Let the Filmfestival begin

Så är det återigen dags för Stockholm filmfestival. Vi brukar i vanliga fall lusläsa programbladet och pricka för de filmer vi är intresserade. Sedan tar det stora pusslande vid, då det gäller att få logistiken att fungera. I år har vi anlagt ett annat tillvägagångssätt. Vi bestämmer att "ikväll ser vi några filmer" och så kollar vi vilka filmer som går och väljer ut några lämpliga som verkar intressanta och som det finns biljetter kvar till. Lite wild and crazy.

I går blev det Surprise-filmen som visade sig vara "Mud". Den var väl sådär. Varken bra eller dålig. Två killar i början av puberteten i ett samhälle lite utanför normen. Det blev ganska klyschigt. Man har liksom sett det förut, till exempel i "Stand by me" som var en mycket bättre film. Nästa film var "Jimi - All is by my side". Den var helt ok. Hade ett lite eget språk. Det som om någon bara råkade finnas där med en kamera. Men den hade tjänat på om regissören hade "killed some darlings".

Saviano har klättrat högt på min "måste läsa"-lista

För ett antal år sedan såg jag Gomorra, filmatiseringen av Roberto Savianos bok med samma namn, och tyckte väl att den var "sådär". Efter att ha läst det kapitel ur hans nya bok Zero, zero, zero som DN bjöd på i helgen, inser jag att jag borde ha läst den istället. Karln skriver ju som en gud. Nu står både Gomorra och Zero, zero, zero högt upp på min "att läsa"-lista. 

Att Saviano är en modig [och möjlghen dumdristig] man råder inga tvivel om. Först utmanar han den italienska maffian och sedan ger han sig i kast med internationell kokainhandel. 

Torka aldrig tårar gör att man måste torka sina tårar

Första delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar läste jag i somras. Sedan sändes tv-serien som byggde på alla tre delarna och det blev aldrig av att jag fortsatte med de övriga böckerna. Tills nu. Nu har jag läst andra boken Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen och det spelar alls ingen roll att jag redan "sett" den. Berättelsen innehåller inget spänningsmoment i den meningen att "jag måste läsa vidare för att få veta hur det går". För det vet man redan. Det visste man redan när man läste första boken. Gardell rör sig i den här boken - liksom i den första - fram och tillbaka i skeendet. Ibland när jag läser tänker jag att "det här skrev han väl redan i bok första delen?". Och kanske gjorde han det. För Gardell arbetar väldigt mycket med upprepningar för att understryka det han vill ha sagt. Något han redan berättat dyker upp igen och utvecklas. En tråd plockas upp på nytt och för historien framåt igen. En berättarstil som fungerar mycket bra här. 

Del två har tilläggstiteln Sjukdomen. Nu var ju sjukdomen - Aids - närvarande redan i första delen, men här tar den ännu större plats i berättelsen. I första delen blev författaren själv synlig då Gardell inflikade rena faktaavsnitt. Det gör han inte här, vilket gör att fiktionen bibehålls boken igenom. Men boken innehåller tillräckligt många referenser till det som verkligen hände för att vi aldrig för ens en liten stund glömmer att den här sjukdomen drabbade hårt och skoningslöst.

The Bookkeeper

Den intelligenta webben

Ibland tycker jag att webben är lite för intelligent. Den fattar beslut åt mig som jag inte riktigt förutsett. Som till exempel när jag var inne på Monster och uppdaterade min profil. Bland annat bytte jag profilbild. Och vips dök den upp på Facebook. Inte som profilbild, men i mitt flöde.Någon gång har jag tydligen kopplat ihop mitt konto på Monster med Facebook. Det finns ju naturligtvis vissa fördelar med att ha olika konton ihopkopplade, men blir de för många så tappar man lätt kontrollen över vad som visar var. Och hur och varför. 

Ett annat exempel på webbens intelligens är den här bilden. En sajt som drivs av en fotograf från Singapore där han visar sina bilder tagna i Nordkorea. Jag sitter här i Sverige och tittar på dessa bilder och vad ser jag i vänsterkolumnen? Jo reklam för Zalando! Nu syns det inte så bra här, men det är svenska Zalando. (Kan förresten rekommendera sajten, där finns häftiga 360-graders panoramabilder från Nordkorea.) 

Det virtuella biblioteket

Jag har på allvar börjat utforska det virtuella biblioteket nu. Med det menar jag alltså att jag börjat låna e-böcker. Visserligen är utbudet fortfarande en liten aning begränsat - men det är enkelt och praktiskt. Jag behöver inte ens lämna hemmet. Och för övrigt var det länge sedan jag besökte ett bibliotek IRL så jag kan egentligen inte uttala mig om ifall utbudet faktiskt är mer begränsat i det virtuella biblioteket. 

Just nu är det andra delen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar som ligger parkerad i min läsplatta. 

Och i Wienerwald står träden kvar

Bara titeln! "Och i Wienerwald står träden kvar". En sådan titel är svår att motstå. Den tar en med till historiens - inte alltid så ljusa - rum. Den berättar om sorg och saknad. Måhända en efterhandskonstruktion att läsa in så mycket i en titel. Nu har jag ju läst boken men sällan har en titel passat så bra till sin historia.

