Siffror snurrar i huvudet

Nu har jag ägnat två dagar åt att grotta ner mig i siffror. Och nu snurrar det siffror på kors och tvärs i mitt huvud. Jag har inget emot siffror men i mitt jobb som webbredaktör brukar jag inte behöva befatta mig så mycket med dem. Jag är inte så van helt enkelt. Men nu har jag som sagt gjort en djupdykning i vårt utmärkta (?) analysverktyg där man kan vrida och vända på parametrar, lägga till och dra ifrån och se nya siffror trilla in. Det är bara det att till slut har jag vridit och vänt så till den milda grad att jag helt tappat kontrollen över vad siffrorna som visas egentligen vill tala om för mig. Och sen när jag äntligen fått någon ordning på det och begripit, på ett ungefär, vad siffrorna betyder - då är det dags att försöka dra smarta slutsatser och komma fram till något och analysera.

Nåväl, endast framtiden kan utvisa om jag blev något klokare:)

Konsten att gömma kulturbilagan

Ja den konsten har min morgontidning, Svenska Dagbladet, förfinat till fulländning verkar det som. Varje morgon samma sak. Kulturen ligger gömd inne i någon enveten annonsbilaga som man först måste skala bort för att komma åt kulturdelen. Dessa annonsbilagor är gjorda av tidningspapper och ser ut som en tidningsdel, så det är inte heller alltid helt lätt att lista ut att de i sitt inre döljer kulturen. Och SvD har ju dessutom en utmärkt kulturbilaga. Den behöver inte skämmas för sig.

Bokfemman v 22

Här kommer mitt bidrag till Malins bokfemma vecka 22. 5 manliga författare vars böcker jag läser/läst mycket av.

Isaac Bashevis Singer är en fantastisk berättare. Han böcker myllrar av liv. Jag tycker om dem alla, tror inte att jag läst någon dålig bok av denne man och därför har jag också svårt att välja ut någon som den bästa. Men för att bara nämna några titlar: Trollkarlen från Lublin, Ung man söker kärleken och Skuggor över Hudsonfloden. Den förstnämnda är en härlig och lite burlesk skröna om Jasja som reser runt i Polen och förtrollar kvinnorna. Ung man söker kärleken utspelar sig i sekelskiftets Warsava och handlar om den unge Singer himself. Skuggor över Hudsonfloden utspelar sig i det sena 40-talets new York och handlar om några judiska flyktingars liv.

Peter Pohl har skrivit några riktigt superbra ungdomsböcker (som man har lika stor behållning av att läsa som vuxen). Vi kallar honom Anna, en fruktansvärd historia om mobbning och skuld och Janne min vän, där Krille berättar om sin mystiska vän Janne. Jag kastar mig fortfarande över varje ny bok av Peter Pohl, men tyvärr tycker jag inte att han håller samma kvalitet längre.

Per Nilsson är en annan ungdomsboksförfattare. Och där säger jag bara en sak; Hjärtans fröjd och den nya (kommer i höst) The return of Hjärtans fröjd.

Henning Mankell har jag ju läst en hel del av, och han skriver bra. Wallanderböckerna förstås, även om de blev lite tjatiga till slut. Danslärarens återkomst är inte Wallander men en riktigt bra deckare. och så vill jag varmt rekommendera Eldens hemlighet om Sofia som trampar på en landmina och Pojken som sov med snö i sin säng och de andra böckerna om pojken Joel.

Pär Lagerkvist måste ju också vara med på min lista. Som jag fascinerades av hans författarskap när jag först stiftade bekantskap med det. Barabbas, Dvärgen och Bödeln är favoriter jag ständigt återkommer till.

Amerikanska litteraturkritiker har ruttnat på bloggandet

I en notis i DN läser jag att amerikanska litteraturkritiker ruttnat på litteraturbloggare. En del av dem går till och med så långt som att hävda att litteraturkritik och recenserande av böcker inte är en demokratisk aktivitet. "Let me put this bluntly, in language even a busy blogger can understand: Criticism — and its humble cousin, reviewing — is not a democratic activity." Så skriver Richard Schickel i LA Times. Det var hårda ord må jag säga. Och jag har svårt att se att det ena ska utesluta det andra.

