Nytt årsslut - ny nyordslista

Lika säkert som att årsskiftet bjuder på en massa kavalkader av året-som-gått, lika säkert dyker den så kallade nyordslistan upp från Språkrådet. Jag kan inte låta bli att undra under vilken sten jag befunnit mig året som gått, ty de flesta av orden på denna lista är helt ohörda för mig. Till dem hör foliehatt, attitydinkontinens, möpare med flera. Andar ord känns mer bekanta som till exempel padda och surdegshotell.

Vad orden betyder? Kolla in hela listan, se också dn, svd

Inget att avundas

Just nu läser jag Barbara Demicks reportagebok om Nordkorea - Inget att avundas - och det är skakande läsning. Jag är helt uppslukad av de levnadsöden som hon redogör för. Eftersom Nordkorea är ett så extremt stängt land var det omöjligt för henne att komma till tals med folk under sina besök i landet. När hon äntligen fick visum till Nordkorea hade hon hela tiden två "skuggor" vid sin sida och det hon fick se var naturligtvis bara det som regimen ville att hon skulle se [som det ju är för alla som besöker Nordkorea].

Nej boken bygger i stället på avhoppade nordkoreaners berättelser. Hon ägnade sju år åt att djupintervjua ett flertal människor och gjorde vad hon kunde för att belägga deras berättelser och matcha dem mot kända händelser.

Boken känns extra aktuell nu i och med Kim Jong Ils död. Igår begravdes han och på de knapphändiga bilder och filmer som sipprat ut kan man se hur hysteriskt gråtande folkmassor kantar kortegevägen.I boken berättar de intervjuade om hur de upplevde det när förra ledaren Kim Il Sung dog. Vilken chock det var och hur de gick man ur huse för att visa sin vördnad och sorg och hur de tävlade med varandra om att gråta mest. Men man undrar om det är samma sak idag. Hela det kommunistiska samhällsbygget har ju rasat ihop sedan dess med massvält en ekonomi nära nog på nollpunkten.

Dagens lösen

Shoppade ett par jeans på rean
Som jag inte behövde.
Köpte ett par andra byxor också
Som jag kanske behövde.
Firade med middag
Som jag behövde
Men åt den på restaurang
Vilket jag inte behövde.
Unnade mig vin till maten
Vilket inte alls behövdes.

Grön jul

Det blev inte någon vit jul. Promenaderna som skulle möjliggöra mer frossande av julmaten skedde i omgivningar som snarare andades en John Bauersk känsla.

Bok blir film

Det var några år sedan jag läste Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, men det är en av de få böcker som jag fortfarande har någorlunda färskt i minnet. Och nu läser jag i Barnens Bokklubbs blogg att den är filmatiserad. Jag har lite svårt att se hur den boken (som på sätt och vis är en brevroman) ska kunna överföras till film på ett sätt som gör den rättvisa. Men trailern är i alla fall väldigt suggestiv. Filmen har svensk premiär 17 februari. Då vet vi om det funkade.


Jag har tidigare bloggat om boken vid flera tillfällen, bland annat här och här.

Plums i plurret

Fick se manus på en kommande bilderbok som fick mig att skratta högt. Det är en helt crazy version av Bockarna Bruse som Bjørn F. Rørvik och Gry Moursund har gjort. Den börjar som vanligt med att bockarna är på väg till sätern för att äta sig feta, men så ser de skylt där det står "Badhus" och bestämmer sig för att göra en avstickare dit, så slipper de ju också passera bron med trollet ... Det är bara det att även trollet har sett skylten och kommer till badet. Och så är det [nästan] samma visa igen. Vansinnigt kul är det i alla fall, mycket tack vare Gry Moursunds barnsliga men häftiga bilder. Att det sedan är Pija Lindenbaum som står för den svenska översättningen gör ju inte direkt saken sämre.

Som Karl-Alfred ... moi??

Och så var det dags för ännu ett sånt där "vem-är-jag-mest-lik"-test. Testet finns på Nationalencyklopedins sajt. Och jag blev alltså ...

Karl-Alfred

"en råbarkad sjöman som blir övernaturligt stark när han äter spenat. Blandar talfel med slang".

Eftersom jag inte har någon direkt relation till den seriefiguren kan jag inte bedöma riktigheten i testsvaret.

Det ringde på dörren

sådant man kan få
när man varit tillsammans tjugotvå (år)

Premiär-dax

Idag slog portarna upp för babyboken.se - ett projekt jag är delaktig i. Som namnet så fiffigt antyder är det en sajt som tillhandahåller babyböcker. Tanken är att du ska kunna samla ihop ett fint litet startbibliotek åt dig och din knatte. En gång i månaden kommer ett paket med de finaste små babyböckerna och du samlar bara så länge du själv vill. Enkelt och smart.

Ny favorit

Jag har hittat en ny favoritsajt - nanoismer.se. Det är Ebba Åkerman och Elena Tillman Sperandio som bestämt sig för att ta Twitter ett steg längre. Tanken är att man med de 140 tecken man får använda sig av när man skriver tweets ska komponera små berättelser. Och "alla" får vara med. Åtminstone kan vem som helst mejla in sina tweet-berättelser och så väljer Ebba och Elena ut tre stycken varje vecka som publiceras på sajten.

De har det väl i generna

När jag för en nå¨got år sedan fick hem min första iphone att jag först och tittade på den som ett fån. Förstod inte riktigt hur tusan jag skulle få igång den, innan jag googlade mig fram till att jag var tvungen att koppla upp den och registrera den hos itunes.

Igår när min 13-åriga brorsdotter fick sin första ipad sa det bara swish swosh och så var hon i full gång efter mindre än 5 minuter. Man undrar ju om de har det i generna dagens kids.

Det verkar vara en generationsfråga det där. Och även om jag numera tycker att jag behärskar min iphone tämligen bra så är det fortfarande ofta så att det är av just brorsbarnen jag lär mig nya finesser - och de har inte en någon iphone.

Snopet

Det är ganska irriterande när man läser en bok - en bok man dessutom inte är så förtjust i - men eftersom den ändå är spännande läser man till slutet. (måste ju få veta hur det går). Bara för att upptäcka att slutet inte erbjuder någon egentlig upplösning. Tydligen är en del två att vänta. Snopet.

