Snömannen - riktigt läskig läsning

Jag är verkligen inte lättskrämd - i alla fall inte när det gäller böcker - men när jag häromkvällen låg och läste Jo Nesbøs Snömannen blev jag riktigt mörkrädd. Jag har läst flera av de tidigare böckerna om Harry Hole och de har varit mer som traditionella deckare, om än väldigt bra sådana. Men Snömannen är en mer som en thriller.

En gift småbarnsmor anmäls försvunnen och det ger Harry Hole och hans kolleger anledning att gå igenom tidigare ouppklarade fall av till synes oförklarliga försvinnanden. Hole har dessutom fått ett anonymt brev från någon som kallar sig Snömannen och börjar misstänka att de har med en seriemördare att göra.

Storyn är väl i sig inte så originell men den berättas med en ständigt närvarande krypande känsla av obehag och fara. Och jag får hela tiden betvinga min impuls att se mig över axeln.

Dudunk… dudunk… dudunk…. dudunk…. Mörkerplan nästa!

När Hanna paoade hos oss på Barnens Bokklubb så läste hon in Spöktåget. En häftigt rytmisk bilderbok där vi får följa spöken och monster av alla de slag på en tågresa med ett överraskande slut.

Veckans tematrio

Veckans tematrio är "gamla svenskar". Med andra ord svenska klassiker.

Pär Lagerkvist är min absoluta favorit bland svenska författare - gamla som nya. Jag har svårt att välja ut en enda bok av honom, för jag tycker nästan lika mycket om alla dem som jag läst, och jag är också väldigt förtjust i hans dikter.

Karin Boye måste jag ju absolut ha med i denna trio. Även om jag inte lika ofta återvänder till hennes dikter nu längre, så har de ändå tidvis betytt väldigt mycket för mig.

Viktor Rydbergs Singoalla får bli mitt sista val till denna tematrio. Som tonåring tyckte jag att kärlekshistorien mellan riddar Erland och Singoalla var det vackraste och sorgligaste jag någonsin läst och jag läste den om och om igen. Så gick åren men för ungefär ett år sedan hade jag anledning å jobbets vägnar att läsa om den igen. Och ja, jag tycker fortfarande att den är fin och sorglig.

Snö

Landet en otroligt solig dag i mars.

Karamellens ord

Ibland har man lyckan att få ett manus i sin hand som bara är "wow". Precis så kändes det när jag började läsa Karamellens ord som inte har kommit ut än. Men jag rekommenderar alla att hålla utkik efter den när den kommer för det är en så fin och rörande berättelse att jag blev alldeles tårögd.

"En gång fanns det en döv pojke som älskade en kamel". Så börjar berättelsen om Kori. Det är så han heter den döva pojken. Men själv tänker han att han heter "Läpparna runda, Munnen utdragen". När Kori första gången träffar Karamellen [det är så han kallar sin älskade kamel] tycker han att den rör läpparna precis på samma sätt som hans mamma gör när hon talar till honom, "Läpparna runda, Munnen utdragen". Kori besöker Karamellen varje dag efter skolan och i kamelens munrörelser läser han in vacker poesi som han nedtecknar. och den här boken är så vackert och poetiskt skriven att det är som poesi i sig.

Ett Muminminne

När brorsonen var liten älskade han Mumintrollen. Den där japanska tecknade varianten. Med gulliga fina färger och mjuka former. Så när han var två år tog jag och sambon med honom till Mumindalen i Finland. Som han såg fram emot detta. Vi anlände till Åbo på kvällen och skulle sova en natt på hotell innan vi reste vidare till Mumindalen. Gissa om det var en liten kille som hade svårt att komma till ro den natten? Men hur det nu var så somnade han till slut och det blev morgon och vi tog bussen för att hälsa på Mumin.

Men eländes elände. Den finska tallskogen påminde ganska lite om de japanska bulliga formerna av Mumindalen. Och när vi precis i början [man fick gå igenom en ganska mörk gång] stötte på en Stinky som var 1.90 lång var det kört. Brorsonen blev alldeles förskräckt och resten av dagen i Mumindalen var han hela tiden på sin vakt och mest intresserade av att åka hem.

Detta minne dyker upp nu när Mumin firar 65 år med en jättefin hemsida som inte är den japanska designen utan mer i Tove Janssons anda, men dock snällare än finsk tall.

Lyckad PR

Så länge jag kan minnas har GB:s fula glassgubbe-clown stått och hängt utanför kiosker och andra ställen där de säljer glass. Och så har det väl inte varit så mycket mer med det.
Men i somras hände det plötsligt något. Det dök upp en lika färgglatt ful glassgumma-clown tillsammans med GB-gubben - som enligt DN heter Clovve [och gumman heter Clovina]. Och vad värre är. Det ska bli bröllop! På Liseberg! Som ska sändas på TV5!

Jag kan se framför mig hur man suttit i något marknadsföringsmöte där på GB och funderat och så har någon kommit på "att den där gamla gubben kanske vi skulle ta och göra något med. En renlansering kanske som vi kan få lite press kring".
Jag säger bara: Grattis, det lyckades!

Mycket läsvärt

Maskarna på Carmine street av Håkan Nesser börjar som en relationsroman om ett äktenskap som är i kris efter en stor tragedi. Men allteftersom berättelsen fortskrider så börjar det mer och mer likna en thriller.

Erik och Winnie har flytt(at) från Europa till New York för att försöka gå vidare i livet och i äktenskapet efter att deras fyraåriga dotter 17 månader tidigare blivit bortförd av en okänd man utanför deras hem i Maardam. Det är där vi börjar på Carmine Street. Undan för undan får vi lära känna Erik och Winnies historia. Hur de träffades och vad som hänt i deras liv och vilka hemligheter de har för varandra. Det är Erik som är berättarjaget och det är suggestivt berättat med ungefär vartannat kapitel i minnets backspegel och vartannat här och nu.

Som sagt, till att börja med handlar det mycket om Eriks känslor och funderingar. Och oro för sin hustru Winnie som börjar agera mer och mer mystiskt. Flera gånger kommer han på henne med att ljuga honom rakt upp i ansiktet.

Så sakteliga ändrar berättelsen karaktär. Det börjar dyka upp tecken av närmast ockult karaktär på att deras dotter fortfarande är i livet. Motvilligt och med mycket skepsis följer Erik dessa ledtrådar och nu har Nesser mig helt i sitt grepp. Det är otroligt spännande på ett krypande obehagligt sätt. Jag har ingen aning om var det hela ska ta vägen förrän det händer. Det är skickligt. Det är spännande. Det är i allra högsta grad läsvärt.

Lotta Olsson får Hellsing-pris

När Lennart Hellsing-priset för andra året delas ut blir det till poeten och barnboksförfattaren Lotta Olsson. Hon får priset för sin häftiga Zucchini till en tax. Det är en ABC-bok på ett annorlunda och finurligt sätt där vi lotsas genom ett myllrande bokstavslandskap.

Lotta Olsson har också skrivit de mysiga böckerna om Lisa Bengtsson och gjort bilderböckerna om den söta valpen Morris.

Ny bok med Lilla Ugglan

Min absoluta favorituggla är tillbaka i en ny underbar bilderbok. "Jag är inte sömnig" heter den och det är också det han med en dåres envishet upprepar gång på gång till alla som försöker få honom i säng, där han sitter på sin gren och klipper med ögonen. Jag är helt upp över öronen förälskad i denna lilla tjuriga uggla.