Elisabeth Åsbrink fick en låda full med brev. Breven var skrivna till den unga judiska pojken Otto Ullman, från hans föräldrar mellan 1939 och 1944. Otto har fått tillfällig asyl i Sverige. Hans föräldrar är kvar i Wien och försöker få det eftertraktade affidavit som bekräftar att någon i ett annat land kan ta emot dem och sörja för deras uppehälle.

Breven utgör stommen i Elisabeth Åsbrinks berättelse. Det är de som för handlingen framåt. Med dem som utgångspunkt bygger hon ett pussel som ger oss en skymt, en ögonblicksbild av ett förflutet. Breven från Otto till sina föräldrar finns inte kvar. Honom möter vi genom föräldrarnas frågor och kommentarer i deras brev. Föräldrarnas brev är annars mest fyllda av triviala ting, som om allt vore normalt. I början är de fyllda av hopp och förtröstan, men allt efter tiden går gör sig först tristessen sedan hopplösheten synlig. Men det mesta av det svarta får man läsa mellan raderna.

Parallellt med breven fångar Elisabeth Åsbrink stämningarna i Sverige och den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Hon har också gjort rejäl research för att söka i spåren av familjen Ullman - den del av den som blev kvar i Wien - och försöka skildra hur deras livsutrymma sakta krympte tills endast den ödesdigra deportationen  återstår. 

På ett imponerande sätt väver Åsbrink samman alla dessa trådar och sällan förr har väl historien kommit så nära. 

Monster & Mysterier på Junibacken

Igår kväll var jag bjuden på VIP-invigning av Junibackens nya utställning Monster och Mysterier. Utställningen bygger på Martin Widmarks böcker om LasseMaja och om Nelly Rapp. Utställningen är hur fin som helst. Man har till exempel byggt upp hela Valleby. Så himla fint och kul. Jag rekommenderar alla som har barn i LasseMaja-åldern att besöka Junibacken och se utställningen. 

På vernissage

Det var åter dags för vernissage på Soya konstrum. Som alltid välbesökt. Som alltid trevligt. Som alltid inspirerande. Den här gången var det Eva Kerek som ställde ut sina naivistiskt färgglada målningar. Jag associerade lite till barnbok, låt vara modern och ganska experimentell sådan. 

Kurator Håkan Bull presenterar konstnären och hennes verk. I bakgrunden skymtar en av hennes målningar.

Vi köpte också ett verk. En tändsticksask med en av Eva Kereks kanelbullar. Hon har en viss förkärlek
för kanelbullar fick vi höra.  

Höstglöd

Jag är något av en "sucker" för höstens färger vilket lett till att mobilens minneskort är fyllt av bilder på löv i höstens alla färger. Här kommer några av dem. 

Det var som ...

Ser man på, ser man på. Det här är andra gången i världshistorien som jag har läst en Nobelpristagare innan hen fått sitt pris. Alice Munro alltså. Roligt! Jag har läst en del av hennes noveller och tycker mycket om hennes sätt att bygga en historia och verkligen levandegöra sin romanpersoner för mig som läsare. Det enda jag skulle önska är väl att hennes noveller ibland fick bli en roman. Som jag bloggat tidigare så känns det lite snopet emellanåt när berättelserna tar slut just som de är på väg att komma igång. Och där sitter jag och vill ha mer.

[Kan konstatera att Skansens Surikater gissade fel]

svd, dn ab

Främlingen gästade Bokhäxorna

Igår diskuterade vi Camus Främlingen i vår bokcirkel. Det blev [som alltid] en livlig diskussion. Den här gången var vi överens om att det var en mycket bra och intressant bok. Däremot var vi inte lika säkra på hur vi skulle tolka den, vad Camus egentligen ville säga med boken. Förordet gav visserligen en fingervisning och så finns det gott om analyser på nätet. Men för oss, som befinner oss en bra bit in på 2000-talet och både tidsmässigt och geografiskt långt ifrån problematiken med Frankrikes kolonisation av Algeriet, var det svårt att se symboliken i den kopplingen. Vi uppfattar snarare huvudpersonen Mersault som en person med drag av autism eller Asperger.

Att hitta rätt bland alla fantastiska dieter

Alla dessa dieter vi ska förhålla oss till och med jämna mellanrum dyker det upp en ny revolutionerande diet som ska göra oss friska, pigga, smala och snygga. Det är inte lätt att hitta rätt bland dem - och inte lätt att hitta rätt [mat]rätt heller. Just nu är det mycket 5:2-diet. Och i dess kölvatten pumpas det ut kokböcker med recept anpassade till just denna diet. Jag ska villigt erkänna att jag provat diverse mode-dieter, men alltid tröttnat ganska snart. Det blir lätt så krångligt. Man ska räkna poäng eller kalorier, eller så blir man bjuden på middag samma dag som man ska man ha sin fastedag. Så numera följer jag "äta-sig-mätt-men-inte-proppmätt"-dieten. Kombinerat med motion tror jag att den kommer att fungera alldeles utmärkt.

Kanelbullsfunderingar

Idag är det kanelbullens dag. Varför kan man undra. Visserligen tycker jag om kanelbullar. Mycket. Men det känns lite fånigt att just denna bulle ska ha en alldeles egen dag.  

