Iakttagelse från Berlin

Iaktagelse från Berlin där jag befinner mig nu:
Henning Mankell, Stieg Larsson och co ger Sverige dåligt rykte.
Fick frågan idag:
- Hur kommer det sig att det är så mycket våld och brottslighet i Sverige?
- Va? sa jag.
- Ja som det är i alla svenska deckare. Jag har hört att de är ganska verklighetstrogna.
Och faktum är att vänner boende i Frankrike berättat att de fått liknande frågor.
Så nu vet vi. Sverige är ett farligt land.

Berlin nästa

Egentligen så hade vi bestämt oss för att aldrig mer flyga med Ryanair. Men när de är så löjligt billiga är det svårt att låta bli. Så därför sätter jag klockan på väckning klockan tre i natt för att ta bussen till Skavsta och ta det läskigt tidiga morgonflyget till Berlin.

Brev till världens ände

Viktor och Jeppe har varit bästa vänner sedan barnsben. Men sommaren efter nian när de båda fått sommarjobb på Zoologiska museet är det något som börjar skava. Sakta och skickligt bygger författaren upp spänningen mellan de två vännerna och gestaltar hur avståndet mellan dem blir större och större. Det är särskilt Viktor, som är berättarjaget, som vänder sig ifrån Jeppe. Han retar sig mer och mer på Jeppe som plötsligt blivit så viktig och självsäker. Det är i alla fall vad Viktor tycker och avundsjukan förgiftar honom så till den grad att han till slut tycker han att allt Jeppe gör och säger är odrägligt och överlägset. Så infinner sig plötsligt ett tillfälle för Viktor att riktigt platta till Jeppe. Han tar tillvara tillfället och katastrofen är ett faktum.

Brev till världens ände är skriven av den finlandsvenska författaren Annika Luther och man skulle kunna säga att det är en roman på "finlandssvenska" på så sätt att här finns en hel del finlandismer och även finska ord och uttryck som är vanliga i finlandssvenskt språkbruk. Möjligen kan en ovan sverigesvensk snubbla lite över ord som kaveri och juttu med flera men det vore synd att låta sig skrämmas av det. Ofta förstår man nog av sammanhanget vad som menas och det är roligt att läsa en bok från den svensktalande minoriteten i vårt östra grannland.

Tematrio - förtryck

Lyrans tematrio denna vecka handlar om böcker som skildrar krig eller andra former av förtryck.

Den första jag kommer att tänka på läste jag när jag var 17 år och det är Roots. Alex Haley berättar sin släkts historia med början när en ung Kunta Kinteh blev bortrövad utanför sin by i Afrika och såld som slav i Amerika.

Om andra världskriget har jag läst många böcker så det är naturligt att ha med någon av dem här. Och efter en del funderande väljer jag De välvilliga av Jonathan Litell. Där vi får följa en av förtryckarna under 900 välskrivna och fascinerande sidor. Jag har bloggat om den här.

Som tredje bok väljer jat Jo-Jo och Mimi av Elzbieta. En oerhört stark och suggestiv barnbok som handlar om Jo-Jo och Mimi som är bästa vänner och leker varje dag. Men så en dag blir det krig och då får de inte leka längre för de är på olika sidor i kriget.

Kulturell overload

Den gångna veckan gick verkligen i kulturens tecken. Det inleddes med Jeanette Winterson på Kulturhuset i onsdags följt av Obesvarad kärlek på Intiman i torsdags och Pärlfiskaren på Folkoperan i fredags. Det hela avslutades igår med releasparty för Stegen - Sätt ord på SO, en lärobok skriven av Torbjörn Falk och Jessica Rahm. Egentligen skulle vi ha gått på Nordiska kulturdagar på Kulturhuset ikväll. Jag skulle gärna ha hört Suzanne Brögger sjunga jazz men vinmängden som inmundigades under gårdagens releasparty gjorde att min kropp krävde en lugn hemmakväll i stället.

Filmfestivalen närmar sig

Dagens läsning har mest bestått av programbladet från Stockholms Filmfestival och som vanligt har jag kryssat för en himla massa filmer. Nu återstår bara det svåra pusslet att få logistiken att fungera, men risken är överhängande för krockar och att jag tvingas att göra svåra val och strykningar.

Jeanette Winterson på Internationell författarscen

"Varje ord, varje mening måste förtjäna sin plats mina texter" Så uttryckte Jeanette Winterson hur viktigt språket är för henne. "jag är inte intresserad av att skriva bladvändare". I onsdags gästade Jeanette Winterson Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm och hon var både underhållande och inspirerande.

Till en stor del handlade det förstås om hennes skrivande men hon kom också in på närmast filosofiska tankar om konsten och skapandet stort. Hon missionerade också läsandets stora betydelse för språket och språkets stora betydelse för människan.

