Live

From

Slaget om schlagern

I morgon är det dags för final i Eurovision Song Contest. På plats. På Hartwall arena i Helsingfors.

Jag har laddat upp genom att lyssna igenom alla låtarna - flera gånger. Så att jag kan sjunga med ordentligt i morgon.

Naturligtvis hoppas och tror jag på The Ark, men efter att ha sett semifinalen igår kan jag inte riktigt lista ut hur röstningen kommer att gå. Jag menar när tre män från Lettland iklädda höga hattar och sjungandes någon slags opera på italienska, går vidare, men förhandstippade eurodiscot från Schweiz inte gör det. Då vet jag inte vad jag ska tro.

Mer om ESC här och här.

Andra bloggar om: Eurovision song contest, ESC, Melodifestivalen, Schlagerfestivalen

Pija Lindenbaum har gjort det igen!

Pija Lindenbaum är Sveriges bästa och mest intressanta bilderboksförfattare just nu. Det tycker i alla fall jag. Hon radar upp den ena bilderbokspärlan efter den andra. Alla med samma varma, djupt mänskliga ton och teman och fantastiskt uttrycksfulla bilder.

Böckerna om Gittan som är både rädd och modig på samma gång. Eller snarare, hon utmanar sin rädsla genom att ta kommandot över den.
När Åkes mamma glömde bort, som så fint beskriver samspelet mellan Åke och hans mamma den dagen då mamma är så sönderstressad att hon förvandlas till en drake.
Lill-Zlatan och morbror raring är kanske min absoluta favorit. Lill-Zlatan blir så upprörd och svartsjuk när Steve plötsligt finns där, hemma hos hennes älskade morbror raring. Och det verkar som om han kommit för att stanna också. Men när det visar sig att Steve är ganska bra på att sparka fotboll, något som morbror raring är urusel på, då tänker Lill-Zlatan att han kanske inte är så dum ändå.

Och nu kommer snart (till hösten tror jag) en sprillans ny, härlig bok signerad Pija Lindenbaum. Den heter Kenta och barbisarna. Kenta kan skjuta hårda skott och killarna på dagiset vill att han ska vara med och sparka boll. Men Kenta vill hellre leka med sin barbiedocka tillsammans med tjejerna.

Barbro Lindgren

Idag fick blev det officiellt att Barbro Lindgren får Selma Lagerlöf-priset i år. Själva prisutdelningen blir den 11 augusti i Sunne i samband med kulturdagarna där. Och prissumman är på hela 100 000 kronor. Inte illa.

Listan på böcker som Barbro Lindgren har skrivit är rejält lång. Maxböckerna förstås. Men själv föredrar jag böckerna om Vilda bebin, och jag är nog förälskad i den lilla grispojken i böckerna om Benny. Och så Loranga, Dartanjang och Masarin förstås.

Men den av Barbro Lindgrens böcker som jag är allra mest förtjust i är nog Andrejs längtan. En snabb koll runt på några Internetbokhandlar och på förlagets hemsida tyder på att den inte finns att köpa längre, eller åtminstone inte just nu. Synd. Nu var det länge sedan jag läste den. Boken handlar om två gatubarn i Sankt Petersburg. Om jag minns rätt börjar den på ett barnhem, men Andrej och Vova bestämmer sig för att ge sig av och leta efter Andrejs mamma som har försvunnit på ett mystiskt sätt. Den är så vacker och drömsk och sorglig men samtidigt förtröstansfull. Eva Eriksson har gjort bilderna.


Andra bloggar om: Litteraturpriser, Selma Lagerlöf, Barbro Lindgren

Bokfemman

Jag gör som Petra och Fröken Nina och kör min version av Malins bokfemma. Temat den här gången är dåliga böcker. Men jag har svårt att säga att min bokfemma består av dåliga böcker. Snarare böcker som jag av en eller annan anledning inte orkat ta mig igenom. Så för mig har de väl varit dåliga då:)

- Vinter i paradiset av Ulf Lundell
Det var ganska länge sedan jag läste den, men jag minns att jag i alla fall då tyckte att den var väldigt tråkig och gav upp efter ungefär hälften.

- Bröderna Karamazov at Dostojevksij
Den försökte jag mig på när jag var 15-16 år, men fick se mig besegrad. Framför allt var det alla namn som förvirrade mig vill jag minnas.

- Stalin, den röde tsaren av Simon Sebag Montefiore
Egentligen en väldigt intressant bok, men jag har ännu inte tagit mig igenom den. Tycker att den blir för detaljerad emellanåt. Jag menar ibland börjar han berätta om en händelse och så drar han iväg på en 5-6 sidors utsvävning om någons mormors, morfars far. (typ)

- Tillsammans är man mindre ensam av Ana Gavalda
F´låt. Jag vet att jättemånga tycker jättemycket om den. Men jag orkade inte igenom den.

- Please Kill Me! Den ocensurerade historien om punken, som jag skrivit om i bloggen.
Den blev så vansinnigt tjatig efter ett tag.

