är inte så dumt att jobba på Barnens Bokklubb när det dyker upp såhär fina tårtor. Bara sådär! Enda nackdelen är väl att det känns svårt att hugga in på konstverket. Tur då att det finns mobiler så att man kan föreviga den först.

Tematrio - obehagligt bra

Lyrans utmaning i veckans tematrio är böcker som är obehagligt bra, d.v.s. obehagliga men så himla bra att man ändå måste fortsätta att läsa dem.

Min första bok är - liksom hos Lyran - Utrensning av Oksanen. Så bra men så obehaglig.

Min andra bok är Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Det fanns vissa sekvenser i den boken som var riktigt obehagliga, särskilt om man läste dem sent på kvällen/natten.

Den tredje boken är en ungdomsbok, Vi kallar honom Anna av Peter Pohl. Det är fruktansvärt att läsa om hur mobbad och utsatt Anders blir på sommarlägret, men det är ändå omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Tre kvinnor knep de tre Augustprisen

Jenny Jägerfeld fick priset i barn- och ungdomsboksklassen för boken Här ligger jag och blöder. Hon är alldeles säkert en värdig pristagare och jag ser fram emot att läsa hennes bok. Men, som jag skrev igår så höll jag ju tummarna för Eva Lindström och kan inte låta bli att vara lite besviken för att hon inte fick priset.

Roligare är däremot att alla tre pristagare är kvinnor! Och jag läser att det var femte gången gillt för Sigrid Combüchen som vann det skönlitterära priset, så då kanske det blir Lindströms tur så småningom. Hon har ju hittills blivit nominerad sju gånger.

Svd, DN

Håller tummarna

Idag håller jag tummarna för att Eva Lindström äntligen ska få Augustpriset. Sju gånger har hon blivit nominerad så det är verkligen på tiden att hon också får vinna. Men med tanke på hur sällan det är som en bilderbok får Augustpriset så är väl chansen ganska liten.

Den bok hon är nominerad med nu - Jag tycker inte om vatten - är lika skön och klurig som hennes böcker brukar vara.

Läs intervjun med henne i Svd

Menar karln allvar?

Må så vara att han heter Godard och har åstadkommit en och annan filmhistorisk storhet.
Det hjälps inte. Hans Film Socialisme tvingar mig ut ur salongen i förtid. Undrar lite över om han gjort den som ett skämt och skrattar åt cineasternas alla djupsinniga tolkningar. Eller om den faktiskt är tänkt att tas på allvar. Nonsensscener och nonsensdialog. Obegriplig och samtidigt övertydlig.

Egentligen borde presentationen fungerat som varningsklocka:

"Enskilda historieförmedlare gestaltar Europas förfall medan gränser, fakta och kultur upplöses i Medelhavets djup. Mytologi, politik och filmhistoria vävs samman till en dödssymfoni i tre satser, dirigerade av den franska nya vågens kanske främsta profil."

Första filmen

Äntligen är Stockholm filmfestival igång. Ett årligen återkommande nöje i novembermörkret. Först ut var Xavier Dolans film Hjärtslag, eller Les Amours Imaginaires som den heter på originalspråket. Och det är en mycket mer passande titel för filmen handlar om att vara förälskad i idén om kärleken snarare än i föremålet för densamma. Det är bästisarna Francis och Marie som båda faller för den undersköna Nicolas vilket sätter deras vänskap på hårda prov. Filmen är flyhänt i såväl regi som skådespeleri. Humoristisk men med ett stänk av melankoli och med ett väldigt häftig och välanvänt soundtrack.

Efter filmen var det Face2Face med en pratglad Xavier Dolan som berättade om sin kommande film. Så mycket och gärna faktiskt att moderatorn fick stoppa honom innan han avslöjat både början och slutet av filmen.

Tänk så glad jag blev i morse när jag såg att jag fått ett bloggpris - Cherry on Top Award - av Magica de Hex. Mitt första bloggpris. Jag känner mig verkligen smickrad.