Andra bloggar om: Litteratur

Den där Harry

Det börjar bli lite löjligt det här. Nu har man släppdatum för att tillkännage ett släppdatum. Tidigare i veckan fick jag veta att torsdagen den 24 skulle det svenska förlaget tillkännage släppdatum för den svenska utgåva av sista Harry Potter. Igår var det således dags. Då fick vi veta släppdatum och titel för den svenska utgåvan av sista Harry Potter. Den släpps 21 november och kommer att heta Harry Potter och Dödsrelikerna.

Petra på En annan sida skriver att Rowling fick komma med en alternativ titel som skulle göra sig bättre på svenska, eftersom "deathly hallows" var så svåröversatt. Och på Magicas blogg kan man läsa att det engelska förlaget letar med ljus och lykta efter någon ny bautasuccé-serie som kan bli nästa kassako. Så alla ni som har ett gäng manus liggande i byrålådan, passa på :)

Andra bloggar om: Harry Potter, J K Rowlings, Litteratur, Böcker

Och mer om den gode Harry här och här

Bokfemman v 21

Här kommer mitt bidrag till Malins bokfemma vecka 21. Ämnet är kvinnliga favoritförfattare (och det var inte helt lätt att välja ut bara 5 st).

Jeanette Winterson Min absoluta favoritförfattare. Tror jag läst det mesta av henne som blivit översatt till svenska. Har följt henne sedan debuten(?) med Det finns annan frukt än apelsiner och sett hennes språk och skrivande utvecklas. Den bok jag tycker allra bäst om är nog Skrivet på kroppen.

Joyce Carol Oates är ju svår att förbigå. Fallen och Blonde förstås. Men jag minns ännu den allra första Oates som jag läste som mycket ung, Men tiden går. Hennes ungdomsböcker kan jag också rekommendera.

Carina Burman Jag gillar hennes historiska romaner med lite deckartwist. I Babylons gator och Vit som marmor är den rådiga Euthanasia Bondesson som huvudperson. Men framför allt vill jag rekommendera Den tionde sånggudinnan. En historisk ressa och fantasi som också rymmer ett mysterium.

Minette Walters Hennes psykologiska thrillers får håren att resa sig på en. Skulptrisen, man kan bli mörkrädd för mindre. Iskällaren, Blomsterkronan, Eko etc.

Anne Holt Får avsluta min lista. Främst beroende på att jag slukat i mig alla hennes böcker om Hanne Wilhelmsen.

Och manushögarna de bara växer och växer...

På mitt jobb har vi ett skåp med de manus som kommer in till oss, och som ännu ingen av oss hunnit läsa. För det mesta är där ganska prydligt och välordnat, och vi hinner läsa manus i ungefär samma takt som de kommer in till oss. Men vissa perioder svämmar det över av manus inne i skåpet. Och nu är det en sådan period. Och för att göra det lite mindre stökigt i skåpet bär vi alla hem en bunt manus, och så ligger dessa manus och svämmar över på våra sängbord istället.

Månpockets nya reklamgrepp

Camilla Läckberg är en medial person, hon syns och hörs lite varstans. Nu kanske hon snart hörs i din mobil också. Det är Månpocket som gör reklam för Läckbergs deckare Olycksfågel genom att låta Camilla Läckberg busringa. Nu är det inte så att hon sitter hemma och personligen busringer runt på måfå, utan busringningarna kommer att ligga ute på diverse sajter och initieras av att man bestämmer sig för att skicka dem till någon kompis mobil.

Jag vet inte om jag är allmänt sur och trist, eller bara lite smågrinig just i dag, men jag tycker det hela är ganska fånigt. Jag lyssnade på de tre olika busringningarna man kan välja mellan och jag tycker att dom är ganska fåniga dom också. Men reklamkampanjen blir säkert lyckad. Det har redan skrivits hen hel del om den både här och där. Och jag sitter ju själv och skriver om den just i detta nu...