Barnbokslunch

Idag bjöd Natur och Kultur på barnbokslunch och förutom god mat fick vi höra Lisen Adbåge berätta om sitt arbete, Lennart Hellsing läsa högt och Prinsessans rockband med Per Gustavsson i spetsen sjunga och spela.

Lisen berättade om hur hon tänker och varifrån hon får inspiration till sina bilder. Sina häftiga perspektiv förklarade hon med att det är "så jag ser världen" och berättade vidare att hon just därför blir frustrerad när hon ska försöka fånga något på bild med en kamera "det är så begränsande".

Det är alltid lika häftigt att få se originalen till de teckningar som sedan hamnar i boken.
Här några av bilderna till Koko och Bosse.

Legenden Lennart Hellsing läste högt ur boken Drillar och draköron.

Så kan man också tänka

Följande ordväxling utspelade sig mellan en pojke och hans mamma med anledning av att lagboken [av någon anledning] kommit på tal.

"Men var är den andra boken då?"
"Hur menar du?"
"Den andra boken. Jag vill ha den andra boken!"

Och vilken andra bok tror ni det var gossen menade?
Jo, den boken där det står allt det man får göra och inte bara det som man inte får. Barn tänker så klurigt ibland.

Regn och rusk

Att gå till jobbet i duggregn i december bara några ynka veckor före jul. Det hade jag liksom efter de senaste årens snövintrar glömt hur det känns. Men nu minns jag igen. Tur då att man har julpimpat lite försiktigt därhemma så att man kan låtsas att man känner julstämning.

Pizzasugen?

Ni känner väl till att man brukar säga att man lägger en pizza när man mår så pass dåligt att maginnehållet måste komma upp? När man ser bilden på denna pizza som en pizzabagare i Arvidsjaur har komponerat så förstår man ju till fullo varför man säger så.

Foto: Kent Norberg/Arvidsjaur kommun

Månskära

Nu räcker ju inte mobilkameran riktigt till för att visa hur sagolik vyn var när jag promenerade hem från jobbet. Men månskäran och den sammetssvarta himlen fick mig att associera till en del av Tord Nygrens bilder i Hellsingboken Sand i sandalerna.

Oförutsedda saker som kan hända på t-banan

Jag läste ett bokmanus på väg till jobbet idag. Boken heter Min syster är i tusen bitar. Det är en oerhört bra bok, men också sorglig och bäst som jag satt där och läste kom jag till ett vansinnigt sorgligt ställe i boken. Ögonen började ofelbart att tåras och fulgråten var snubblande nära. Lite jobbigt så där mitt i morgonrusningen. Så jag lade ner projekt läsa-på-väg-till-jobbet och låtsades väldigt intresserad av utsikten från t-banan - vilken just då råkade bestå av en svart tunnel. 

Tredje gången gillt

Den här hösten/vintern har jag fått besök av synnerligen objudna gäster. Nu är de här igen och det är tredje gången gillt. Jag hostar, nyser och fryser. Halsen skaver och kärvar och kroppen är slö och tung. Min PT tror säkert snart att jag försöker undvika honom när jag gång efter annan tvingas ställa in träningen.

En helg på landet

Vi såg ut som familjen kyckling. Tre generationer i kycklinggula regnställ. Ner föll både ek och fura och en rejäl brasa blev det.

Ryggsäcksfolket

Jag har funderat lite över ryggsäcksfolket. Då menar jag inte de backpackers som reser jorden runt kors och tvärs, nej jag tänker på de stockholmare som kånkar runt på kånken och dylikt. Det är ju väldigt praktiskt med ryggsäck. Absolut. Men det är ganska trångt i Stockholm nuförtiden. Om ni nu inte upptäckt det. Ganska många människor som ska trängas på liten yta och då kunde det ju vara smart att tänka på att den där ryggan är ganska mycket i vägen. Särskilt när man befinner sig ombord på överfulla bussar och tunnelbanor.

Ful jul

Sponsring i all ära. Men den jättefula Disneyliknande bubblan på "svampen" vid Stureplan var väl ändå att dra det hela lite väl långt?! Visserligen tillhör jag dem som vuxit upp när Kalle Ankas jul klockan femton noll noll ingick som en nästan lika viktig punkt på julafton som själva julklappsutdelningen. Men om man nu ska skapa lite julstämning på stan så behöver man väl inte Disneyfiera det så till den milda grad. Nu är det i och för sig 20:th Century Fox och inte Disney som ligger bakom bubblan, men formspråket är ungefär detsamma.

dn, svd

Pojkarna vann Augustpriset

Jaa, vad kul - Jessica Schiefauers ungdomsbok Pojkarna vann Augustpriset i barn- och ungdomsboksgenren. Eftersom den boken var min personliga favorit av de nominerade är jag extra glad.

Pojkarna är en ganska absurd historia om tre tjejer som hittar en magisk dryck som gör att de på nätterna förvandlas till killar och får uppleva den frihet det innebär att kunna röra sig fritt utan en massa påhopp och gliringar från just killar.



Och som vanligt skriver de stora tidningarna mest om pristagaren i den "skönlitterära klassen".

Bronshästen till Oslo

Det blev den norska filmen Oslo 31 augusti som utsågs till årets bästa film vid Stockholms filmfestival och vann Bronshästen. Det är absolut inget dåligt val. Oslo 31 augusti är en värdig vinnare men den film från årets festival som verkligen träffade mig hårdast i magen är Förbjuden kärlek.

Två tonårsflickor i mullornas Iran försöker hitta en egen plats, ett eget uttryck ett eget liv. Och det finns ett ganska vilt och spännande liv även där bakom stängda dörrar. Men det gäller att alltid vara på sin vakt och när den ena flickans bror söker sig till moskén och blir värvad till sedlighetspolisen tar sig den hårda verkligheten ända in innanför hemmets förmodat trygga väggar. Det är en oerhört stark och modig film om utsattheten i att leva i ett repressivt samhälle.