Så här fungerar det:

1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån. Stort tack Magica!
2. Kopiera prismärket till din blogg. Se bild ovan.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

1. Jeanette Winterson - Passionen
2. Markus Zusak - Boktjuven
3. Pär Lagerkvist - Bödeln

4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

• Vardagens mysterium
• Lyrans Noblesser
• Eller kanske inte
• Vuxna människor har inte hamstrar
• Barnboksbloggen

Astrid Lindgren-priset utdelat

I år hade jag äran att bli inbjuden till Rabén & Sjögrens prisutdelning av Astrid Lindgren-priset. För er som inte ser vem bilden föreställer så kan jag tala om att årets pristagare är Moni Nilsson. Hon får priset för sina "fängslande berättelser och ett oförglömligt persongalleri såsom Tsatsiki, Salmiak, Morsan, Spocke, Selma, Oella och Herm". Mycket välförtjänt tycker jag. Och extra kul att en författare som främst skriver för barn i 8-12-årsåldern uppmärksammas med ett pris. De brukar annars hamna lite i skymundan, i kläm mellan bilderboksskaparna och ungdomsboksförfattarna.

Utrensning

Sofi Oksanens Utrensning är värd varenda pris den har fått. Jag förstår inte hur en relativt ung finländska [låt vara med estninskt påbrå] kan skriva så initierat och inkännande om en estnisk kvinnas levnadsöde. Men boken berättar inte bara Aliides historia utan även Estlands historia från 1930-talet fram till tidigt 1990-tal. Det är en mörk historia om förtryck och svek och om vad människor är tvungna att utstå för att överleva.

Kronologin är bruten. Det som händer "här och nu", blandas med minnen ur det förflutna, med gamla dagboksanteckningar och brev och successivt växer helheten fram. Sofi Oksanens språk är både kärvt och vackert på samma gång.

Jag har hört att det finns en del i Estland som inte alls gillar Oksanens sätt att beskriva deras historia. Att hon ger en alldeles för mörk bild. Det är möjligt. Jag vet inte men jag tror på varenda ord. Det här är en av de bästa böcker jag läst på länge.

Årets julklapp

Snart kommer tidningarna att svämma över av annonser om "Årets julklapp". Jag har redan bestämt att Pekboken för lite finare barn ska bli årets julklapp från mig till både stora och små barn. Den är helt fantastisk! Inbunden i svarta sammetspärmar och med bilder av sådana livsviktiga ting som CHAMPAGNE, SKALDJUR, PRIVATJET och andra väsentligheter.

Vad är det för fel på Guinness rekordbok?

När jag var liten hette den Guinness rekordbok. Varje jul fick en av mina lekkamrater den i julklapp och jag var nog lite avundsjuk. Men eftersom han var min kompis hade jag mer eller mindre fri tillgång till boken. Vi brukade sitta och äckelfascinerat titta på längsta naglarna, fetaste människan, längsta håret och så vidare.

Boken finns fortfarande kvar och kommer med en ny utgåva lagom till jul varje år och är fortfarande ett säkert julklappskort till månget barn. Men numera heter den Guinness world records. Vad var det för fel på Guinness rekordbok?

Horribel humor

Ibland kan de mest horribla uttalanden bli stor humor.
Det här klippet är från gårdagens svt-dokumentär om Sverigedemokraterna.
Även om själva partiledningen oftast lyckas hålla tungan rätt i mun så slinter den desto vildare bland fotfolket. Vi vet ju alla att Betty Mahmoodys Inte utan min dotter berättar den enda allomfattande sanningen om muslimer [obs ironi!].

Dagens bästa nyhet

Dagens allra bästa nyhet är att två av mina absoluta favoritdamer plockar fram pennan för att kreera nya avsnitt av den helt hysteriskt roliga serien Helt hysteriskt - eller Absolute Fabulous som den heter i original.

aftonbladet, DN, Svd

Klarar du Barnens Bokklubbs Astrid Lindgren-quiz?

Jag klarade det riktigt bra. Full pott!
Men allt annat hade väl varit riktigt pinsamt.
Testa du också. Gör quizet här >>

Världens sötaste Kjelle

Jag måste få presentera Kjelle för er. Han är en alldeles oemotståndligt söt liten hund. Och han är dessutom så fint tecknad, både i ord och bild av Kajsa Gordan och Mia Maria Güettler.

Som titeln [mer än] antyder så ska Kjelle börja på dagis. Och det är ganska läskigt tycker han. Tänk om de andra hundarna på dagiset är stora och dumma?

