Rasande skickligt berättat

Det finns böcker som drabbar som ett knytnävsslag i magen. Så var det för mig när jag läste Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin. Med stadigt stigande obehag läste jag denna berättelse om en människa som är på väg att så helt falla sönder och samman och jag begriper inte hur man kan skriva så rasande bra och inlevelsefullt om något så smärtsamt. Jag är så helt inne i berättarjagets värld - och berättarjaget är inne i huvudet på mig - och jag var så uppslukad av berättelsen att jag hoppade högt varje gång mobilen ringde, eller något annat från det verkliga livet trängde sig på.

Gå sönder, gå hel är en bok att se fram emot. Den kommer i augusti. Jag hade förmånen att få läsa den redan i manus. Läs mer på förlaget sajt.

Filmtittarhelg

Det blev en "sitta i soffan och titta på film"-helg. Riktigt skönt och resultatet blev - i den ordning vi såg dem - en underhållande och hyfsat bra film, en fantastiskt bra film och en film som var i så dåligt skick att den bara hackade och därmed var helt omöjlig att se klart. Det sistnämnda var väldigt irriterande av två orsaker. Ett: för att jag verkligen hade sett fram emot att se Tom Dicillos film om The Doors;  When you´re strange. Och två: för att det avbrutna filmtittande gav sambon den befängda idén att vi då i stället skulle titta på fotboll. (Det var visst någon stormatch, typ final i Champions Leage.)

Perfekt som dassbok

Det har ju varit lite snack om Mårten Anderssons "Twitterbok" - både på Twitter och annorstädes. Den innehåller enligt honom själv Sveriges roligaste på 140 tecken. Hur det är med den saken är väl upp till läsaren. Jag har inte läst den från pärm till pärm utan mer bläddrat lite planlöst fram och tillbaka i den. Läst lite här och lite där. En del är roligt men mycket är mest gäspigt. Boken har fått en del kritik för att den fokuserar på dem som använder Twitter som en estrad att exponera sig på snarare än som ett socialt forum. Det må så vara och visst tycker jag att Antropomorf träffar delvis rätt i sitt blogginlägg. Men å andra sidan har väl inte Mårten Andersson utgett sig för att ge en heltäckande bild av Twitter och liksom Petra på Breakfast Book Club tycker jag att den kan funka bra som dasslektyr.

Alltså vem bryr sig?

DN ägnar idag hela fyra sidor av sin kulturdel åt att redogöra för en DNA-analys som sägs bevisa att Ingmar Bergmans mamma - Karin Bergman - inte alls var hans mamma, egentligen. Och hur intressant är det? Inte alls tycker jag. Möjligen för en eller annan Bergman-forskare.

En ny favoritförfattare

Jag blir glad varje gång jag "upptäcker" en ny författare. Den senaste i raden är Jenny Valentine. Redan i november läste jag en bok av henne som jag tyckte mycket om. Men liksom en svala inte gör någon sommar så är det inte heller säkert att en bra bok betyder att det kommer fler bra. Men nu gör det alltså det. I höst kommer Trasig soppa [Broken Soup] på svenska. Även denna gång handlar det om ett gäng sköna personer och även denna gång spelar diverse tillfälligheter och slumpen en avgörande roll.

Upptakten till den händelsekedja som utgör berättelsen är att en främmande kille ger Rowan ett negativ som han hävdar att han såg att hon tappade. Rowan vet att det inte är hennes negativ men eftersom killen så envist framhärdar så tar hon emot det men glömmer genast bort det, tills en tjej i skolan som varit vittne till händelsen frågar vad bilden föreställde. Tjejen erbjuder sig att hjälpa Rowan att framkalla bilden och det visar sig att den i allra högsta grad har med Rowans liv att göra.

Melancholia - melankolisk och ångestframkallande

Lars von Trier må vara en stor clown och en omogen fjant men när det kommer till att göra film så är han briljant. Ikväll har jag varit på förhandsvisning av Melancholia och den levde upp till mina förväntningar. Förutom strålande skådespelarprestationer så var det också en vacker film, men framför allt starkt ångestframkallande. Jag kan tänka mig att det finns de som tycker att filmen är pompös och "to much" i all sin undergångskitsch men det funkar på mig. Och fastän det inte är någon större hemlighet hur det hela kommer att sluta så sitter jag med andan i halsen - skitnervös och med en rejäl dos ångest i maggropen.