Alla bagerier är säkert glada - och många arbetstagare, för det har nästan blivit ett måste för arbetsgivare att bjuda sina anställda på kanelbullar.

Enligt Wikipedia instiftades dagen för att främja försäljningen av jäst, mjöl, socker och smör. Och vår bullbakartradition. Men den traditionen upprätthålls väl mest av nämnda bagerier nuförtiden. 

Smoke on the water

Höstpromenad

De man möter om man tar en promenad mitt på dagen en vanlig vardag:

• Äldre personer med hund
• Yngre personer med barnvagn
• Några dagis/skolklasser
• Och så ett gäng joggare

Som i en fransk film

Det var en trevlig middag med goda vänner. På bordet en creolsk gryta och stämningen var härligt avspänd. Samtalsämnena gick i och ur varandra, med den minsta gemensamma nämnaren att de alla på ett eller annat sätt behandlade meningen med livet. Om så i skepnad det politiska spelet. I Sverige och i världen i övrigt. Det sociala samspelet mellan oss människor. Vad vi påverkas av och hur vi påverkas. Samtalet böljade och närmade sig det filosofiska och det var där någon gång som jag kände det som om jag var med i en fransk film.

Kallentoft fick en andra chans

Trots att jag för några år sedan dissade Mons Kallentoft riktigt rejält så gav jag honom en chans till och läste Vattenänglar. Jag är fortfarande inte övertygad om hans storhet som deckarförfattare, men när jag läser mitt inlägg om Sommardöd så måste jag ändå tillstå att jag inte störde mig på Vattenänglar fullt så mycket. 

Ett medelålders par hittas mördat i sitt hem och deras femåriga dotter är försvunnen. Är hon fortfarande vid liv? Och var finns hon i så fall? Malin Fors och hennes kolleger inser att det är bråttom. Deras efterforskningar leder dem in i en riktigt smutsig verksamhet. Det är inget fel på själva intrigen i den här boken. Den är spännande och skrämmande. Det är klart att man vill veta lite om personerna i boken, men Kallentofts lust att bli lite lätt överdramatisk och poetisk och filosofisk blir lite väl magstarkt för mig. Om han bara kunde sluta snubbla runt inne i huvudet på sina karaktärer i största allmänhet och låta bli att låta offren kommentera skeendet i synnerhet så skulle det vara en riktigt obehagligt bra deckare. 

Stor dramatik och lätt panik

Det utbröt stor dramatik och lätt panik här hemma i morse när jag inte kunde hitta min mobiltelefon. Denna vår moderna tids snuttefilt som är så mycket mer än bara en telefon. Jag vände varenda sten - eller lyfte varenda pryl stor nog att dölja en mobil - i lägenheten. Men nada. Noll och intet. Min mobil tycktes ha fått fötter. Och inte har vi kvar fast telefon heller så det gick inte att ringa för att försöka lokalisera den. Ganska snart började jag dock misstänka sambon. Våra mobiler är snarlika [visserligen en svartgrå och en vit, men i övrigt samma modell] och hur jag än rådbråkade mina små grå så kunde jag inte komma fram till annat än att jag senast sett den på köksbänken vid frukost. 

Vad göra? Jo det blev ett massivt pådrag på mejl och facebook och till slut fick jag kontakt med en gemensam vän som kunde ringa sambon och få bekräftat att där fanns min mobil. Puh. 

Titta vad jag hitta

Röjde i källaren idag. Man måste göra det ibland. Och i en bärkasse längst in i ett hörn dök dessa gamla godingar upp. Snacka "old school". Jag undrar om de födda på denna sida om millenniet ens vet vad det är. Efter en brutal rensning återstod en halvfull blandband från 80-talet som får följa med ut till stugan, där vi fortfarande har en kassettbandspelare. 

IRL Ty it you'll like it

Nu är det kanske inte något nytt att folk i digitala nätverk tar steget ut och även träffas "på riktigt" över en fika eller ett glas vin. Redan i Bokstavligts barndom brukade till exempel bokbloggare passa på att träffas på Bokmässan i Göteborg. Men jag tycker mig ändå se en liten trend till ökat kontaktsökande även utanför den digitala sfären. Åtminstone på LinkedIn. Således har det startats flera "Ska vi ta en fika"-grupper runtom i Sverige och idag var vi ett gäng som träffades för frukostfika på ett centralt beläget hotell i Stockholm. 

Det var mycket lyckat och ett både trevligt och bra sätt att utöka sitt nätverk. Det enda smolket i bägaren var att eftersom de flesta av oss inte hade träffats tidigare - och eftersom hotellet hade strulat till det med bordsreservationen - så visade det sig att vi blev två grupper. Och i båda grupperna undrade man varför så många hade hoppat av. Nåväl det kommer definitivt att bli fler träffar och nästa gång kanske vi väljer ett mindre hotell eller ett fik där vi lättare kan identifiera varandra.

Fitkion vs Fakta

Igår kväll såg jag filmen som "alla" pratar om nu - Monica Z. Filmen har höjts till skyarna av de flesta recensenter men också fått kritik - framför allt från Tom Alandh som ondgör sig över hur Monicas pappa porträtteras. Mer om just den kritiken senare i inlägget.