Andra bloggar om: Camilla Läckberg, Reklam

Så tokigt det kan bli

En konsumbutik någonstans i Stockholm hade missat det där med att det är satt ett explicit lanseringsdatum på den efterlängtade tredje boken i Stieg Larssons milleniumserie. Således kunde ett antal glada konsumbesökare köpa "Luftslottet som sprängdes" redan i lördags. Varken Svd eller Aftonbladet (som vet att förtälja fadäsen) skriver något om hur butiken i fråga kunnat missa detta. När vi får in t.ex. Harry Potter-böckerna till Barnens Bokklubb brukar sändningen vara försedd med stora lappar med text i stil med "Obs får ej säljas före xx/xx". Inte heller får vi veta något om hur misstaget uppdagades. Men det är klart, ryktet kanske spred sig, att "där kan ni köpa Luftslottet som sprängdes".

Zodiac

Det var länge sedan jag skrev om film. Vilket har sin enkla förklaring i att det var länge sedan jag var på bio. Men igår var jag på premiären av David Finchers nya film Zodiac. Filmen bygger på den bok Robert Graysmith skrev om jakten på massmördaren som kallade sig för Zodiak och som härjade i San Francisco med omnejd under slutet av 60-talet. En riktigt bra film med Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr som journalisterna i två av de ledande rollerna. Det är ingen thriller i egentlig mening, även om en krypande stämning av obehag infinner sig emellanåt, utan det är snarare en film om besatthet. Först är det journalisten Avery, spelad av Downey jr, som blir besatt av att lösa fallet och nästlar sig in i, och obstruerar, polisens utredning. Men när han till slut ger upp, tar Graysmithm, Gyllenhall, vid och begraver sig i utredningen. Bra film men bra skådespelarinsatser. Snyggt foto och en intressant story. Klart sevärd.

Mer om filmen här och här.

"Vad bra, då vet jag var solen finns"

En del brukar krydda sina bloggar med favoriter från Youtube. Jag väljer följande ordväxling från verkliga livet. Ur barnamun kan vi kalla den.

Farmodern i telefonsamtal med barnbarnet: "Är du inte ute och leker i det fina vädret?"
Barnbarnet: "Nej det är inget fint väder. Det är moln över hela himlen."
Farmodern: "Men då skulle du vara här på landet för här skiner solen."
Barnbarnet: "Jaha, vad bra, då vet jag var solen finns."

Rosa för flickor - blått för pojkar

När jag för en tid sedan fick se ett danskt förlags stora sagobokssatsning häpnade jag. Det var en rosa bok med flickornas bästa sagor och en ljusblå dito med pojkarnas bästa sagor. Sagorna i sig var det inget större fel på, det var klassiker. Men i flickornas bok fanns en övervikt av sagor om prinsessor och i pojkarnas fokuserade man något mer på äventyr. Man skulle ju önska att man fått slippa sånt år 2007.

Men det finns ljusglimtar också. Jag läste om två nystartade förlag som satsar på att aktivt leta efter och ge ut böcker med innehåll som inte slirar i gamla mönster. Det är Olika förlag och Vilda förlag. Båda förlagen säger sig läsa alla manus med genusglasögonen på, och på Vilda förlag kommer i höst första ABC-boken där Q står för queer. Men även hos de etablerade förlagen kan man hitta böcker med bra genusförebilder. Pija Lindenbaums kommande bok om Kenta har jag redan skrivit om, och Martin Widmark har skrivit om "Racer-Rakel" och "Riddar-Rakel". För att bara nämna några.

Astrid Lindgren och Näs

Det har skapat rubriker både lite här och där, att det ska komma en ny bok av Astrid Lindgren. Har man hittat något undangömt, bortglömt manus kanske? Njae, det är inte riktigt så, utan här berättar Astrid om sitt barndomshem Näs. Hon beskriver föremål och människor som hon minns från sin uppväxt. Boken kommer att heta "Mitt barndomshem Näs - Astrid Lindgren berättar" och vara illustrerad med fotografier.