DN, Svd

Någon rädder för vargen här

Jag läste i morse om ett nytt parti i vardande - Naturdemokraterna - ett enfrågeparti vars enda syfte var att utrota vargen. De har tröttnat på att det ödslas så mycket skattepengar på ett djur som "inte ens är utrotningshotat". Man kan ana en logisk tankevurpa där, för hur kan den inte vara utrotningshotat om de vill utrota den?! Men nu ser jag att Naturdemokraterna känner behov av att påpeka att de inte alls vill utrota vargen. De vill bara införa en "nollvision i tättbebyggda områden på landsbygden". Hur de nu tänkt att det ska ske och vad de menar med den tättbebyggda landsbygden återstår att se. Eller snarare, det hoppas jag att vi inte behöver få reda på.

Många filmer blir det ...

Så här lite drygt halvvägs in i Stockholm filmfestival kan jag konstatera att jag inte somnat en enda gång i år. Har helt enkelt lyckats pricka in riktigt bra filmer så här långt. Bäst hittills är Another Happy Day och Oslo 31 augusti. Den första en american independent och den andra en norsk film. De har det gemensamt att ingen av dem direkt kan kallas en solskenshistoria, även om framför allt Another Happy Day innehåller en hel del humor. Men det är humor av det svarta slaget. Utmärkt skådespeleri är en annan gemensam nämnare för dessa filmer. Och jag tror att de båda har fått svensk distribution.

Ingen matkasse för mig tack

Nu har HUI bestämt vad som ska bli årets julklapp. Och det är tydligen färdiga matkassar vi ska ge varandra i jul. Matkasseföretagen gnuggar säkert sina händer men jag hoppas innerligt att ingen kommer på den befängda idén att ge mig en matkasse. Det är säkert en jättebra idé att få en färdig matkasse varje vecka - komplett med recept och allt. Man slipper fundera på vad man ska äta och man slipper springa förbi affären på väg hem från jobbet. Men ändå. Det skulle inte passa mig. Jag skulle inte stå ut med att ha veckans matintag så i detalj planerat. Jag kanske inte bestämmer mig för att gå ut och äta i stället för att åka hem och laga mat. Eller så orkar jag helt enkelt inte ställa mig i köket när jag kommer hem utan värmer någon färdigmat i stället. Risken är överhängande att min matkasse skulle ligga där i kylen och bli dålig.

Dessutom tycker jag att det är en ganska fantasilös julklapp. Och det här med Årets julklapp. Vad är det egentligen? Hade det blivit årets klapp om inte HUI "spått" så? Skulle inte tro det.

DN, Svd

Ostkaka, portvin och Jan Lööf

Smuttandes på portvin och mumsande på ostkaka så fick vi veta att Jan Lööf är årets mottagare av Astrid Lindgren-priset. Priset, som inte ska förväxlas med Alma-priset, instiftades av Rabén & Sjögren på Astrids 60-årsdag och delas ut för "förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Man ska med andra ord ha varit med ett tag, och det har ju onekligen Jan Lööf varit. Saxat ur motiveringen: "Ett författar- och konstnärskap med ett eget detaljrikt universum befolkat av originella karaktärer". Läs mer på förlagets sajt.

Hos Miranda July i LA

Nu har filmfestivalen dragit igång och första filmen för min del blev The Future av och med underbara Miranda July. Filmen låter sig inte beskrivas så lätt. Kortfattat kan man väl säga att det handlar om ett ungt sambopar som bestämmer sig för att adoptera en katt, men så kommer livet självt i vägen för deras planer. Efter filmen var det Face2Face med Miranda via Skype.Hon var lika skön och smågalen som jag hade tänkt att hon skulle vara där hon sprang runt i sitt hus i LA och bland annat visade sin snuttefilt.

Är det första april idag?

Inte är det väl första april idag, tänker jag för mig själv när jag läser i Aftonblaskan att Björn Ranelid ska ställa upp i Melodifestivalen. Men så läser jag samma sak i Svenskan och börjar inse att det förmodligen är sant. Med sedvanligt Ranelidskt självförtroende låter han meddela att det är "den största sensationen i Melodifestivalens historia". Han förnekar sig inte, men han är åtminstone konsekvent den mannen.

När konst blir skit eller skitig konst

En mycket nitisk städerska i Dortmund
putsade på konstverket en god stund
tyckte skulpturen var skitig
synd att hon var så flitig
slutresultat blev mindre nöjd kund

Ok, kanske inte världen bästa limerick men jag blev så inspirerad när jag läste om den stackars städerska som gick hårt åt ett konstverk av Kippenberger. Det hon trodde var smuts och skurade bort, var i själva verket "da shit". Egentligen är det ju ganska kul och man kanske kan se städerskans handling som ett interagerande med konsten.

En ny familjemedlem

Den här lilla sötnosen fick följa med oss hem från Korea.

Tvära kast

Steg upp i morse ... eller i natt - beroende på hur man ser på saken och vilken tidszon man använder. Efter tio timmar ombord på ett flygplan damp jag ner i Helsingfors för vidare befordran till Stockholm.
Det bli lätt lite tvära kast när man färdas i jetfart över kontinenterna. Jag försöker intala mig själv att klockan bara är tidig eftermiddag men mina ögon och mitt huvud och kropp protesterar häftigt. Eller ja, så häftigt något kan bli när jetlagen sätter in.

Finland är för övrigt ett lustigt land. När vi skulle igenom securityn släppte de igenom vår konjak utan några större problem. Kontrollerade bara att den var vederbörligt plomberad. Däremot var de skeptiska till vår parfym, men släppte igenom den efter att ha kört den igenom röntgen två gånger.

Korea i bilder

Osorterat och oredigerat, men här är några av alla de typ 500 bilder jag tagit hittills.

Jag har en viss förkärlek för att fotografera höstfärger. Här är en av dessa otaliga bilder på det temat.

I Seoul är det gott om folk i princip överallt.

Hit men inte längre. DMZ - gränsen mellan nord och syd.

Här står en nordkoreansk soldat och håller koll på oss.

Seorak nationalpark.