I stort sett är det Edda Magnuson som bär hela filmen. Och musiken förstås. En eloge också till kostym och scenografi som ger en tidstrogen miljöskildring. Och visst är det en sevärd film. Den är rappt och snyggt berättad och så blir det ju som så ofta när man ser film om verkliga personer, man sitter där och funderar på vad som är sant och vad som är "hitte-på". Och det kan inte hjälpas,  att även om manusförfattare Birro öppet deklarerat att han varit väldigt fri i sin berättelse, så får ju det man ser en tendens att bli "sanning". Särskilt om det man ser känns så autentiskt. Jag kan hålla med Daniel Sandström i Svd som skriver att "man hellre tar sig friheter med innehållet än med utseendet. ”Monica Z” är en visuell tidsmaskin, inte en detalj i scenografin känns fel"

Och så tillbaka till Tom Alandhs kritik av hur man gör Monicas pappa till en sur gubbe när han, enligt Alandh och andra som kände honom, var en glad bohem som snarare stöttade Monicas ambitioner. Jag kan inte säga att jag reagerade så kraftigt på hur pappan skildrades, det var inte något som tog överhanden, men å andra sidan vet jag inte om just den konflikten var så viktig för filmen. Peter Birro och filmens producent Lena Rehnberg menar att eftersom det är en spelfilm de gjort så måste de förhöja verkligheten för annars blir det en dokumentär och tråkigt. Nu behöver dokumentärer inte alls vara tråkiga - snarare tvärtom om de är välgjorda - men jag tror jag förstår vad de menar. Att om man försöker göra en spelfilm som ligger helt nära sanningen så blir det lätt dramadokumentär och det kan lätt bli lite torrt och tråkigt. 

Sammanfattningsvis går det inte att komma ifrån att det är en svår balansgång när man gör fiktiv film av fakta med ett persongalleri bestående av namngivna verkliga personer.

Och så kom regnet

Den senaste tidens väder får mig att tänka på en ungdomsbok jag läste för några år sedan, Stefan Castas Den görna cirkeln. Boken handlar om några ungdomar på en internatskola. Efter en längre tids extrem värme kommer regnet och det är inget vanligt regn. Det fullkomligt öser ner. Ungdomarna sätter sig under tak på skolans veranda. De är både fascinerade och lite skrämda. Regnet fortsätter att ösa ner och översvämma allt och slutligen har vattnet stigit så pass att en våldsam våg kommer och sveper med sig hela verandan. När verandan med ungdomarna slutligen når land igen är de i ett kusligt öde landskap. Den gröna cirkeln är en riktigt spännande dystopi [och även om man ibland kan undra, så får vi väl hoppas att den inte blir verklighet]. Stefan Casta har kommit med en fortsättning också, Under tiden, men den har jag inte läst. 

Sommaren är [inte alltid] kort

Idag blev det en morgonpromenad längs vattnet. Jag tror att jag ska göra det till en daglig vana. Åtminstone så länge vädret är såhär medgörligt. Man kan ju inte annat än älska att sommaren bara fortsätter och fortsätter och ...

Däremot är inte vår lägenhet särskilt kompatibel med denna långa sommar. Den är nämligen väldigt dålig på att städa sig själv och i takt med att jag och sambon prioriterar utomhusaktiviteter så förfaller vår lägenhet till det stadiet att den snart skulle kunna platsa i Lubbe Nordströms klassiska serie Lort-Sverige.

An offer you can refuse

Jag blev uppringd av en ûberhurtig telefonförsäljare som sade sig ringa från Fristående elbolaget. Först kom det där glättiga "visst är jag trevlig och visst är vi nästan kompisar"-snacket som ska mjuka upp kunden och göra den vänligt inställd, men som har rakt motsatt effekt på mig. Sedan kom det väldigt generösa erbjudandet att sänka mina elkostnader med 40 procent. 

Han pratade på i hundraåtti utan att hämta andan, men till slut lyckades jag ändå flika in att jag inte var intresserad av att byta elbolag. Då pratade han i på hundraåtti ett bra tag till och påstod han att han inte alls var ute efter att få mig att byta elbolag utan bara ville ta hand om allt som hade med mina elkostnader att göra och låta mig ta del av deras finfina erbjudande för att sänka dem. Jag avbröt honom på nytt och sa att jag inte var intresserad. Flera gånger. Nu började han låta lite irriterad på rösten och det glättiga tonfallet fick något ansträngt över sig. Men han vägrade ge upp. 

"Nu får du väl ändå ge dig, jag är inte intresserad", sa jag. Men han bara fortsatte prata. "Nu lägger jag på luren", sa jag. Han bara "bla bla bla bla". Jag bara "klick". 