Så kommer ändå dagen då Kjelle ska börja på dagiset och snyftande vinkar han hejdå till matte Bettan. Efter en trevande början blir det ändå en toppendag och Kjelle får många nya vänner.

Varför gömmer Svd kulturen?

Jag börjar nästan tro att Svenska Dagbladet har något emot kultur. Varje morgon får jag leta efter Kulturbilagan och gräva fram den där den ligger gömd i någon reklam/informationsbilaga. I morse var det extra illa. Inte nog med att Kulturen som vanligt låg instoppad i en bilaga, man hade dessutom stoppat in en reklambilaga mitt i Kulturdelen, vilket gjorde att man liksom fick skala fram den.

Filmpusslet klart

För några dagar sedan kryssade jag för glatta livet. Idag handlade det om att pussla för glatta livet. Jag pratar alltså om Stockholms filmfestival. Det är inte lätt att få till det men som tur är har jag en sambo som är mer lagd åt det pusslande hållet än jag, så till slut fick vi till det. Några filmer blev vi ändå tvungna att välja bort så 32 filmer blev till 22.

Resklar

Jag har tidigare bloggat om vår katts taxiresa i somras.
Tydligen fick hon blodad tand.
Nu har hon skaffat pass och är redo för nästa resa
som blir med flyg till Finland i jul.

Ugglor som sällskapsdjur

Litteratur är kanske inte alltid av godo.
Åtminstone inte Harry Potter.
Och åtminstone inte i Indien.

Där har böckerna om Harry Potter blivit omåttligt populära. Vilket de för all del i även blivit i övriga världen. Det som skiljer indiernas intresse för trollkarlslärlingen Potter från övriga världens är att man i Indien tycks ha utvecklat en fäbless för att - likt Harry - ha ugglor som sällskapsdjur. Något som lett till att antalet vilda ugglor minskat dramatiskt i Indien.

– Efter succén med Harry Potter verkar den urbana medelklassen fått ett minst sagt udda begär för att köpa ugglor till sina barn, säger Jairam Ramesh

enligt DN

Kryssar för glatta livet

En av höstens höjdpunkter är när Stockholm filmfestivals program anländer [en annan höjdpunkt är förstås när festivalen drar igång]. Nu har jag plöjt igenom programmet från första till sista sidan och satt kryss för alla filmer jag vill se.
Många kryss blev det ...

Och jag kan se åtminstone en par problem med det.
Problem ett stavas PENGAR.
Det andra problemet är TID. För hur mycket jag än har försökt så har jag ännu inte kommit på något sätt att klona mig själv. Och då blir det svårt att vara på två ställen samtidigt.

Återstår alltså att sålla.
Men det får bli en annan dag.

Ge mig mer

Ibland läser man böcker och bara tänker GE MIG MER!
Så kände jag efter att ha läst Finding Violet Park av Jenny Valentine [kommer på svenska på Atrium förlag i början av nästa år]. Violet Park som spelar avgörande roll i berättelsen är död. Hennes aska finns i en urna som bokens berättare 16-åriga Lucas hittar på ett taxikontor. Och även om boken heter Finding Violet Park så handlar det mest om att Lucas ska finna sig själv.

Lucas blir som besatt av att ta reda på vem Violet var. Han blir nästan lika besatt av det som han är av minnet av sin pappa. En pappa som försvann spårlöst för fem år sedan. En pappa som ingen vet om han lever eller är död. Nu visar det sig att Lucas sökande efter Violet också ger en hel del ledtrådar till vem hans pappa var...

Jag gillar verkligen Lucas och hans sätt att stånga sig fram genom tillvaron. Det är en huvudperson med integritet som går sin egen väg.

Pedagoger och blingbling

Har tillbringat eftermiddagen på Skolforum på Stockholmsmässan.
Inte med att gå runt och kolla in mässan [det har jag inte hunnit] utan med att jobba i Barnens Bokklubbs monter.
Men några observationer har jag ändå kunnat göra. Som till exempel att det är ryggsäckstätt. Och bärkassetätt. Det kånkas och bärs.
En annan intressant observation är att pedagoger verkar vara väldigt förtjusta i blingbling. Bredvid vår monter finns en monter som tillhandahåller blingiga smycken och där var det knökfullt hela tiden.