Lost in translantion

Det kan inte hjälpas att jag känner mig lite som han i Lost in translation när jag sitter på hotellrummet på 15:e våningen och smuttar på en whiskey och betraktar en färgsprakande ständigt växlande jättereklamskylt utanför fönstret. Han var visserligen i Toykyo och jag är i Seoul, men annars stämmer det ganska bra. Jag är till och med iklädd en sån där asiatisk morgonrock och har tofflor på fötterna.

Ständigt dessa kokböcker

Sista minuten-resor har man ju hört talas om. Men på mig passar det bättre in med sista minuter inför-resan. Resan till Korea är bestämd sedan länge och just för att den är det har jag hela tiden tänkt att "det är ju så lång tid kvar tills vi ska åka". Men nu är det inte längre så lång tid kvar för snart bär det av. Närmare bestämt i morgon. Eftersom vi kommer bland annat kommer att besöka en bekant familj där alla är konstintresserade, så gav jag mig igår ut på jakt efter någon trevlig presentbok. Designtorget blev första anhalt. Något om svensk eller skandinavisk design kanske? Fanns det inte. Däremot hyllmeter efter hyllmeter med kokböcker av allehanda slag. Laga vilt. Grilla allt du ser. Baka kakor i massor. Baka surdegsbröd. Baka annat bröd. Samma sak på Åhléns bokhandel. Och Akademibokhandeln hade hunnit stänga. Alltså: dagens lunch är räddad. Bokjakt! Wish me luck!

Wordfeud får ny ordlista

Jag läste att Wordfeud ska börja använda SAOL som ordlista. Inte så kul tänkte jag först. Jag är ganska förtjust i dagens smått anarkistiska form. Man kan testa sig fram, vara lite "wild and crazy" i sitt ordbyggeri. Ibland går det hem, lika ofta funkar det inte. Nu kanske det inte blir så stelbent ändå med nya ordlistan. Wordfeud låter oss användare rösta om hur ordlistan ska användas, vilka former som ska tillåtas. Här kan man rösta. Och än så länge ser resultatet av omröstningen lovande ut.

Telefonförsäljning "in disguise"

Jag tänkte jag skulle vara tillmötesgående genom att ställa upp och delta i den undersökning som mannen i andra änden sade sig vilja genomföra. Det skulle dessutom bara ta två minuter.
Så drar det igång och jag besvarar frågor om allt från reklamtryck på firmabil, larm och säkerhet till affärssystem och faktureringssystem. Ganska snart står det klart att den här så kallade undersökningen bara har ett enda syfte. Nämligen att försöka förmå mig till att vara villig att ta emot telefonsamtal från någon som - liksom av en händelse - kunde erbjuda tjänster i form av reklamtryck på firmabil, larm och säkerhet till affärssystem och faktureringssystem.

Jag antar att även telefonförsäljningen måste förnya sig. Varför han valt att ringa upp just mig - webbansvarig - förblir en gåta.

Gap och skrik i rutan

Jag brukar undvika alla typer av debattprogram på tv. När ett sådant startar använder jag fjärrkontrollen till att byta kanal eller helt släcka ner tv:n. Det är en reflexrörelse som sitter i ryggmärgen. Jag finner inget som helst intresse av eller nöje i att se och höra hur människor sitter och gapar och beter sig. Någon debatt är det ju knappast frågan om. Mest bara skrik och skrän och även om någon skulle vilja försöka hör vad någon annan har att säga så är det knappast görligt eftersom alla pratar i munnen på varandra mest hela tiden.

Det här är jag knappast ensam om att tycka och i dagens DN finns en intressant artikel av Viktor Barth-Kron.

SAABlar också

Man brukar säga att katten har nio liv. Saab verkar ha minst tio, men nu ligger företaget illa till ... igen. Jag har i och för sig inte orkat hänga med i alla turer fram och tillbaka. Men kanske det är dags att kasta in handduken i alla fall. Eller va?

svd dn

Kul eller inte?

Det finns många sätt man kan marknadsföra en bok på. Tydligen. Till exempel så kan man starta ett nätbaserat gräl på en blogg. Som Moni Nilsson och Per Gustavsson gjorde på Rabénbloggen. Första inlägget kom i måndags och var skrivet av Per. Ett inlägg där han helt gör ner Moni och jag tänkte att han helt tappat förståndet. Nästa dag kontrade Moni och jag började inse att det var något lurt med det hela. Och efter ytterligare någon dag stod det helt klart att det här alltså är ett led i marknadsföringen av en bok de två gjort tillsammans.

Jag antar att tanken är att det ska vara roligt , nytt och fräckt. Men nej, jag tycker inte alls att det här är lyckat. Vad tycker ni?

Hej vad det går - Vroom

Det finns en scen i ett avsnitt av Fawtly Towers där John Cleese - Mr Fawtly -gör en svepande rörelse med huvudet i sidled samtidigt som han åstadkommer ett Vroomliknande ljud varpå han frågar "what was that?" och svarar "That was your life passing".  Ungefär så känner jag. Hela tiden. Nyss var det sommar och snart är det jul. Ännu mer snart är det återigen dags för Stockholm filmfestival och jag som tycker att jag just reste mig från biofåtöljen efter förra årets sista film. Men snart är det dags att fördjupa sig årets program som släpps i morgon.

Vem ska få Augustpriset?

Ja det får vi veta den 21 november. Men nu vet vi i alla fall vilka som blivit nominerade. Som vanligt har jag ganska dålig koll på de böcker som förekommer i vuxenkategorin, men de nominerade i barn- och ungdomsböckerna vet jag mer om.

Bilderboken Vitas streck och Öjvind av Sara Lundberg må vara hyllad, bland annat i Svd. Men tyvärr. Jag gillar den inte, lika lite som jag gillade hennes första bok om Vita.

Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore är däremot en bok - också det en bilderbok - som faller mig i smaken. Den handlar om rivalitet kan man säga. Både jättemyrsloken och hasselmusen tycker att de är det konstigaste djuret och därför anordnas en tävling för att ta reda på vem som är konstigast. Och kanske finns det något djur som är ännu konstigare.

Den tredje bilderboken som tävlar om Augustpriset är Petras prick av Maria Nilsson Thore. Det är en jättesöt berättelse om hu Petra vaknar upp en morgon och upptäcker att det saknas en prick på hennes päls.