Mr Mojo risin - Mrs Mojo fallin

Så har man provat på att utföra någon form av "slå knut på sig själv"-yoga i ett 38 grader varmt rum. Det är inte helt obekvämt. Men ack så vingligt. Efter bara några minuter rinner svetten i strida strömma och yogamattan blir blöt och halkig. Och där ska man alltså stå på ett ben med armarna ut åt olika håll, huvudet åt det tredje samtidigt som man försöker få benet i luften så högt och rakt ut som möjligt. Jag kan väl avslöja att det inte direkt var ett av mina mest graciösa ögonblick. Men efteråt känner jag mig mör på ett väldigt angenämt sätt och lealös som en uppblött trasa. Och - det är säkert bara inbillning men - jag känner mig lite vigare än innan. 

Bokkonst

Det är något speciellt med böckerna från förr. När vi flyttade om bokhyllan pp landet fick böckerna av modernare snitt maka på sig till förmån för dessa skönheter.

Talande skyltdockor

Nu har jag väl ändå sett det mesta. Var och såg Gaultier-utställningen och det var en upplevelse utöver det vanliga. Massor med läckra och tokiga kreationer. Javisst. Men det som ändå fick mig att tappa hakan [och fundera på om någon hade spetsat mitt förmiddagskaffe] var att skyltdockorna betedde sig på ett sätt som skyltdockor vanligtvis inte brukar bete sig på. Deras ögon rörde sig nästan oavbrutet och rätt som det var blev man tilltalad av dem. Ja, några av dem brast till och med ut i sång emellanåt. 

Rensa och röja

Det finns en risk med att ha en stor lägenhet och ett relativt rymligt källarförråd. Nämligen risken att man samlar på sig alldeles för mycket av alldeles för många saker. Men i helgen gjorde jag och sambon en insats och rensade och röjde ganska ordentligt i skåp och lådor. Det blev två stora sopsäckar fyllda med saker att skänka till bättre behövande. 

Filmtajm hela veckan lång

Eftersom sambon för några dagar sedan kom hem med en hel packe hyrfilm under armen så har vi ägnat en del tid åt att beta av dessa filmer. Hittills har vi avverkat Bakom stängda dörrar, Jakten, Broken och Amour. Alla fyra bra på sitt sätt. Ingen av dem platsar i kategorin feel-good-filmer.

Bakom stängda dörrar - Om det finns något som kan kallas lättsam thriller, så är den här filmen en sådan. Franskläraren Germain rättar den en dåliga uppsatsen efter den andra, när han plötsligt i Claudes uppsats hittar ett frö till en litterär talang. Samtidigt bekymrar innehållet honom. Claude skriver nämligen på ett väldigt voyeuristiskt sätt om en klasskamrats familj. Trots detta kan inte Germain låta bli att uppmuntra Claude att fortsätta skriva. Diskussionerna mellan lärare och elev varvas med scener ur Claudes uppsatser. Händer det han skriver på riktigt eller bara i hans fantasi och hur mycket styr Germain hela händelseförloppet?, är frågor som ställs. 

Broken - handlar om grann(o)sämja. Den brutala Mr Oswald misshandlar den lätt förståndshandikappade grannpojken Rick, som han felaktigt tror har gjort närmande mot en av hans döttrar. Den brutala misshandeln sätter igång en kedja händelser som får oanade konsekvenser för alla inblandade. 

Jakten - Några förflugna ord från en arg och besviken liten flicka och en inkompetent utredare som ställer ledande frågor är allt som behövs, och Mads Mikkelsens huvudperson Lucas blir oskyldigt anklagad för pedofili. Snart har han hela byn emot sig och utfrysningen är total. Stundtals kniper det till i magtrakten av obehag på samma sätt som när jag såg Vinterbergs Festen, men Jakten kan ändå inte mäta sig med den filmen. 

Amour - Jag skrev i början av inlägget att ingen av filmerna var feel-good-filmer och Amour är så långt ifrån feel-good man kan komma. Efter en stroke är Anne förlamad på höger sida. Hennes man Georges har lovat att hon aldrig ska hamna på sjukhus och blir hennes skötare. Instängt och isolerat går det åldrande parets liv från dåligt till sämre. Amour är en obarmhärtig film. Den är bra. Men lång. 

Språkförbistring

Jag läste i morse i DN att Språkkonsulterna anmäler PRV för obegripligt språk och tänkte att jag skulle få anledning att skriva något lite lagom spydigt om myndigheter som krånglar till det så och hanterar svenska språket så illa att inte ens Språkrådet förstår det. Men när sedan artikeln uppdaterades med utdrag ur den obegripliga texten så blev det för mig i stället obegripligt att texten kunde anses så obegriplig. Så nu måste jag istället raljera lite över hur det kommer sig att språkkonsulterna som påstår sig vara "experter på att göra språk begripligt" inte förstår PRV's text. Hur ska de kunna göra språk begripligt om de inte begriper det språk de ska göra begripligt?

Här är hela texten, (från Språkrådets fb-sida).

Så hände det till slut

Det här klippet kom som sms från min nu 17-åriga [hur sjutton gick det till, han var ju nyss en liten parvel?] brorson, som en liten påminnelse om den gången för länge sedan då jag och sambon tog med honom till Muminvärlden.