Boken har kommit

För några veckor sedan berättade jag om när mitt och brorsans storslagna bokprojekt:). Nu har boken kolmmit, och det blev ju riktigt bra. Den lär knappast gå till historien och inte lär den vinna något fotobokspris heller, även om kvaliteten på bildtrycket var helt ok. Men det är ett suveränt enkelt sätt att få lite ordning på sina bilder, göra en semester-scapbook, eller vad man nu vill.

3:s tveksamma kampanjmetoder

Igår blev jag hejdad av en ung man på Götgatan som frågade om jag ville ha en mobiltelefon gratis, samtidigt som han räckte fram en sådan mot mig. Javisst, sa jag och sträckte fram handen. Men istället för att ge mig mobilen började han plocka fram ett papper och sa att han skulle förklara hur det gick till. Och det gick till så att jag skulle teckna ett abonnemang med 3. Nu är jag inte så dum att jag trodde att jag faktiskt skulle få en mobiltelefon gratis. Men det trodde däremot min 10-åriga brorson, åtminstone för en kort stund, när han fick samma erbjudande för någon vecka sedan. Jag undrar hur de tänkte då på 3. Skulle de teckna kontrakt med en 10-åring, eller?

Bellmanpriset till Khemiri

Jag tyckte nog att Jonas Hassen Khemiri såg nedslagen ut på Augustgalan. Efter prisutdelningen, då det stod klart att han inte skulle få Augustpriset. Och nu säger han också - åtminstone enligt DN - med anledning av att han fått Bellmanpriset, att det känns som "en härlig revansch efter de nästan 100.000, som jag inte fick när jag var nominerad till Augustpriset". Jag bugar, bockar och gratulerar Khemiri till priset, och även om jag själv har aningen svårt att ta till mig hans språkliga utsvävningar så tycker jag det är häftigt att han gör dom.

Andra bloggar om: Litteratur, Bellmanpriset, Jonas Hassen Khemiri

Falsk Harry Potter

Min första tanke när jag stötte på vad som påstods vara den sjunde Harry Potter-boken - Harry Potter and the deathly hallows - var att att det faktiskt förekommit en läcka. Men ett frö av misstänksamhet grodde ändå inom mig. Jag är inte något utpräglat Harry Potter-fan, har faktiskt bara läst första boken, på svenska. Så någon stil-analys av den påkomna texten kunde jag inte göra. Jag skickade över texten till en kompis som är fan och läst alla de hittills utkomna sex delarna på engelska. Men innan hon hunnit ge något utlåtande kom jag på att googla runt lite, och mycket riktigt fick jag mina misstankar bekräftade - den text jag stött på är falsk. Det förekommer flertalet falska HP-texter, skrivna som s.k. fan fiction. Så om ni stöter på ett Harry Potter-manus som börjar:

"Harry slunk warily along the footpath, his head slightly bowed, eye’s darting up and down the street, glancing every now and then left and right. His right hand hovered over the pocket in his worn out faded jeans where his wand lay hidden, but within easy grasp."

så härstammar den från denna fan fic . Om fler falska HP-manus skriver Aisling

Men samtidigt är det lite underligt att man lyckats hålla så tätt kring Harry Potter, när nästan varje storfilm finns att ladda ner innan premiären och samma sak med musik, den ligger ofta ute på nätet innan skivsläpp.

Andra bloggar om: Litteratur, Harry Potter

Så värt

Jag är van att läsa böcker och ha ganska klart för mig vad jag tycker om dem och varför. Brukar kunna avge ett omdöme utan större problem. Men så är inte fallet med Så värt, Martin Jerns romandebut. Alltså jag vet vad jag tycker; jag tycker inte om den, och jag tycker inte om bokens huvudperson. Men jag får problem när jag ska formulera varför, för jag vill inte framstå som någon dinosaurie som säger "usch och fy" bara för att en bok skildrar högstadieungdomar som super och beter sig och dessutom använder sig av ungdomarnas eget språkbruk.

Icke desto mindre är det till viss del språket jag vänder mig emot. Det softas och chillas. Det är sweet och what the fuck. Jag har inte den insynen i 14-15-åringarnas språkvärld för att uttala mig om ifall författaren är rätt ute eller inte, men jag hoppas att han är det för annars blir det bara så väldigt fel. Själv tycker jag bara att språket känns väldigt påklistrat och tillgjort och jag har svårt att se att det tillför något. Jag tycker oftast att användandet av alltför mycket slang, dialekt eller andra språkliga kännetecken tenderar att stå ivägen för själva berättelsern. Sedan används mycket svordomar, och då menar jag inte några "snälla" fan och jävlar, nej det handlar om svordomar av betydligt grövre art.

Även handlingen är grov och rå, fast det ingalunda är något värstinggäng som skildras utan tillsynes ganska vanliga ungdomar som är vilsna och super och knullar och inte tycks bry sig särskilt mycket om varandra. Och det är väl det som gör mig så illa till mods. Det känns så tröstlöst med den människosyn som genomsyrar boken.

Andra bloggar om: Litteratur