Så över till ungdomsböckerna. Där har vi Pojkarna av Jessica Schiefauer [min personliga favorit]. Det är en ganska absurd historia om tre tjejer som hittar en magisk dryck som gör att de på nätterna förvandlas till killar och får uppleva den frihet det innebär att kunna röra sig fritt utan en massa påhopp och gliringar från just killar.


I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren är den enda av de nominerade böckerna som jag inte har läst och därför inte känner så bra till.

Och så är förstås en av årets snackisar, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln nominerad. Den sträckläste jag och nu går jag otåligt och väntar på del två.

Häftiga oneliners

Fick en försmak av Lisa Toffts kommande bok; Lisa Toffts bästa no 1 och föll pladask för hennes finurliga oneliners ackompanjerade av hennes stiliserade och söta djurillustrationer. Boken har inte kommit än men är på gång nu i november.


HÄR ÄR NÅGRA AV MINA FAVORITCITAT:

"Bara göra rätt är så tjatigt" 

"Om jag svarade fel var det en dum fråga" 

"Det var i alla fall inte mitt fel från början" 

"Jag har glömt vad alla heter. Så nu kallar jag alla för Nämenhej!"

Salander som seriefigur

Stieg Larssons Millennium-serie med Salander i spetsen fortsätter sitt segertåg över världen och världen fortsätter att försöka hitta nya vägar att tjäna en slant på den. Nu läser jag att det är en tecknad serie på gång. Det är det amerikanska förlaget DC Entertainment som ska ge ut böckerna i serieformat.
Hur Salander kommer att se ut i den versionen vet vi inte än.

Men kanske såhär



eller såhär

 

Snart old school

Nu när "alla" har surfplattor i allmänhet och iPad i synnerhet så känns den här läsplattan nästa lite "old school". Men det gör inget, jag är nöjd. Den är liten och behändig med bra läsbarhet och det är det duger bra för mig. Än så länge ...

Abrupta slut

Alice Munro har nämnt i spekulationerna inför Nobels litteraturpris de senaste åren. Så jag blev nyfiken och köpte Nära hem. Nu har jag läst ungefär hälften av bokens noveller och jag gillar verkligen hennes sätt att skriva. Det är klockrena porträtt av "vanliga" kvinnor som lever "vanliga" liv. Problemet är bara att jag vill veta mer. Ofta tar novellen abrupt slut när jag förväntar mig att det ska komma igång på riktigt. Det är som när någon säger A men inte B, som när någon börjar berätta något och sen mitt i bara "nej, det var inget". Nu hör det till saken att jag är vansinnigt nyfiken och det kan vara en bidragande orsak till att jag känner mig lite lämnad i sticket av Alice Munro. Men jag kommer ändå att fortsätta läsa hennes noveller.

Sorry Sonny

När min brorson föddes för drygt 15 år sedan så var det en sak som var klar från början. Han skulle inte få något namn som slutade på y för då skulle han bli kriminell. Det här är väl något som man - mer eller mindre seriöst - brukar hävda, men nu har Erik Segerborg och Mikael Söderström grjort en studie kring detta och kommit fram till att det alltså stämmer. Jämfört med de vanligaste svenska pojknamnen som Mikael, Per, Stefan med flera så är killarna med y-namn överrepresenterade i Kriminalvårdens register. Varför ger deras studie inga entydiga svar på, men socioekonomisk bakgrund spelar förmodligen in då det "finns ett statistiskt samband mellan en stor andel y-namn i en kommun och en rad negativa sociokonomiska faktorer". 

Så, Sorry Sonny, Conny, Ronny men nu är det bevisat att ni - och alla andra med y-namn - löper större risk att hamna i kriminalitet. Åtminstone om ni samtidigt kommer från sämre bemedlade omständigheter, vilket ni förmodligen gör för det verkar vara där som dessa namn är som populärast.

Undrar vilka som blir morgondagens y-namn, för idag är det väl inte så många knattar - oavsett social bakgrund - som döps till Sonny, Conny eller Ronny.

Sånt man gör när man inte gör något

Idag får min soffa fungera som sjuksäng.
Inom räckhåll finns tv:ns fjärrkontroll. Ivrigt zappande: zipp zapp zipp zapp, men inte blir det roligare för det. Det är fascinerande hur mycket strunt som ryms i detta medium.
Den bärbara finns i knät. Kollar fb, twitter, bloggar, fb, twitter, bloggar. Men det verkar som om de flesta andra är på jobbet, för det är relativt lugnt inom dessa sociala media.
Och så har jag förstås travat upp böcker och tidningar på soffbordet och golvet. Det är bara det att mitt fokus liksom inte riktigt är påslaget, och efter en sida eller två upptäcker jag att jag inte vet vad det är jag läst.
Efter en halv arbetsdag på soffan kan jag konstatera att jag är riktigt jäkla uttråkad och dessutom ganska dålig på att göra ingenting.

Det är inte alltid som man tror

Det händer att man går omkring och tror saker. Men så får man plötsligt veta att det man trodde inte alls stämmer överens med verkligheten. Så trodde jag till exempel ganska länge att Kinesiska muren syntes från månen. Ja okej, erkänner att det kanske är lite pinsamt att erkänna. Men nu trodde jag i alla fall det och jag blev till och med lite besviken när jag fick veta att den [naturligtvis] inte alls syns från månen.

På samma sätt har jag länge trott att det var A.A Milnes son som sålde ut alla rättigheter till Nalle puh för att han var så förbaskat trött på berättelserna och ansåg att de förstört hans barndom. I dagens Svd läser jag till min förvåning att Milne själv sålde alla merchandiserättigheter redan på 30-talet och att det var hans änka som sålde filmrättigheterna till Disney på 60-talet. Däremot verkar det stämma att verklighetens Christopher Robin inte var så förtjust i sagornas dito. Han blev retad i skolan och tyckte att fadern genom att skriva böckerna om Nalle puh och Christopher Robin stulit hans identitet.

Själv älskar jag berättelserna om den snälla björnen med den lilla hjärnan. De tillhör de barnböcker jag med glädje läser även som vuxen.