Jag tror säkert att den boken kan bli ett nog så intressant tidsdokument och förstås vara av intresse för alla som tycker om Astrid Lindgren. Men om man vill ha en bok om Astrid och hennes uppväxt att läsa för sina barn, så tror jag att Christina Björks "Astrids Äventyr" passar mycket bättre. Det är en ljuvlig och lekfull bok, helt i Astrids anda, som handlar om hur det var att vara barn när Astrid var liten. Astrids äventyr är illustrerad av Eva Eriksson men innehåller också en del fotografier.

Andra bloggar om: Astrid Lindgren. Litteratur

Finländare festar friskt

Nyss hemkommen från ett friskt festande Helsingfors och ESC ägnar jag en stund åt att ögna igenom gnället och klagolåten i svenk media om varför det gick så dåligt för The Ark. Det kändes förvisso snopet när rösterna började presenteras och det ganska snart stod klart att varken Sverige eller Finland skulle hamna särskilt högt upp i resultatlistan. Men det är samtidigt svårt att på allvar ha någon åsikt om hur folk röstar. Jag menar, jag tror inte att de forna öststaterna röstade som de gjorde för att sätta dit det gamla väst, utan för att de faktiskt tyckte bäst om de låtarna. Vi röstade ju också främst på våra grannländer. Igenkänning är väl kanske en av förklaringarna.

"Gör om tävlingen, återinför jurysystemet, öst mot väst" är några pigga förslag på förändring. Men då har jag ett bättre förslag: Splittra upp Sverige i, låt säga, 5 nya stater, och Finland och Norge skulle kunna bli en 2-3 nya länder vardera. Och vips har vi lite fler grannar som kan rösta på oss.

Nej, allvarligt talat. Låt Eurovison song contest vara det festliga spektakel det med rätta är och ta det inte så allvarligt. På Hartwall arena i Helsingfors hade vi i alla fall en sjuhelvetes festlig kväll.



Andra bloggar om: Eurovision song contest, ESC, Melodifestivalen, Schlagerfestivalen

Live

From

Slaget om schlagern

I morgon är det dags för final i Eurovision Song Contest. På plats. På Hartwall arena i Helsingfors.

Jag har laddat upp genom att lyssna igenom alla låtarna - flera gånger. Så att jag kan sjunga med ordentligt i morgon.

Naturligtvis hoppas och tror jag på The Ark, men efter att ha sett semifinalen igår kan jag inte riktigt lista ut hur röstningen kommer att gå. Jag menar när tre män från Lettland iklädda höga hattar och sjungandes någon slags opera på italienska, går vidare, men förhandstippade eurodiscot från Schweiz inte gör det. Då vet jag inte vad jag ska tro.

Mer om ESC här och här.

Andra bloggar om: Eurovision song contest, ESC, Melodifestivalen, Schlagerfestivalen

Pija Lindenbaum har gjort det igen!

Pija Lindenbaum är Sveriges bästa och mest intressanta bilderboksförfattare just nu. Det tycker i alla fall jag. Hon radar upp den ena bilderbokspärlan efter den andra. Alla med samma varma, djupt mänskliga ton och teman och fantastiskt uttrycksfulla bilder.

Böckerna om Gittan som är både rädd och modig på samma gång. Eller snarare, hon utmanar sin rädsla genom att ta kommandot över den.
När Åkes mamma glömde bort, som så fint beskriver samspelet mellan Åke och hans mamma den dagen då mamma är så sönderstressad att hon förvandlas till en drake.
Lill-Zlatan och morbror raring är kanske min absoluta favorit. Lill-Zlatan blir så upprörd och svartsjuk när Steve plötsligt finns där, hemma hos hennes älskade morbror raring. Och det verkar som om han kommit för att stanna också. Men när det visar sig att Steve är ganska bra på att sparka fotboll, något som morbror raring är urusel på, då tänker Lill-Zlatan att han kanske inte är så dum ändå.