Efter att ha blivit portad från Cannesfestivalen efter den omtalade presskonferensen så hade han inte någon chans på Guldpalen, men Kirsten Dunst fick välförtjänt pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Sagor är bluff

När jag var liten vill jag bestämt minnas att man för mig berättade en saga om en gosse som hade förmågan att få saker att hända genom att säga "Sesam öppna dig". Eller ja, åtminstone kom han in i grottan med hjälp av den frasen. Jag tänkte att kan han så kan väl jag. Nu var det bara det att det var inte inträde till någon grotta jag var ute efter, utan en välstädad lägenhet. Försökte med "Sesam städa dig". Funkade inte. Inte heller "Sesam städa lägenhet" eller "Lägenhet städa dig". Så ni ser, sagor är bara bluff och båg.

Looks are everything

Jag är en sucker för grafiskt snygga bilderböcker och nu har jag hittat en ny favorit. Den heter Fina djur - en snygg pekis. Eller vad tycks?

Studiebesök på Palatset

På Riddarholmen växer Palatset fram. Det är Riksarkivets gamla lokaler som omsorgsfullt och försiktigt renoveras. Huset i sig är fantastiskt och till hösten drar verksamheten igång. Man vänder sig till skolor i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Och där kommer att erbjudas kulturaktiviteter av vitt skilda slag. Allt från musik, film, teater, dans ... You name it. Du kan läsa mer på Palatsets hemsida.

Dit till Palatset på Riddarholmen flyttar hela Barnens Bokklubb [i de två översta våningarna hyrs kontorsutrymmen ut] och idag var vi på studiebesök på vår nya arbetsplats.


Som än så länge är en byggarbetsplats


så därför försågs vi med såväl hjälmar som skyddsvästar och [väldigt mycket för stora] skor med stålhätta.


Snacka härlig utsikt


och snyggt tak.

Det ska böjas i tid

I förra veckan skrev jag om tidningarna Emma och Goal och ondgjorde mig över deras sätt att stämpla flickor som rosagillande och pyssliga och killar som coola och fotbollsälskande.
Här kommer mer av samma kaliber. Dessa suddiga bilder [ett taffligt försök att fota av en folder] är ifrån Air Balics försäljningsfolder "Shopping on board". Och de föreställer "Lego Star Wars Darth Vader watch for boys 3 years old and up" och "Lego Belville watch for girls 3 years old and up".
Det ska böjas i tid ...

Syttende maj

Igår var det stor fest i vårt östra grannland. Men idag firar man rejält i det västra. För det är ju Syttende maj! Detta årligt återkommande tillfälle för alla norrmän att gå helt i spinn och få glädjefnatt. Naturligtvis är det röd dag och helledigt så att de kan börja fira redan från morgonen och eftersom jag är halvnorsk tycker jag att jag egentligen borde få åtminstone halva dagen ledigt till lite eget firande.

Dubbat men ej synkat

Det finns ju olika nivåer på detta med att dubba tv-program. Här i Litauen kör man med budgetvarianten.
I bakgrunden hörs originalljudet och ovanpå det har man lagt dubbningen som helt enkelt är någon som bara läser den översatta texten rakt av. Effektfullt.

Inte först - men kanske ändå bäst

Eva Wahlström är universitetsadjunkten som skrivit avhandling om hur Astrid Lindgren inte var den förnyare hon skildrats som och inte var först med sina berättelser om starka och fria barn. Hon har i barnböcker från 20- och 30-talet hittat flickor som hon anser vara Pippi Långstrumps föregångare. Hon har funnit så pass stora likheter i både innehåll och språkbruk att hon finner det för troligt att Astrid läst och låtit sig inspireras av dessa böcker.

Men nu är det en gång för alla Astrids böcker som lever vidare och det är hennes figurer som blivit kompisar till barn runtom i världen. Så Astrid och Pippi var kanske inte först, men de var väl kanske ändå bäst?

Mer: Astrid Lindgren, Pippi Långstrump, Eva Wahlström, DN, intressant.se

Det var ju inte meningen

Så sitter man här ändå. Fast det inte var meningen. Bänkad framför tv:n och tittar/lyssnar på det ena bidraget sämre än det andra. Och inte vet jag om det är mina öron det är något fel på, men jag tycker att det är förvånansvärt få av deltagarna som faktiskt kan sjunga. Det låter ju falskt och eländigt mest hela tiden. Då är det nästan roligare att följa hashtaggen #esc2011 på Twitter än att följa tv-sändningen av Euorvision Song Contests första semifinal.

Lika som bär

På scen står två stycken intill förvillelse lika systrar Ekblad. Stina och Ylva. Till en början försöker jag lista ut vem som är vem. Men ganska snart ger jag upp, eller rättare sagt, jag slutar bry mig och njuter i stället fullt ut av Kristina Lugns flödande och smått surrealistiska text. Det är alltså Idlaflickorna jag har sett och jag kan inte påstå att jag till fullo greppar vad stycket handlar om. Men det spelar liksom inte så stor roll. Det är roligt och galet och väldigt Kristina Lugnskt. Och systrarna Ekblad hanterar texten på ett utmärkt sätt. Och för att förvilla ytterligare byter de plats och kommer från olika håll varje gång de blir inklappade. Men vid det laget har jag [tror jag] listat ut att hon som är aningen längre är Stina.