Katten också

Foto: Nicklas Thegerström

Så fick alltså Tomas Tranströmer sitt Nobelpris i litteratur till slut. Han har funnits med i förhandstipsen många år nu. Åtminstone här i Sverige. Själv har jag inte läst något av honom sedan skoltiden då det ingick undervisningen. Om katten Abbe läst Tranströmer förtäljer inte historien, kan bara konstatera att han gissade fel när han trodde på Alice Munro (eller åtminstone tyckte att maten i den skålen smakade bäst). Kan också konstatera att listan över alla nobelpristagare i litteratur innehåller en kraftig övervikt av män och att de få kvinnor som vunnit finns utspridda lite här och var, som om man inte vågar ge priset till en kvinna två år i rad. Hur skulle det se ut?

Läs mer: DN, Svd Nobelpriset i litteratur, Nobelpriset, litteraturpriset

Snart smäller det

En bok jag inte kommer att läsa

På pärmens baksida står det att Axolotl Roadkill är "berättelsen om sextonåriga Mifti, som efter mammans död bor tillsammans med sina halvsyskon i Berlin och lever ett destruktivt liv fyllt av sex och droger." Och det är möjligt att den gör, någonstans bakom all denna textmassa, alla dessa ord som staplas på varandra sida upp och sida ner.

Helene Hegeman var bara 17 år när hon debuterade med Axolotl Roadkill och den väckte stor uppmärksamhet i Tyskland. Och enligt min tyska kompis så berodde uppmärksamheten till stor del på att många menade att stora delar av bokens texter var rena plagiat.

Jag läser ett tiotal sidor och tänker att hon kommer väl igång så småningom. Så jag hoppar tjugo sidor framåt i boken och läser ytterligare tiotalet sidor. Men det håller bara på i samma stil. Texten griper inte alls tag i mig. Det känns bara sökt och pretentiöst. Så det här är en bok jag inte kommer att läsa.

Antiloper av Ester Roxberg

Ester Roxberg vann Lilla Augustpriset 2004 med diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det och även i debutromanen Antiloper har texten en lyriskt klang. Antiloper är berättelsen om en stark vänskap.Men en vänskap som ändå inte var nog, som inte räckte till. Det förstår man ganska tidigt i boken. Om inte annat så av den vemodiga och sorgsna berättarrösten, som är Astrids, när hon blickar tillbaka på tiden då hon och Ellen var oskiljaktiga. De blev kompisar redan första dagen på gymnasiet. Framtiden tillhörde dem och de hade tusen planer för densamma. Men något hände med Ellen. Successivt drar hon sig undan från världen och undan från Astrid.

Det är riktigt plågsamt att läsa om Astrids vanmakt när hon försöker men inte lyckas nå fram till Ellen. Antiloper är en imponerande debut och jag ser fram emot att läsa mer av Ester Roxberg.

Recension i DN

Snabb och långsam matlagning

Middag på 30 minuter med Jamie Oliver låter ju som en perfekt vardagskokbok tänker jag. Men jag har inte läst mer än ett par av recepten innan jag inser att jag nog aldrig kommer att laga ett enda av recepten i den boken. Det är något med hur de förklaras som gör att jag blir alldeles andfådd. Och om jag ska hinna tillaga dem på 30 minuter så skulle jag få stressa ihjäl mig.

Det är säkert inte något fel på recepten. Det är säkert både gott och nyttigt. Och boken är snygg. Men jag orkar inte igenom dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag gillar inte upplägget i hur de presenteras. Den berättande texten gör att det för mig blir svårläst och inte särskilt överskådligt.Om ni bläddrar i smakprov ur boken så kanske ni förstår vad jag menar.

Inte heller skulle jag komma på tanken att laga något av recepten i Kaffekokarkokboken. Men jag råkade hamna framför ett av dessa nyhetsmorgonprogram på tv i helgen och då var bokens författarinna och tillika receptskapare Katja Wulf gäst där och blev nyfiken. Hittade hennes blogg idag och maken till knasigt härliga påhitt får man ju leta efter. Där handlar det inte om snabblagad mat. De flesta recepten tar sina modiga timmar att färdigställa och lite oaptitligt att tänka sig att trycka ner en massa mat i kaffebryggaren. Men vansinnigt skojigt.

Stega på

Kan konstatera att det är jättebra att sambons jobb har en stegtävling på gång.

Jag: attans också smöret är slut.

Sambon: jag sticker iväg och handlar, inga problem.

Det gäller att passa på så länge stegtävlingen håller på.

Stoppa pressarna!

Läser i DN att två sociologer efter två års studier av miljontals twitterflöden kommit fram till att vi är gladast på morgonen, åtminstone är våra tweets mer positiva då för att sedan bli grinigare ju längre dagen lider. Likaså är helgernas inlägg mer positivt färgade. Ja, vad säger man? Inte det mest överraskande resultatet man kunnat tänka sig.

Skynda dig nu Janne

Jag vet inte hur långt Jan Guillou har kommit med fortsättningen på sitt romanbygge "Det stora århundradet", men hoppas att han kommit långt. För nu har jag läst ut den första delen, Brobyggarna, och jag vill ha mer. Genast.

Genom nästan 600 sidor har jag följt bröderna Lauritz och Oscar från barndomen som fattiga föräldralösa fiskarsöner på en ö utanför Bergen, till ingenjörer och framgångsrika bro- och järnvägsbyggare i Tyska Östafrika respektive Hardangervidda och Bergen i Norge. Det finns en tredje bror också, Sverre, också han diplomerad ingenjör från skolan i Dresden. Men han förekommer inte så mycket i denna första bok, men en inte alltför kvalificerad gissning är väl att han dyker upp i någon av de kommande delarna.

Vi får följa bröderna under 1900-talets två första årtionden. En tid av optimism och tro på att utvecklingen - framför allt den tekniska - ska föra mänskligheten framåt till nya djärva mål. Tills första världskriget bryter ut. Och 1900-talets historia spelar och kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll i serien. Den har liknats vid Almqvists uppbyggliga folklivsberättelser i olika recensioner.Själv kommer jag att tänka på Per Anders Fogelströms stad-serie.