Och nu kommer snart (till hösten tror jag) en sprillans ny, härlig bok signerad Pija Lindenbaum. Den heter Kenta och barbisarna. Kenta kan skjuta hårda skott och killarna på dagiset vill att han ska vara med och sparka boll. Men Kenta vill hellre leka med sin barbiedocka tillsammans med tjejerna.

Barbro Lindgren

Idag fick blev det officiellt att Barbro Lindgren får Selma Lagerlöf-priset i år. Själva prisutdelningen blir den 11 augusti i Sunne i samband med kulturdagarna där. Och prissumman är på hela 100 000 kronor. Inte illa.

Listan på böcker som Barbro Lindgren har skrivit är rejält lång. Maxböckerna förstås. Men själv föredrar jag böckerna om Vilda bebin, och jag är nog förälskad i den lilla grispojken i böckerna om Benny. Och så Loranga, Dartanjang och Masarin förstås.

Men den av Barbro Lindgrens böcker som jag är allra mest förtjust i är nog Andrejs längtan. En snabb koll runt på några Internetbokhandlar och på förlagets hemsida tyder på att den inte finns att köpa längre, eller åtminstone inte just nu. Synd. Nu var det länge sedan jag läste den. Boken handlar om två gatubarn i Sankt Petersburg. Om jag minns rätt börjar den på ett barnhem, men Andrej och Vova bestämmer sig för att ge sig av och leta efter Andrejs mamma som har försvunnit på ett mystiskt sätt. Den är så vacker och drömsk och sorglig men samtidigt förtröstansfull. Eva Eriksson har gjort bilderna.


Andra bloggar om: Litteraturpriser, Selma Lagerlöf, Barbro Lindgren

Bokfemman

Jag gör som Petra och Fröken Nina och kör min version av Malins bokfemma. Temat den här gången är dåliga böcker. Men jag har svårt att säga att min bokfemma består av dåliga böcker. Snarare böcker som jag av en eller annan anledning inte orkat ta mig igenom. Så för mig har de väl varit dåliga då:)

- Vinter i paradiset av Ulf Lundell
Det var ganska länge sedan jag läste den, men jag minns att jag i alla fall då tyckte att den var väldigt tråkig och gav upp efter ungefär hälften.

- Bröderna Karamazov at Dostojevksij
Den försökte jag mig på när jag var 15-16 år, men fick se mig besegrad. Framför allt var det alla namn som förvirrade mig vill jag minnas.

- Stalin, den röde tsaren av Simon Sebag Montefiore
Egentligen en väldigt intressant bok, men jag har ännu inte tagit mig igenom den. Tycker att den blir för detaljerad emellanåt. Jag menar ibland börjar han berätta om en händelse och så drar han iväg på en 5-6 sidors utsvävning om någons mormors, morfars far. (typ)

- Tillsammans är man mindre ensam av Ana Gavalda
F´låt. Jag vet att jättemånga tycker jättemycket om den. Men jag orkade inte igenom den.

- Please Kill Me! Den ocensurerade historien om punken, som jag skrivit om i bloggen.
Den blev så vansinnigt tjatig efter ett tag.

Boken har kommit

För några veckor sedan berättade jag om när mitt och brorsans storslagna bokprojekt:). Nu har boken kolmmit, och det blev ju riktigt bra. Den lär knappast gå till historien och inte lär den vinna något fotobokspris heller, även om kvaliteten på bildtrycket var helt ok. Men det är ett suveränt enkelt sätt att få lite ordning på sina bilder, göra en semester-scapbook, eller vad man nu vill.

3:s tveksamma kampanjmetoder

Igår blev jag hejdad av en ung man på Götgatan som frågade om jag ville ha en mobiltelefon gratis, samtidigt som han räckte fram en sådan mot mig. Javisst, sa jag och sträckte fram handen. Men istället för att ge mig mobilen började han plocka fram ett papper och sa att han skulle förklara hur det gick till. Och det gick till så att jag skulle teckna ett abonnemang med 3. Nu är jag inte så dum att jag trodde att jag faktiskt skulle få en mobiltelefon gratis. Men det trodde däremot min 10-åriga brorson, åtminstone för en kort stund, när han fick samma erbjudande för någon vecka sedan. Jag undrar hur de tänkte då på 3. Skulle de teckna kontrakt med en 10-åring, eller?