Hon menar att om vi berövas vårt språk förlorar vi förmågan att tolka och uppleva alla de olika skikt som vår mångbottnade verklighet består av och som tillsammans bildar någon form av sanning och äkthet för oss. Ja, ungefär så, men hon uttryckte det så mycket bättre och jag önskar att jag hade haft en bandspelare med mig så att jag hade kommit ihåg att återge det med hennes finess.

Hur som helst så blev jag och sambon så inspirerade av alla tankar Winterson väckt att vi avslutade kvällen med en flaska vin och en intressant diskussion om livet och konsten.

Tack vare Winn-Dixie av Kate DiCamillo

Edward Tulanes fantastiska resa var den första boken av Kate DiCamillo som kom på svenska. Denna fantastiskt vackert illustrerade bok som berättar den vemodiga och lite sorgliga berättelsen om den älskade porslinkaninen Edward Tulane som råkar ut för så mycket av både sorg och saknad, men också av glädje och kärlek. Vi hade stor framgång med den i Barnens Bokklubb och jag tror att den tagits väl emot överallt för sedan har i rask takt Sagan om Despereaux och Trollkarlens elefant utkommit på svenska. Och nu kommer snart hennes första bok Tack vare Winn-Dixie också ut på svenska.

I Tack vare Winn-Dixie berättar Kate DiCamillo en historia som går rätt in i hjärtat. Hon bjuder in till en värld där man gärna vill vara, men utan att förenkla eller försköna. Personerna i den här boken är alla lite vingklippta, bär alla på en sorg eller en längtan, men de törs ty sig till varandra och finner tröst hos varandra. Huvudperson och berättarjag är 10-åriga Opal som tillsammans med sin hittehund Winn-Dixie blir den samlande punkten kring vilken en brokig skara samlas.

Augustprisnomineringar

Idag avslöjades Augustprisnomineringarna. Det är alltid lika spännande, ofta ganska överraskande och jag är aldrig ens i närheten av att gissa rätt. Men i år har jag inte ens gissat. Vuxenböckerna har jag dålig koll på så dem lämnar jag åt sitt öde tills vidare. På barn- och ungdomsbokssidan hittar vi en bilderbok, en faktabok och fyra ungdomsböcker. Lika knepigt som det i vuxenklassen är att ställa poesi mot skönlitteratur, lika svårt är det att ställa en bilderbok mot en faktabok mot en ungdomsbok. Och det kanske är därför jag har svårt att ha någon favorit.

Samtliga nominerade här

SvD, DN, Bloggar

Detta har hänt

Jobb. Jobb. Och så lite jobb.
Läsa? Nej inte mycet.
Blogga? Alldeles väldigt lite.

Någon gång ska väl vara den första

Förut hade jag svårt att ge upp mitt i en bok. Hade jag börjat läsa så läste jag "until the bitter end". Men på senare tid känns det som om jag lämnar fler halvlästa böcker än utlästa böcker bakom mig. Dock har det aldrig hänt att jag skippat en deckare mitt i. Men någon gång ska väl vara den första och nu har jag bestämt att jag inte ids bry mig om hur det går i Peter Gissys Diagnos: Gisslan. En bank rånas under spektakulära former och i flykten tar rånarna gisslan men jag har läst nästan hundra sidor utan att det egentligen har hänt särskilt mycket trots ett till synes högt tempo. Det finns inte mycket för mig som läsare att ta fasta på. Inga antydningar eller "köttbitar" att spekulera kring. Vi får inte heller veta något om vare sig rånarna eller gisslans situation. Vi får i princip inte veta någonting och det är kanske det som gör läsningen så otroligt trist. Det finns inget i texten som fångar mitt intresse, inget som gör att jag vill veta hur det går.

Peter Gissy har ju annars skrivit riktigt hyggliga barndeckare i serien om Jill och Jonatan. Det kanske är där han ska hålla sig. Inte för att det på något sätt skulle vara så mycket enklare att skriva barndeckare [man har ju alltför ofta sett misslyckade försök när etablerade vuxenförfattare ska skriva en barnbok] utan för att det är det han gör bäst.

En tematrio

En tematrio med kinesiska förtecken. Lyrans uppmaning löd: Berätta om tre böcker/romaner/texter skrivna av kinesiska författare eller som utspelar sig i Kina.

Tigerprinsen av Chen Jiang Hong är en fantastiskt vacker bilderbok som bygger på en kinesisk legend. En tigermamma har blivit galen av sorg efter att hennes tigerungar har dött och hon attackerar byarna. För att blidka henne offrar kungen sin son till henne och tigermamman adopterar honom direkt. Men nu är det i stället kungen och drottningen omkring i palatset sjuka av sorg efter sitt barn.

Förbjuden stad av William Bell är en ungdomsroman jag läste för många år sedan. Den handlar om en tonårig amerikansk [eller möjligen engelsk] kille befinner sig i Beijing just som studentrevolten på Himmelska fridens torg startar. Han blir vän med en kinesisk student och hamnar mitt i händelsernas centrum. En ganska dramatisk och spännande skildring av dessa dagar i romanens form.