Brorsonen var 3 år och helt såld på Mumin, och väldigt förväntansfull inför besöket i Mumindalen. Det var bara det att för honom var Mumindalen den mjuka pastelliga värld han mött i de japanska tecknade tv-programmen, så mötet med den mörka granskogen som utgör Mumindalen i Nådendal blev inte riktigt som han tänkt sig. När den första muminfigur vi stöter på dessutom är en 180 cm lång Stinky var det i princip kört. Mumindalen är LÄSKIG och vi fick med all den vuxnas list förmå honom att över huvud taget stanna kvar där. Så småningom gick det lite bättre och till slut vågade han till och med sitta tillsammans de andra barnen bredvid Mumintrollet och meta.

Saker man gör

Som att man till exempel får för sig att man ska upp på Kammarrättens tak och snubbla omkring.

Som tur var kändes guiden Igor trygg och kunnig. 

Och så berättade han roligt och intressant om Stockholm i allmänhet och Riddarholmen 

& Gamla Stan i synnerhet

Och man kan ju inte säga annat än att utsikten var anslående.

Märkliga kombinationer

Jag har läst att det ges ut en kokbok nästan varje dag i Sverige. Vilket är ganska märkligt med tanke på att nätet är fyllt av recept. Själv brukar jag googla friskt och har ännu aldrig blivit utan napp. Men visst. Jag kan också tjusas av coffee table-snygga kokböcker. De kan ge inspiration när man inte riktigt vet vad man vill laga [för då fungerar google dåligt]. Och så slipper man lustiga reklamfilmer som gör reklam för domedagsspel och annat skoj som ibland dyker upp och man tvingas titta på innan man kan komma till det recept man klickat på. Det hände nämligen senast idag. Jag tror att det var på hittarecept.se. Jag kan i och för sig stå ut med att tvingas titta på en kort reklamsnutt på ca 10-15 sekunder men blev lite brydd av kombinationen. Tänkte de att någon som letar efter recept på nyttiga smoothies absolut också skulle vilja köpa ett våldsamt datorspel - eller vad det nu var för slags spel? 

Grym(t) bra film

Igår såg vi äntligen Cate Shortlands film Lore som vann Bronshästen för bästa film på Stockholm filmfestival 2012. Vi missade den under Stockholm filmfestival och den hann både komma och gå på biograferna utan att vi kom till skott. Men nu har den äntligen kommit till vår lokala filmuthyrare och då slog vi till. Och jag säger bara: Se den Se den Se den!

Det är andra världskrigets sista dagar, någonstans i Tyskland. Fem syskon står ensamma sedan först deras pappa och sedan deras mamma lämnat dem. 15-åriga Lore blir ansvarig för att leda sina yngre syskon genom ett sönderfallet Tyskland till deras mormor. Den farliga och bitvis skräckfyllda vandringen berättas återhållsamt men med mycket känsla och stor nerv. Filmen är som en hästspark i magen. Så återigen: Se den Se den Sen den!

Lika men olika

Kungsholmen stoltserar med två stycken gratistidningar som kommer en gång i veckan. De borde väl vara ganska lika. Kungsholmen är ju inte så stort så hur mycket olika saker finns det att rapportera om varje vecka? Kan man tycka och tro. Men de här tidningarna är ändå ganska så olika i vad man väljer att skriva om och framför allt i sin framtoning. Vårt Kungsholmen blandar friskt och berättar i stort och smått om sådant som händer i stadsdelen. Deras reportage känns ofta ganska allmängiltiga och informativa. Det kan handla om trevliga nya butiker och restauranger, eller om personer som har något intressant att berätta. Mitt i Kungsholmen däremot verkar ha fastnat mitt i eländet. Deras artiklar handlar till största delen om negativa saker, personer som råkat illa ut på ett eller annat sätt. Som till exempel på bilden nedan. Vårt Kungsholmen har en stor bild på två glada pojkar som lyckats fiska upp en väska som blåst i vattnet med Mitt i Kungsholmen ropar ut att det stulits en himla massa cyklar.

From Russia with hate

Den senaste tidens signaler från Ryssland om situationen för hbt-personer är minst sagt oroväckande. I januari klubbades en lag igenom som förbjuder "homosexuell propaganda". Det är illa nog. Och som ett brev på posten i denna homofientliga miljö har våldet mot hbt-personer trappats upp och det senaste hemska inslaget är att ryska nynazister torterar unga bögar som de lurat till sig via dejtingsajter. Inte sällan filmas dessa övergrepp och läggs ut på nätet. Polisens intresse av att utreda dessa brott är minimalt.

Stockholm Pride uppmanar alla svenska makthavare att starkt och tydligt ta ställning mot Rysslands antihomo-lag något som Carl Bildt anammade via Twitter och som fick Rysslands ambassad att reagera. Dock inte genom att visa någon som helst förståelse för kritiken. Nej tvärtom så försvarar man - förstås - sitt lands agerande:

”I alla tider har det ryska samhället utvecklat sin egen uppsättning moraliska värderingar, kulturella och religiösa traditioner som delas av en stor majoritet av folket. Det är just därför vi inte vill skapa förutsättningar för ”omvänd diskriminering”, när en liten grupp medborgare ges rätt att aggressivt marknadsföra sina åsikter till barn som strider mot de synpunkter som den dominerande majoriteten av ryssarna.”

Omvänd diskriminering? Ja, vad ska man säga? Om det inte vore så fruktansvärt skulle det nästan vara ett skrattretande uttalande. 