Bellmanpriset till Khemiri

Jag tyckte nog att Jonas Hassen Khemiri såg nedslagen ut på Augustgalan. Efter prisutdelningen, då det stod klart att han inte skulle få Augustpriset. Och nu säger han också - åtminstone enligt DN - med anledning av att han fått Bellmanpriset, att det känns som "en härlig revansch efter de nästan 100.000, som jag inte fick när jag var nominerad till Augustpriset". Jag bugar, bockar och gratulerar Khemiri till priset, och även om jag själv har aningen svårt att ta till mig hans språkliga utsvävningar så tycker jag det är häftigt att han gör dom.

Andra bloggar om: Litteratur, Bellmanpriset, Jonas Hassen Khemiri

Falsk Harry Potter

Min första tanke när jag stötte på vad som påstods vara den sjunde Harry Potter-boken - Harry Potter and the deathly hallows - var att att det faktiskt förekommit en läcka. Men ett frö av misstänksamhet grodde ändå inom mig. Jag är inte något utpräglat Harry Potter-fan, har faktiskt bara läst första boken, på svenska. Så någon stil-analys av den påkomna texten kunde jag inte göra. Jag skickade över texten till en kompis som är fan och läst alla de hittills utkomna sex delarna på engelska. Men innan hon hunnit ge något utlåtande kom jag på att googla runt lite, och mycket riktigt fick jag mina misstankar bekräftade - den text jag stött på är falsk. Det förekommer flertalet falska HP-texter, skrivna som s.k. fan fiction. Så om ni stöter på ett Harry Potter-manus som börjar:

"Harry slunk warily along the footpath, his head slightly bowed, eye’s darting up and down the street, glancing every now and then left and right. His right hand hovered over the pocket in his worn out faded jeans where his wand lay hidden, but within easy grasp."

så härstammar den från denna fan fic . Om fler falska HP-manus skriver Aisling

Men samtidigt är det lite underligt att man lyckats hålla så tätt kring Harry Potter, när nästan varje storfilm finns att ladda ner innan premiären och samma sak med musik, den ligger ofta ute på nätet innan skivsläpp.

Andra bloggar om: Litteratur, Harry Potter

Så värt

Jag är van att läsa böcker och ha ganska klart för mig vad jag tycker om dem och varför. Brukar kunna avge ett omdöme utan större problem. Men så är inte fallet med Så värt, Martin Jerns romandebut. Alltså jag vet vad jag tycker; jag tycker inte om den, och jag tycker inte om bokens huvudperson. Men jag får problem när jag ska formulera varför, för jag vill inte framstå som någon dinosaurie som säger "usch och fy" bara för att en bok skildrar högstadieungdomar som super och beter sig och dessutom använder sig av ungdomarnas eget språkbruk.

Icke desto mindre är det till viss del språket jag vänder mig emot. Det softas och chillas. Det är sweet och what the fuck. Jag har inte den insynen i 14-15-åringarnas språkvärld för att uttala mig om ifall författaren är rätt ute eller inte, men jag hoppas att han är det för annars blir det bara så väldigt fel. Själv tycker jag bara att språket känns väldigt påklistrat och tillgjort och jag har svårt att se att det tillför något. Jag tycker oftast att användandet av alltför mycket slang, dialekt eller andra språkliga kännetecken tenderar att stå ivägen för själva berättelsern. Sedan används mycket svordomar, och då menar jag inte några "snälla" fan och jävlar, nej det handlar om svordomar av betydligt grövre art.

Även handlingen är grov och rå, fast det ingalunda är något värstinggäng som skildras utan tillsynes ganska vanliga ungdomar som är vilsna och super och knullar och inte tycks bry sig särskilt mycket om varandra. Och det är väl det som gör mig så illa till mods. Det känns så tröstlöst med den människosyn som genomsyrar boken.

Andra bloggar om: Litteratur