Sannerligen en thriller

Sanningen om Alice är verkligen inte någon vacker sanning. Och det får vi veta redan på första sidan i boken, så det är inte som att jag sitter och förstör läsningen för er när jag skriver det. Vi får också redan på första sidan veta att Alice är död och att det hon gjorde skadade Katherine, bokens berättarjag. Men exakt vad som hände och vägen dit, det är vad vi får läsa oss till. Det är vad boken handlar om. Bokens berättelse sker i tre olika tidsplan. Det är nutid och det är tiden då Katherine och Alice blev vänner, hur deras vänskap utvecklades och vad som ledde fram till den brutala sanningen om Alice. Men det är också berättelsen om den tragedi som Katherines familj råkade ut för flera år tidigare. Som var anledningen till att Katherine flyttade till sin faster i Sydney och träffade Alice.

Sanningen om Alice av Rebecca James är - efter en lite tam inledning - en gastkramande thriller som jag läste med ett stigande obehag i hela mitt nervsystem.

Emma och Goal junior

Emma och Goal junior heter två nystartade barntidningar som Egmont ger ut. Den ena [gissa vilken] beskrivs som "tjejig och pysslig" och den andra [gissa igen] är "cool" och "för killar". Och nej, jag skojar inte och ja, "nystartade" betyder år 2011. Olika förlag har startat ett upprop på upprop.nu och på Twitter har reaktionerna inte låtit vänta på sig.

Vad svarar då Egmont? Jo att de har lyssnat på barnen när de utformat sina nya tidningskoncept. Ge folk vad folk vill ha, alltså. Och beskrivningarna av respektive tidning som jag citerade inledningsvis var "en olycklig formulering" och inte tänkt som marknadsföring egentligen och att tidningarna vänder sig till alla. Fan tro't.

Mer: Svd, Metro, Mediavärlden  

Digitala barnböcker

I morse bjöd Rabén & Sjögren på frukost och föreläsning. Klas Fjärstedt berättade om Rabén & Sjögrens satsning på den (digitala) barnboken. Parentesen kring "digitala" kommer från Klas själv och symboliserar hans förhållningssätt till detta nya media. För honom är det viktigt att fokus ligger på bilden och berättelsen. Det är inte meningen att man ska kunna trycka överallt och att det ska plinga och plonga och blippa och bluppa överallt. Det handlar mer om att boken som bärare av berättelsen ersätts av - eller kanske snarare kompletteras med - en ipad eller annan surfplatta.

Rabén & Sjögren kommer till att börja med främst att koncentrera sig på fyra digitala varianter:
1) Pekböcker med ljud, och som Klas påpekade så finns sådana redan i analog form. Böcker som låter om man trycker på en knapp.
2) Bilderböcker med uppläsning. även det har man redan testat analogt när man har sålt bok och cd-skiva ihop.
3) Småfilmer. Finns också redan, men nu för surfplattan i ställer för dvd:n.
4) Memory. Också det något som redan finns, men nu blir digitalt.

Och när man tänker på det så har ju boken inte alltid varit det enda sättet vi människor tillgodogjort oss en berättelse på.

3 x Herman

Man kan ju inte annat än älska Herman. Denna filosofiska lilla kille så fylld av tankar och funderingar om livet. Nu har han funderat sig igenom tre böcker och enligt författaren Stian Hole blir det inte fler. Även om jag skulle tycka väldigt mycket om att få mer av Herman kan jag ändå tycka att det är skönt om Hole håller fast vid sitt löfte att sätta punkt. Ganska skönt om inte Herman blir en av alla dessa evighetslånga serier som rullar på i all oändlighet.

När vi först träffar Herman i Hermans sommar, så är det sista sommaren innan han ska börja skolan och det ger förstås upphov till många tankar och en viss oro hos vår filosofiska lilla vän. I Herman och eldsvådan blir det riktigt dramatiskt när Herman råkar tända eld på "frimärkssamlarens" vildvuxna trädgård. Men allt ordnar sig till det bästa och Herman och den gamle mannen blir vänner. Den senaste [och sista] boken om Herman heter Hermans hemlighet och även här står vänskapen i centrum för berättelsen. Och en hemlighet som han har tillsammans med tvillingen Johanna.

Stian Holes collageteknik har blivit vida uppmärksammad och hyllad. Det finns de som tycker att bilderna är lite otäcka, men jag tycker att de är fantastiska.

Saker man inte vill se i maj

Just det
Snö

Jag bara undrar

Vem stängde av värmen?
Vem bestämde att det skulle bli vinter igen?
Jag bara undrar.