Röd Azalea. Anchee Mins självbiografiografiska berättelse om sin uppväxt i Kina. Som barn bodde hon i Shanghai men som 18-åring tvingades hon tillsammans med många andra ut till ett statsjordbruk långt hemifrån. Det är en minst sagt omväxlande epok i Kinas historia som beskrivs men som så ofta i självbiografiska vittnesutsagor av den här typen blir den litterära kvaliteten lidande.

Brorsan i blågult

Vi var bjudna till min bror igår.
På middag. Och fotboll.
Intet ont anande anländer vi till Täby och finner hela familjen
[två vuxna och två barn] iklädda aningen för stora
och hemskt fula svenska landslagströjor.
I rena häpenheten glömde jag helt att föreviga detta.
Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Middagen var god.
Fotbollsmatchen gick inte så bra för Sveriges del.
Men vad gör väl det? Egentligen...
Det är inte var dag man får se bror med familj i blågult.
Och så är det alltid lika underhållande att läsa tidningarnas svarta rubriker om katastrof och fiasko.

De modlösa - ganska tröstlös läsning

Det är inte så ofta man läser en bok där man inte alls kan sympatisera med huvudpersonen. För även i böcker där denne begår omoraliska eller rent brottsligga handlingar brukar författaren på något sätt beskriva han/henne på ett sätt som gör att man ändå får någon liten förståelse för personen i fråga. Eller åtminstone kan känna en liten gnutta sympati.

Så var dock inte fallet när jag läste John Lapidus De modlösa. Jag vet inte om Lapidus medvetet gjort sin huvudperson - Erik Holmberg - så egenkär och hopplöst kompromisslös och fyrkantig. Eller om vi helt enkelt har diametralt olika syn på saker och ting. Att sedan boken är ganska tjatig med långa utläggningar om Eriks politiska åsikter gör inte saken bättre men jag har lite svårt att avgöra om jag ogillar boken på grund av att jag blir så trött på denne huvudperson.

Erik Holmberg arbetar på Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua. Boken börjar lovande. Den ger en levande skildring av Nicaragua och en intressant bild av spelet bakom Sveriges bistånd till landet. Men ganska snart blir det tjatigt att läsa om den självgode och kompromisslösa Erik och jag tröttnar. Att boken sedan innehåller spänningsmoment i form av en svartsjuk äkta man och en illegal avlyssning räcker liksom inte.

Flera Nobelprisspekulationer

I dessa dagar spekuleras det som sig bör vilt kring vem som ska få Nobelpriset i litteratur. SvD har frågat ett 20-tal litteraturredaktörer vad de tror och då framträder Philip Roth som den hetaste kandidaten. Enligt Ladbrokes toppar Amos Oz. Själv vågar jag mig inte på någon gissning. Som jag skrev i min Tematrio så har jag aldrig ens varit i närheten av att ha rätt. Snarare brukar jag stå där med gapande mun och ett stort frågetecken ovanför huvudet och utbrista "Vem?"

Nobelpriset

Tematrio Nobelpristagare 2009

Veckans Tematrio handlar om vilda gissningar. Nämligen vem som kommer att bli årets Nobelpristagare. Jag har aldrig ens varit i närheten av att gissa rätt, så jag gör mig inga större förhoppningar om att pricka in årets pristagare. Därför har mina gissningar drag av önsketänkande.

1. Jag vet att många tycker att hon är aningen ojämn och jag håller med. Alla böcker är inte jättebra. Men när hon är bra - och det är hon tillräckligt ofta - är hon strålande. Och jag talar förstås om Joyce Carol Oates.

2. Hon är antagligen på tok för ung för att få Nobelpriset och har väl inte rätt tyngd heller. Men hon är min absoluta favoritförfattare och ingen kan som hon berätta sagor om människors längtan och passion och kärlek. Namnet är Jeanette Winterson.

3. Det här är en gissning utan drag av önsketänkande eftersom jag inte läst något av författaren ifråga men han har i flera år dykt upp i förhandstipsen. Och det är Amos Oz - som jag känner att det är hög tid att jag läser.

Pija Lindenbaum

Jag är själv så överhopad med jobb att jag knappt hinner blogga, men jag vill i alla fall tipsa om den intressanta intervjun med Pija Lindenbaum i dagens SvD. Att Siv sover vilse skulle visa på klasskillnader var inte något jag reflekterade över när jag läste boken, men i intervjun medger Pija att bilderna innehåller medvetna klassmarkörer. Att Cerisias pappa har alkoholproblem och att Cerisias mamma och Sivs pappa kanske blir ett par så småningom är inte heller något jag som läsare så lätt lägger märke till. "Jag gör mig bilder av figurerna i boken som sträcker sig bortom det man ser som läsare", säger Pija i intervjun och jag tror att det är detta som gör att hennes böcker känns så äkta, så fyllda med innehåll och "på riktigt".