Kan inte klaga

Det brukar skämtas en hel del om omöjliga svärmödrar, men jag kan inte klaga på min svärmor. Samtidigt som jag och sambon låg och sov efter en par kvällars/nätters festande passade hon på att bege sig ut i blåbärsskogen för att plocka bär ... åt oss. Fyra och en halv liter blev det som vi fick med oss hem. Och ändå ojade hon sig och tyckte att det var för lite. Nu har vi frysen full och morgon-yoghurten smakar extra gott! 

Försummad blogg

Jag medger att jag har försummat min blogg å det grövsta denna sommar, men vi var faktiskt överens - bloggen och jag - om att ta sommarlov. Och dessutom är det svårt att blogga när man befinner sig utanför Internets räckvidd. Vilket jag har gjort ganska mycket de senaste veckorna. 

Semester vid havet

Inser att det blivit ganska mycket bilder här på bloggen på sistone. Kanske borde döpa om den från Bokstavligt talat till Bildligt talat. Men här kommer i alla fall några bilder till från Soklot i Österbotten.

Trista typer

På Twitter och Facebook har samlingsbilden nedan börjat synas. Den är fylld med föraktfulla tweets om damfotboll i allmänhet och dess utövare i synnerhet. Att håna andra är en sak men när upphovsmännen själva började utsättas för mothugg - och i en del fall även hån - var det inte längre lika kul. De allra flesta av dem har antingen stängt sitt konto eller gjort det privat. 

Vad de kanske inte riktigt förstått är att detta inte räcker för att göra dem osynliga på nätet som helhet. Om man söker på deras namn så kommer man i flera fall rätt in på deras facebooksidor eller hittar bilder på dem från deras idrottsklubbar. För tragiskt nog verkar det som om nästan samtliga av dem är unga idrottskillar. Många av dem har säkert inte ens uppnått myndig ålder och det är lite tragiskt att den här typen av sexistiska åsikter finns bland unga killar i Sverige idag. Man undrar vad det är för värderingar som frodas i idrottsmiljön. Här finns det mycket för idrottens ledare att ta tag i.

Pappas snickarbod

Pappas snickarbod är ett under av ordning och reda. Var sak på sin plats. I snörrära rader.

Som till exempel alla skarvsladdar - ordentligt ihoprullade och elegant upphängda. 

Raspar och stämjärn har fått varsin låda.

Andra verktyg får dela låda, men ändå sorterade i prydliga fack.

Fönstertittare?

Den här lilla filuren har suttit på vår balkongdörr

och tittat in på oss hela dagen.

Trevliga grannar

Vi har söta grannar här på vår ö.

Mobiloperatörer som skyr telefonen

Att få någon personlig kontakt och service via telefon med de som gärna säljer på en sina telefonabonnemang med tillhörande telefoner tycks vara mer än svårt.

Gjorde ett första försök i morse. Efter att ha fått lyssna på deras bedyranden om att de ständigt arbetar med att förbättra sin kundservice uppmuntrades jag att vända mig till deras webb för att sedan få höra att beräknad väntetid i telefon var cirka 15 minuter. Därefter uppmanades jag att återkomma under eftermiddagen då det oftast var kortare kötid.

En lite småsur kommentar på Twitter gav däremot omedelbar respons. Men ingen hjälp. Twitter-personen hade tydligen inte tillgång till telefon. 

Så jag försökte ringa igen i eftermiddags på anmodad tid. Då var den beräknade väntetiden mer än 20 minuter! Tänk om de omplacerade de där som sitter och bevakar Twitter till kundservice istället ...

Det ska böjas i tid ...

Den här sortens evenemang är inte riktigt vad man förväntar sig att få se reklam för en varm sommardag i juni.

Bygga bo

Midsommar firades tillsammans med familjen på det gemensamma landstället. För oss människor var det lättjefulla dagar i skön miljö, men våra blivande hyresgäster var desto mer idoga. Vi upptäckte nämligen att ett par svalor som bäst höll på att bygga bo under taket till vår veranda. 

Här inspekterar de platsen inför byggstarten.

Redan följande dag hade de hunnit ganska långt i sitt byggande.

Det papperslösa kontoret

Idag har jag ägnat mig åt pappersjobb. Som mest bestått i att sortera in i pärmar. För trots att vi lever i det digitala tidevarvet så tycks vi inte bli kvitt allt papper. Men egentligen undrar jag om jag behöver sortera och spara alla dessa papper. Det brukar oftast vara så att efter ett visst antal år i pärmen - oftast i samband med att pärmen blivit överfull - så är det dags för nästa sortering. Den som leder till pappersinsamlingen. 

Kort på villovägar

För några månader sedan var mina svärföräldrar på Mallorca. Och då skickade de ett vykort till oss som aldrig tycktes komma fram. Förrän nu. Av poststämpeln att döma så har vykortet tagit vägen via Malta. Hur det kom dit kan man bara gissa. 