Ett litet tips

Om du som jag gillar böcker. Och om du vill vara med och läsa och tycka om böcker. Och samtidigt få koll på vad som är på gång. Då tycker jag att du ska kolla in den här sajten - www.booked.nu.
Tanken är lika enkel som smart. Du går med i Booked och får möjlighet att läsa nya titlar. Sedan skriver du en rad eller två om boken på Facebook eller Twitter. Du skriver vad du tycker - oavsett om det är positivt eller negativt. Huvudsaken är att du skriver. Utan tvekan win win situation.

Hooked

Det bara exploderade i bekantskapskretsen och helt plötsligt var det som om alla spelade Wordfeud. Jag blev ju nyfiken förstås och det stod inte på förrän jag också var hooked. Är där och pillar på mobilen titt som tätt för att kolla om någon lagt ett nytt ord så att det äntligen är min tur igen.

Det har klagats och knorrats en hel del över att Wordfeud inte håller sig till SAOL:s ordlista och visst störde jag mig lite på det i början. Sedan var det bara att gilla läget och testa vilt och döm om min förvåning när jag fick godkänt på "köls" [obestämd genetiv singular av köl enligt en gratisordbok på nätet]. När jag fick till "nåjd" var jag väldigt nöjd eftersom det skulle rendera mig en väldans massa poäng. Men tji fick jag för det ordet fick jag däremot inte godkänt på.

I kölvattnet av Wordfeuds framgång har det kommit en fusk-app som ger förslag på ord, men det verkar väldigt beigt tycker jag. Det roliga är ju att klura själv.

På Grönan med tusentalet tonåringar

Det kändes lite abrupt att lämna Bokmässan i Göteborg redan vid lunch igår. Men då hann jag å andra sidan tillbaka till Stockholm i tid för att köa utanför Gröna Lund tillsammans med tusentalet livliga fjortisar [jag och sambon höjde medelåldern med flera decennium] i from förhoppning om att komma in på Veronica Maggios konsert. Och till slut kom vi faktiskt in och fick se en skymt av Maggio. Fullsatt - folkligt - festligt skulle man kunna säga. Stämningen var på topp. Veronica sjunger suveränt och har bra scennärvaro och ordentligt med utstrålning. När hon vänder sig mot någon av kanterna stiger jublet från den delen av publiken och om Grönan haft något tak så hade det lyft flera meter. 

Ibland blir man förvånad

Här kommer en känd person [jag tänker inte berätta vem] in i Barnens Bokklubbs monter på bokmässan och börjar be om tips på böcker till sin femåring. Hon diskuterar läsning och sitt barns utveckling länge och väl med en av mina kolleger. Till slut har hon och kollegan enats om en bok som skulle passa utmärkt till femåringen. Så då återstår väl bara att betala, men då frågar personen i fråga om hon inte kan få ett recensionsex. Ibland blir man förvånad.

En monter tar form

Efter ett antal dyk i stora lådorna och efter att ha kånkat böcker i flera timmar så börjar en monter att ta form.

Bokmässa igen

Att ett år går vansinnigt fort är något jag noterat sedan länge, men jag har också märkt att åren liksom blir kortare och kortare och kortare ... Något som för övrigt min brorsdotter konstaterade redan som tioåring: "Det är så konstigt, nu när man börjar bli lite äldre känns det som om tiden går mycket fortare".

Så med detta sagt vill jag bara tillägga att det faktiskt redan är dags för bokmässan i Göteborg igen.

Det här med påskkärringar ...

Det är inte så lätt att hålla koll på traditionerna alla gånger. Kollegan som sitter och kreerar pyssel och annat kul att lägga upp på sajten till Halloween:
- När är det man klär ut sig till påskkärring, är det till Halloween?

Skogsmulle för en dag

Eller okej då, för en kvart ...

A never ending story eller konsten att få allt fel

I och med att bokklubben flyttade till Palatset på Riddarholmen så skulle vi också byta telefonoperatör, men behålla samma telefonnummer som tidigare. Det mesta som kunde gå fel, gick också fel.

I somras fick vi veta att det skulle dyka upp ett kontrakt som det var ganska bråttom med att skriva på och returnera. Sommaren kom och sommaren gick och inget kontrakt dök upp, trots påstötningar. Så framåt hösten kom kontraktet och då var det inte bara ganska bråttom utan superbråttom.

Vi blev lovade att de nya telefonerna - mobila sådana - skulle dyka upp veckan innan flytten och att porteringen skulle ske så att allt skulle vara klart till själva flyttdagen. Dagen för flytten närmade sig raskt men inga telefoner syntes till. Efterforskningar visade att de hade skickats till en adress som inte ens existerar i Stockholm och i stället för att använda till exempel eniro.se eller hitta.se för att se var Barnens Bokklubb håller hus så tyckte man att det var lika bra att skicka dem i retur till Göteborg.

Flyttlasset gick och så småningom dök faktiskt telefonerna upp. Men inga sim-kort. Och porteringen hade inte heller skett, visade det sig. När så sim-korten äntligen dök upp och porteringen faktiskt också genomförts gick det att ringa in till telefonerna. Men det gick inte att ringa ut ...

Det här med att ha ett får som sitt ansikte utåt är kanske inte så smart. Inget fel på får, men de kanske inte ska syssla med telefoni ...


PS. Nu kan man ringa både ut och in. Nu är det bara en av kollegerna som väntar på att sim-kortet ska bli aktiverat.

Det börjar arta sig ...

Nu är de flesta flyttkartongerna uppackade
och ligger i en stilig (hm nåja) hög i entrén.

Och bokhyllorna börjar fyllas.

Ugglorna har också funnit sig väl tillrätta.

Och utsikten från mitt skrivbord är utsökt.

Det hjälper inte att skrika

Sedan vi fick tillgång till BBC Entertainment så har vi tittat en hel del på brittisk ståupp - som ofta är väldigt bra och bitsk. Men det finns några undantag - och jovisst är smaken som baken och allt det där - men i alla fall, jag begriper inte dessa ståuppare som tycks tro att det blir roligare bara för att de skriker. Det blir det inte. Om de inte är roliga från början så må de skrika sig blå, det blir i alla fall inte kul. Bara jobbigt att lyssna till. Och av någon outgrundlig anledning verkar det vara just de mindre fyndiga som skriker allra värst.

Janne kanske vill ha

Jag tyckte att vi rensade ganska duktigt när vi packade ner kontoret inför flytten till Palatset på Riddarholmen. Så döm om min förvåning när jag öppnade en flyttkartong och fann detta, 13 burkar tippex och en himla massa förpackningar med korrigeringstejp. Jag har lite svårt att tro att det är så stor efterfrågan på detta. Men jag har läst att Jan Guillou fortfarande skriver alla sina böcker på en gammal skrivmaskin, så han kanske vill ha?

Ögonblicksbild

Barnens Bokklubb just nu.

Läs dig empatisk

En amerikansk studie visar att man blir mer empatisk av att läsa skönlitteratur än av att läsa faktaböcker. Detta har man kommit fram till efter att ha låtit ungdomar läsa Harry Potter och Twilight. Efter avslutad läsning visade det sig att "Potter-gruppen på ett inkännande sätt identifierade sig med trollkarlar och Twilight-gruppen med vampyrer." Är jag förvånad`Nej, inte alls. Det enda jag finner lite förvånande - eller snarare lustigt - är att man valde just Potter och Twilight, i stället för böcker med ett mer vardagsnära innehåll om "vanliga" ungdomar. Men, men, kanske valde man böcker man var säker på att man skulle få försökspersonerna att läsa.

Chans på Oscar?

I år skickar Sverige Svinalängorna till Oscars. Det är säkert ett bra val med tanke på att Noomi Rapace rönte viss framgång som Lisbeth Salander i den svenska versionen av Män som hatar kvinnor. Filmen är ju dessutom välspelad och välgjord och har en dramatik som borde passa i Oscars-sammanhang. Men först ska den ta sig igenom Oscarsakademiens nålsöga. Svd DN

TV på bussen

Jag tittar nästan aldrig på tv på tv:n, men jag tittar på en del tv-program. Gärna på min mobil på väg till och från jobbet. En bra och trevlig sysselsättning att fördriva tiden på bussen med. Och så roar jag måhända sina medpassagerare också. I alla fall när jag tittar på något som är roligt (brister ut i fniss och/eller skratt) eller sorgligt (fäller en tår).

Tomma, tommare, Barnens Bokklubbs bokhyllor

Nu är det mindre än en vecka kvar tills vi flyttar till Palatset på Riddarholmen och här på Kammakargatan är allt mest upp och ner. Sakta men säkert töms bokhylla efter bokylla och i samma takt fylls flyttkartongerna.

Lära om och lära nytt

Oj, nu har de uppdaterat Blogger och här sitter jag och kliar mig i huvudet och blir alldeles förvirrad. Tänk att det ska vara så svårt att lära om och lära nytt. Eller så är jag bara väldigt konservativ och fast i gamla vanor. Åtminstone när det gäller att arbeta med min blogg. Vilket väl också visar sig i det faktum att jag inte gjort ett endaste dugg åt designen sedan jag startade - vilket by the way var 6 december 2006. Ja där ser man och det var inte alls detta jag hade tänkt blogga om, men när jag möttes av dessa nymodigheter blev jag ju tvungen att kommentera det. Meeen jag kommer säkert att vänja mig vid detta också vad det lider.

En ny film av filmsprutaren Allen

Woody Allens Paris är konstnärernas, drömmarnas och kärlekens stad där allt kan hända. Den är magisk och förförisk. Här lever de olika epokerna kvar i ett slags parallellt universum och möts på det mest fantastiska sätt. Om ni undrar vad jag bubblar om så har jag har alltså sett hans senaste film Midnatt i Paris och har man inte längtat till Paris tidigare så gör man det när man sett filmen.

Ett ungt amerikanskt par som snart ska gifta sig tillbringar några dagar i Paris. Han drömmer om att bli författare, han älskar Paris och fantiserar om att få bo där. Hon är mest intresserad av att shoppa till det nya huset i Malibu. Visst kan man hävda att filmen handlar om dessa två men egentligen är det staden som är huvudperson i filmen.

Midnatt i Paris är både rolig och intelligent och Allen vill berätta något om längtan och drömmar och att drömmen kanske kan infrias där man minst anar det.

Så fint hon skriver DiCamillo

Nu har det hänt igen. Jag sitter på bussen och läser och så blir det så där lite sorgligt och vemodigt att tårarna börjar rinna. Generad stoppar jag undan det jag läser och plockar fram mobilen och börjar spela det där fåniga men ack så vanebildande spelet jag brukar spela.

Tänk att kunna skriva som Kate DiCamillo. Så där fint och inkännande så att man blir alldeles varm i hjärtat. För det blir man när man läser Tigern (Tiger Rising i original). Även om det är sorgligt och man gråter en skvätt, så är det också fint och inkännande om sorg och saknad som Rob försöker stänga inne och ilska som Sixtine bär på. Två barn som redan blivit tilltufsade av livet, och DiCamillo berättar så fint så fint om deras försiktiga trevande vänskap.

Funderingar kring träningens kretslopp

Idag var jag och tjuvtränade på lunchen. Eller det kanske är mer korrekt att säga att jag tränade inför träningsstarten. På torsdag ska jag nämligen träffa min personliga tränare igen - för första gången på sex veckor - och jag skäms över det förfall min kropp befinner sig i efter en lång skön semester.

Det är ju knäppt egentligen. Man tränar för att komma i form till sommaren. Sedan ägnar man sommaren åt att förstöra formen med lata dagar och god man som man sköljer ner med gott vin. Så kommer hösten och då tar man sats igen och börjar sitt nya liv med träning och förnuftig kosthållning. Det där håller i sig till december ungefär. Då blir det glögg och pepparkakor och lussebullar och det hela avslutas med julbord. Och så blir det januari och då sätter man igång med träningen för att komma i form till sommaren som man sedan ägnar åt att .... och så vidare.

Al(l)varligt talat

Helgens utflykt Stockholm-Öland tur och retur från lördag till söndag var kort men intensiv och därtill väldigt lyckad. Öland är fantastiskt vackert.