Kädshoppandets våndor

Vi är bjudna på bröllop i sommar. Något som vi verkligen ser fram emot. Ett bröllop är liksom festernas fest. Det är bara ett problem. Kläder. Festkläder à la bröllop trängs inte direkt i min garderob. Således tar projekt "hitta fina festkläder" sin start. Ett par finbyxor har jag [NEJ, inte klänning, jag är inte kompatibel med dylika plagg.] och tillsammans med en snygg topp eller tunika skulle de kunna fungera. Resultatet so far efter flängande i X antal butiker: Ganska nedslående. Varför är alla fina sommartoppar-blusar-tunikor alldeles genomskinliga? Va? Dessutom är de anpassade efter en tonårskropp. Jag har lämnat både min tonårstid och dito kropp bakom mig sedan mååånga år. Var går vuxna kvinnor när de vill handla snygga [fest]kläder? 

Minnet är intensivt, men aningen kort

I februari i år avslutade jag kursen i e-bokdesign och produktion på Södertörns högskola. Då kände jag mig som en hejare på att omforma text och bild till epub-formatet. Nu har det gått några månader och det känns som om det är dags att friska upp minnet innan dessa kunskaper faller helt i glömska. Desto bättre då att mina kompisar Annika Nasiell och Maria Ström vill göra e-bok av sin bok Börja skriva! Så nu sitter jag här och bläddrar i mina [inte så] gamla skolpapper och är redo att sätta igång. 

Händerna upp i luften ♪ ♫

Det smått lustiga som inträffar när x antal massa människor samtidigt sträcker upp sina händer med kameror/smartphones i luften för att försöka fota något som befinner sig en bra bit bort. 

[Ja, jag erkänner, jag befann mig på Slottsbacken för att få en skymt av de nygifta i lördags. Men såg, som ni ser, mest händer.]

Gul utanpå

Det är alltid lite knepigt att kritisera en biografi. Handlingen och innehållet dikteras av hur en person väljer att skildra sitt liv och det är det ju svårt att ha invändningar emot hur personen väljer att berätta sin historia.
I Gul utanpå berättar Patrik Lundberg öppenhjärtigt om sin känsla av utanförskap och sitt sökande efter sina rötter. Patrik föddes i Korea som Jong Dae men adopterades till Sverige när han var nio månader.

Även om det i grunden är en gripande historia han berättar så blir jag inte gripen och jag försöker förstå varför. Dels så stör jag mig på hans jargongiga språk. Det kanske fungerar journalistiskt i till exempel krönikor, men jag tycker inte riktigt att det håller för en hel bok. Den lite raljerande berättarstilen gör också - på något märkligt motsägelsefullt sätt - att hans berättelse, trots att den är väldigt utlämnande, känns grund och ytlig.

Med detta sagt vill jag ändå säga att jag tycker att Gul utanpå alls inte är någon dålig bok. Den kan med fördel sättas i händerna på såväl unga [den är utgiven som ungdomsbok] som gamla och kan förhoppningsvis öka förståelsen för alla som inte ser sådär blonda och blåögda ut som somliga vill tro att vi svenskar ser ut.

Den som spar hon har

... eller åtminstone hade.
Jag hakade aldrig på när Borgen började sändas i TV. Det var något med sättet den presenterades på som inte attraherade mig. Men det var då. Nu har jag toktittat mig igenom nästan hela säsong 1 och är väl insatt i Danmarks politiska intriger (hur kan de göra så bra tv-serier egentligen?). Väntar ivrigt på att säsong 2 ska dimpa ner i brevlådan.

Mångalen

Härom kvällen var månen alldeles extra vacker utanför våra fönster. Blev lite mångalen och plockade fram kameran och testade lite olika exponeringen. Ett stativ hade naturligtvis varit att föredra, men tyvärr äger jag inget dylikt.

Hemmakontoret

Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg. Och detsamma tänkte jag när jag "gjorde om" vår strykbräda till avlastningsbord. Det fungerar alldeles utmärkt. Höj- och sänkbar är den också. 

Sång och politik

Vänsterpartisten och tillika Kulturnämnden i Malmös ordförande Daniel Sestrajcic anser inte att Israel ska få delta i Eurovision Song Contest. Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om staten Israels politik, eller de konflikter som pågår i landets närområde. Det är alldeles för snårigt och komplext och jag är inte tillräckligt insatt. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur han tänkte, Sestrajcic. Ukraina, Vitryssland och Azerbajdzjan deltar i samma tävling och jag har inte hört att Sestrajcic uttalat sig för att de borde bojkottas. Men det kanske är skillnad när man förtrycker sitt eget folk? 

Ligger i hårdträning

Idag ligger jag i hårdträning. Men det är inte någon typ av fysisk aktivitet det handlar om. Det handlar om koncentration och fokusering. Jag försöker tvinga mig själv till att göra en sak åt gången. Och jag försöker träna mig på att läsa en instruktion till slutet innan jag börjar testa och fippla. Det går väl sådär...

Som ni märker så sitter jag och bloggar nu. I stället för att läsa i guiden - som är hämtad från iis.se eminenta samling. Jag har visserligen stökat en hel del med wordpress redan, men nu tänkte jag att jag faktiskt ska ta och läsa igenom den här guiden från början till slut i stället för att - som jag brukar - köra med "trial end error"-taktiken, som i och för sig brukar fungera ganska bra,  om än ta lite längre tid.